Kaliningrad utan konkurrens fulaste huvudstaden i Europa

Kaliningrad utan konkurrens fulaste huvudstaden i Europa

Varför ska alla researtiklar handla om ställen du absolut måste åka till? Denna handlar om ett intressant resmål nära dig. Men du behöver alls inte åka dit. Det räcker med att läsa det här.

Förr fanns en del ”soffbordsmagasin” bland resetidningar. Resejournalister blev ställföreträdande resenärer till paradis få kunde komma till. Sedan tog konsumentjournalistiken över. Vad kostar hamburgaren i Hamburg? På ställen dit alla åker, säg Thailand, blir resejournalistik en enfaldig jakt på stränder, som det gäller att vara först till, hur det nu ska gå till.

Kaliningrad är tillbaka till ställföreträdande resejournalistik. Det ligger nära dig, men det är osannolikt att du kommer dit. Du kan lugnt resa utan att lämna soffbordet.

Kaliningrad som stad är utan konkurrens den fulaste huvudstaden i Europa, 75 år efter andra världskriget är den förr så tättbebyggda fästningsstaden fylld av gröna gräsfält och träd där förr inga fanns. De står ovanpå förhöjningar i marken, som utgör ruinerna av dess centrala delar. I city har man istället byggt en förfärlig förort i vitt 60-talstegel ur det sovjetiska miljonprogrammet, inte olikt våra egna. Stora vindpinade avstånd så människan ska känna sig liten.

Det var faktiskt britterna som bombade det forna Ostpreussens huvudstad till aska 1944. Den brann okontrollerat i flera dagar. Av de 372 000 som bodde i staden fanns vid det laget 50 000 kvar som kröp ned i ruinerna. De kom att råka särskilt illa ut. Ett år senare kapitulerade tyskarna och Röda Armén ägnade sedan tre år åt att våldta, mörda, förvisa eller i bästa fall utvisa de som var kvar. Samt befästa stället till tänderna. Och bygga en förort av det en gång så stolta Königsberg.

Slottet, byggt 1255, fick stå som ruin till 1969. Då revs murar och torn som stått emot strider och brandbomber. Istället skulle ett nytt Stadshus byggas; Monstret, i folkmun. Runtomkring skulle bli paradplats. (Fast så hette den redan på preussisk tid, de gillade också disciplinerade parader) 1980 övergavs bygget utan att bli klart. Nu har det hjälpligt fått fönster och fasad. Men det har aldrig använts. Den senaste planen är att riva Monstret och återuppbygga Slottet!

Monstret är egentligen Kaliningrad främsta sevärdhet. Bara så du vet.

De enda turister som kommer hit tycks vara tyskar. De besöker den återuppbyggda Domen i Altstadt, en inte alltför märklig tegelkyrka med filosofen Immanuel Kants grav. Kanske gråter de en skvätt över allt de inte längre kan se.

Glittrar mer gör den nybyggda ortodoxa kyrkan med sina gyllene lökkupoler.

Intressantare är Bärnstensmuseet och Bunkermuseet i det forna tyska högkvarteret; ett museum över tysk ockupation och Sovjets befrielse. Ett märkligt tema, eftersom detta land var tyskt i själen ända sedan Tyska Orden tog Königsberg till sitt huvudsäte någon gång under 1200-talet.Idag är Kaliningrad inte kommunistiskt. Men hammaren och skäran är kvar på Östra Järnvägsstationen, framför vilken Kalinin själv står staty på en plats lika vindpinad som hans själ. Lenin är också kvar i röd marmor.

Just det här med Tyska Orden sägs ha gjort Sovjeterna än mer rasande på Königsberg som skulle förstöras till varje pris. Eftersom britterna redan förstört det fick de gå lös på ruinerna och på invånarna.

Hur gick det då för denna kvalificerade etniska rensning? På 60-talet kunde antalet kvarvarande, gömda och identitetsbytta tyskar, lätt räknas i några hundratal, om inte färre?

I exiltidningen Köningsberger Express kan jag läsa att ”Den sista Köningsbergdamen avlidit”; Gerda Proisinene, alias Preuss räddades av en väninna och en rysk officer vars kärlek hon vann. Endast väninnan, som dog 1998, visste hennes riktiga namn och nu kunde hon dock dö under sitt rätta namn. En av få.

Men människorna har blivit något fler. Enklaven Kaliningrad oblast, har idag knappt en miljon invånare och staden, som blev en förort, runt 440 000 invånare; alla f d sovjeter, varav en del etniska ryssar. Efter en fullständig etnisk rensning gör Ryssland nu anspråk på något de aldrig haft och inte har någon rätt till.Åker man runt här med rysk guide är det ett ständigt pekande efter tyskt hus, tysk by, här hade tyskarna ett flygfält, eller vad det nu kan vara. En guidning i stan är ett ständigt pekande på saker som inte finns. Här fanns på tysk tid sju broar över floden, en är kvar. Det triggar fantasin och kunskapstörsten. Du måste se staden för ditt inre. Gamla bilder blir till god hjälp. Gamla Königsberg tycks även av ryssarna idealiserat. Men var det så vackert? Läser man reseskildringar från 1910-talet får man ett intryck av en rätt trång stad, där många äldre hus redan förlorats i t ex Napoleonkriget. De nya härskarna vill dock fälla träd och bygga på gräsmattor. Nu ska ”tyska hus” återuppbyggas, fast inte i original, utan som ”tyskliknande hus”; ett slags retro-tysk stil, några kvarter finns redan till beskådande. Det kan bli nyrik kitsch, risken är rätt stor.

Det här låter ju förfärligt. Men låt oss ta livet av några myter. “Kaliningrad är en befäst sopstation”, en “kemisk öken av nergångna industrier”, miljöförstörelse och “Europas mest hiv-smittade region, fylld av sprutnarkomaner och kriminalitet”; “befolkningen dör ung”.

Det här är inte riktigt sant. Kaliningrad är fult. Men inte alls så nedgånget som många andra ryska städer. Prydligt på något sätt. Människor är som folk är mest. Ganska välklädda. Efter perestrojkan halkade Kaliningrad först efter. Men varken EU eller Ryssland vill ha en soptipp på sin bakgård. Ryssland har dessutom insett att detta inte är en avskuren bakgård, utan en entré mot världen. Så man sopar rent.

BNP-tillväxten var länge snabbare än i Ryssland självt. Det säger inte lite. Den för varje år allt isfriare hamnen är av central betydelse för Ryssland, även om de oändligt långa oljetågen måste transiteras genom Litauen eller Polen. Nu har Kaliningrad sjunkit åter i ett laglöst träsk av knarkare och korruption. Det som var tänkt att bli ett ryskt Hong Kong har blivit ett ryskt Burma.

Kaliningrad lär också vilja bygga en kanal genom Kuriska Näset norr om staden, för att kunna anlägga en ny hamn. Det är en miljömässigt känslig potatis. Liksom planerna på en jättelik turistanläggning, med golfbanor och storhotell, kanske på konstgjorda öar i den Kuriska lagunens grunda och känsliga vatten; en Theme Park har det sagts. Ingen vet säkert. Under tiden har de fortsatt hälla ut siutt skitvatten i Kuriska lagunen, samtidigt som Litauen desperat försöker rena den. Kampen är oavgjord. Men Litauen leder. På sina håll går det att bada även i Lagunen. Kaliningrad bubblar också av självhävdelsebehov. Kaliningradborna vill inte längre vara kusinen från landet. Därför behöver de en bit historisk fasad. Tysk historisk fasad. T o m Putins f d hustru Ludmilla kommer härifrån. Bara det. Kusinen kan sträcka på sig.

Men från ett tag varit ett ställe för penningtvätt är det nu åter en grå militärplats som bubblar också av rysk erövringslusta. Här finns plats för kärnvapen, missiler, ubåtar, landstigniongsbåtar.

Landsbygden är en pastoral idyll. Vägnätet fyllt av landsvägar under skuggande lövträdsalléer. Tyska vägar, säger alla. Inte breddade sedan dess heller. Alléerna skulle dölja stridsvagnsförflyttningar. Ännu en myt troligen-

Övervuxna trädgårdar med vildvuxna fruktträd. Här och var stabilt borgerliga hus. Tyska hus. Ett slags flacka kullar och de flesta åkrar i träda. Blommor och buskar breder ut sig. Storkar överallt. Fågelsång, Lummiga lövskogar där solen strilar och färgar världen lindblomsgrön. Som en park där tiden stannat, på 1945. För fåglar, växter och djur har det här varit frihetens skyddade paradis. Fast inte för människor.

Det finns övergivna baracker och flyghangarer som sovjeterna tog över från nazisterna och som hela tiden burit tyska anslag; som Nicht Rauschen målad över en hel vägg. Men när de lämnades och stora delar av Östersjöflottan lämnades som rostiga vrak steg EU in och hjälpte till med saneringen. Av rysk väpnad trupp syns inte mycket. Men de finns, betydligt förstärkta och med nya kärnstridsspetsar riktade åt vårt håll, alldeles nära oss. Men de syns inte, markerar inte revir, spärrar inte av så synligt som Sovjet.

Vad som inte heller ändrats är Kaliningrads rykte för korruption. Med sitt mellanläge som frihandelszon har förutsättningarna för korruption snarare ökats. Här vill man helst ha euro. Försök inte få ett kvitto. Det är det som man menar med frihandel, eller hur?

Svetlogorsk ligger vid havet, redan 1900 var det Östersjökustens dyraste och noblaste bad- och kurort i det dåvarande Sambia; området uppkallat efter ett ostpreussiskt fiskefolk vars blodgener och språk sedan länge försvunnit i den historiska krutröken. Järnvägen kom hit redan 1900. Kejsar Fredrik Wilhelm IV var personligen mycket involverad i dåvarande Rauschens societetsliv. 3000 omklädningshytter fanns intill den strand som var fylld av korgstolar. Badorten var rekreationsort åt Luftwaffe under kriget och badortslivet fortsatte i stort till 1945. Inga strider rasade här. Tyskhusen har blivit datsjor. Fina hotell har rustats upp; femstjärniga Grand Palace liknar mest ett brittiskt badhotell. Sommar är bad och beachvolley här också; diskotek och konserter.

Det gamla tyska paret i strandstolarna har sorgsna blickar. De drömmer om ett annat Svetlogorsk; Rauschen kanske så sent som under 1940-talet, när strandlivet blomstrande som alltid och kriget bara mullrade i fjärran.

Men de drog en nitlott. Hela kusten här befriades från Sovjetförtryck och land och fastigheter kunde fås tillbaka. Men just här finns inget hopp för tyskar. Detta släpper Ryssland aldrig. Balttyskarna drabbades hårt, men har också genom historien fört ett hårdare preussiskt regemente än på andra håll; livegenskap och rykte som bondeplågare. Men alla var det inte förstås.

Ryska turister tycker det är exotiskt. Tyskt på något vis. Inte alls som hemma. Bara en känsla man får, säger de. Inte alls ryskt.

Andrey Makarov, känd rysk kompositör från Moskva köpte mark och byggde en hel kyrka med stor orgel. Det är hans privata kompositörs- och konsertlokal. Han tillbringar somrarna här.

– Jag vill bidra med kultur här, inspirera lokala förmågor, hålla konserter (denna kväll en tysk barockkör). Kaliningradborna har inget mål, inga intressen, bara kultur och konst kan tala med människans själ. Jag har byggt det här med egna pengar. Staten här hinner inte ens tänka på kultur. Jag hoppas kulturnivån här kan höjas, till den nivå som i Ryssland, klassisk musik och konst.

Han började bygga 1993.

– Jag kom hit med en väska med pengar och köpte. Folk hade inte råd att leva här då.. Men jag har inte dåligt samvete, inte idag. Affärsmässigt är det ingen idé, går inte runt. Det är välgörenhet. Jag får inga bidrag till verksamheten. Men jag klarar mig själv och mina söner som kommer efter mig. Det viktiga är att inte bara drömma, utan göra något, förverkliga drömmarna.

Vi besöker en gravplats utanför Kaliningrad. Slipade marmorstenar med porträtt av de döda när de såg som bäst ut, ofta i 40-årsåldern, yngre om de inte blev så gamla. Många har dött unga. Begravningsplatsen ligger på en blomstrande äng . Ett nytt begravningståg kommer. Jag går åt sidan. Hajar till. Kistan är öppen. En vaxdocka? Nej, en dam i blommig klänning, vaxblek, mörkhårig, en gång uppenbart mycket vacker.

Tar en annan väg ut ur Kaliningrad. Med en litauisk långfärdsbuss längs Kuriska Näsets 100 kilometer på längden, två kilometer brett. Trodde fördomsfullt det var en avspärrad zon; minerad och militär. Men vägen genom tallskogen kantas bara av moderna privatbilar i vägrenen och på p-platser; folk har gått till stranden eller plockar svamp. Solen gassar. Vi passerar en fridfull fiskeby; hotell, pensionat, inte så många men ändå. Semesteridyll. Vi når gränsen. Ultramodernt men lite långsamt, om än vänligt. Det tar en timme, inkluderat Litauens inpassering som fördröjs av rätt hård attityd mot bussens ryska passinnehavare.

På turistorten Nida i Litauen klättrar man upp på den 60 meter höga vandrande sanddynen. Lyssnar på några svenskar som pekar bort mot gränsen och berättar för varandra om allt det de hört om vilka hemska illdåd ryssarna planerar därinne, i den hemliga delen av Kuriska näset där ryssarna ligger på lur. De ryser av klassisk svensk rysskräck. 

Endast sanddynerna vandrar obehindrat över gränsen. Smygande. Som Putin.