Varje kväll ställer sig några tusen människor längs Bunden i Shanghai, med ryggen mot husen, och fotograferar andra sidan floden. Jag gjorde precis likadant, två kvällar i rad, innan jag tänkte efter på vad bilden faktiskt innehåller.

Andra sidan heter Pudong och planerades så sent som i april 1990. Dessförinnan var det åkermark, lagerskjul och kajer. Oriental Pearl stod klart 1994, Shanghai Tower 2015. Skylinen som en hel stad vänder sig om för att titta på är alltså yngre än de flesta som fotograferar den. Husen bakom fotograferna är hundra år gamla, och åt det hållet riktar ingen någon kamera alls.

Ankomsten

Planet landade tio minuter före tid, och med bara handbagage var jag framme vid passkontrollen före de flesta andra. Tjänstemannen hade en hel del frågor. Ha hotellets namn och adress redo, och ett kort svar på varför du kommer till Kina. Mitt var sightseeing, vilket tillsammans med en bokad utresa till Hongkong räckte för trettio visumfria dagar.

Man kan ta tunnelbanan in från flygplatsen, men jag ville åka maglev. Den klarar 431 kilometer i timmen, men går bara så fort i högtrafik, så jag fick nöja mig med 300. Även det är gott om fart. Åtta minuter tog det in mot stan. Därifrån ett par stationer med metro till gågatan East Nanjing Road, där de fyra första butikerna jag såg var H&M, Apple, Huawei och Samsung, placerade ungefär i fyrkant.

Att hitta hotellet var svårare. Kartappen pekade med stor bestämdhet på ett hus som inte var hotellet. Jag frågade en vakt, som inte heller kände till det. Till slut blev jag räddad av en man som hade försökt sälja mig en klocka och som gav upp affären för att i stället gå med mig hela vägen fram till dörren. Vänligt av honom, att rädda en främling i stället för att sälja till honom.

Jag lämnade väskorna och gick direkt ner till Bunden. Den klassiska utsikten fanns där. Ljuset gjorde det inte. Det började duggregna. Bilderna blev ingenting.

En trädgård byggd för att göra en far nöjd

Andra morgonen började med frukost, eller rättare sagt med jakten på den. Det fanns gott om restauranger med stora skålar och tallrikar lokal mat. Det jag ville ha var en bulle och en kaffe, och det visade sig vara det svåraste man kan be om i Shanghai. Det jag till slut åt var, ganska säkert, friterad kyckling. Eller friterat något.

Sedan två kilometers promenad söderut till Yuyuan, som i den tryckande värmen kändes längre. Innanför murarna finns hallar och stenpartier och karpdammar och drakmurar, hopvikta på en yta man inte tror ska rymma dem.

Efteråt åt jag en bra lunch på fläsk och nudlar och gick runt i butikerna kring trädgården, en blandning av souvenirer och verkligt hantverk. Det var fullt av kinesiska familjer på lördagsutflykt.

Andra försöket

Jag gick tillbaka till hotellet, vilade en stund och gav mig ut igen till solnedgången vid Bunden. Den här gången skötte vädret sin del. Det var lika trångt som första kvällen, tusentals människor längs räcket. Solen kom fram med full styrka i kanske tre minuter precis innan den gick ner, och jag fick bilderna jag hade gått dit för två gånger.

Jag stannade kvar för den blå timmen och satte mig ner med något att dricka. Den blå timmen kom egentligen aldrig. Det som kom, när det väl blivit ordentligt mörkt, var en annan bild och en ganska bra, husen i neon.

Kartan som pekade fel

Ny dag, ny frukostjakt, och den här gången hittade jag tricket. Vid tunnelbaneuppgångarna finns nästan alltid kaffebarer som säljer exakt det jag letat efter. Kaffe och en chokladcroissant. Nyttigt.

Dagens första anhalt var Tianzifang, en konstnärsstadsdel några stationer bort. Metron är välskyltad och man betalar genom att hålla upp telefonen mot spärren, så dit var det enkelt. Från utgången sa Apple Maps att jag hade femton minuters promenad kvar.

Där började problemet. Apple Maps tog mig i närheten av Tianzifang och ledde mig sedan fullständigt vilse, och jag stod plötsligt utanför ett enormt sjukhusområde. Jag gick runt det. Fortfarande ingen konstnärsstadsdel. Jag blev varm och stannade på ett kafé enbart för luftkonditioneringens skull.

Där räknade jag ut vad som hänt. Kina kräver att godkända kartor använder landets eget koordinatsystem, som förskjuter varje position några hundra meter åt ett håll som varierar från plats till plats. Appar som räknar om ordentligt fungerar. Apple Maps gör inte det, och några hundra meter räcker precis för att lägga en stadsdel inuti ett sjukhus. Amap löste det på en gång. Omvägen hade kostat en och en halv timme.

Tianzifang är 1930-talets Shanghai i gränder, gamla stengrindshus som överlevde genom att bli konstnärskvarter, och jag gick omkring där i ett par timmar. Längre in träffade jag en ung kvinna som handmålade på en nivå jag inte hade väntat mig i en gränd full av souvenirstånd. Jag fotograferade henne när hon arbetade och köpte en av hennes små tavlor. Hon hade lärt sig ett ord svenska att hälsa med. Ordet var hej då.

Därifrån tog jag metron till Jing’an-templet, som ligger magnifikt mitt inne bland höghusen. Institutionen har funnits sedan 247 efter Kristus, byggnaden är ny, och skälet till det är att templet jämnades med marken under kulturrevolutionen och att tomten blev plastfabrik. Det återuppbyggdes från 1983. Inne står en jadebuddha på 3,8 meter och stenbuddhor som är omkring femtonhundra år gamla och har överlevt varenda byggnad som satts över dem.

Hundra yuan, ben inkluderade

Till sista middagen stannade jag kvar på min lilla sidogata och valde ett ställe som erbjöd kycklingwok, vilket lät hanterbart.

Det som kom ut var en gryta. Inte en tallrik, en stor gryta, med mat för två eller fler, och kycklingen låg i bitar med benen kvar. Det enda bestick som fanns på bordet var ett par pinnar. Jag klarade kanske hälften. Med öl gick det på 100 yuan, vilket för mängden inte var någon dålig affär, även om det inte var den måltid jag trodde att jag beställde.

Tre dagar i Shanghai och resans form började framträda. Kartan hade fel. Maten blev aldrig riktigt den jag beställde. Och det ordnade sig ändå varje gång, för att någon ställde upp.