Ljubljana bör bli en av våra stora weekendstäder. Slovenien har allt på en yta stor som Dalarnas. På 30 minuter är du skidbacken. På en timme är du vid Sloveniens Medelhavsriviera. Men bäst är sommaralperna.

Där Prag, Budapest och Krakow blivit stora weekendstäder; där borde Ljubljana inta en tätposition. Hela staden, särskilt längs floden är som en enda stor uteservering. Den fungerar så i stort sett året om; vintertid med infravärme. Staden är fylld med vacker arkitektur, har helt bilfritt centrum, gångvänlig storlek och omges av en krans av snötäckta berg. På 30 minuter kan du stå på skidor på 1800 meters höjd. God mat och på senare tid spännande kvalitetsviner från producenter för små att finna i Sverige adderar till trivseln.

Av Ljubljanas 300 000 invånare är 50 000 studenter vilket borgar både för uteliv och rimliga priser.

Matmarknaden, en av de största kvalitetsmarknaderna i Sydeuropa, har allt. Smultronsmakande lokala jordgubbar, vild sparris, rädishonung, färskpressad äppeljuice, örtsnapsar, hästkött och hästkorv (på restaurang som hot horse). Den finns utomhus och i långa gallerier längs floden under tak i flera våningar för lokala get- och fårostar och fiskrikedom från såväl Medelhavet som marmorforell, vilken är en av de största vildforellerna, från Socafloden,. Vägen in till fiskmarknaden för dig genom nattklubben ”Tack för blommorna”.

Lägg märke till drakarna på bron, stadens symbol. Bron är från 1901, men stadens område har varit bebott i mer än 6000 år, då även draken ska ha bott här. Den ska ha dödats av argounater, som dock i själva verket ska ha gjort en överenskommelse med den att ”bara dunsta”. Den släpade sig över alperna, till Klagenfurt, som har en magrare drake i sitt vapen. Därifrån kom den till Krako, ännu tunnare. Men då var den lätt nog att flyga och tog till vingarna till Wales, men ständigt rädd för att argounaterna skulle komma efter den beslöt den sig för att gömma sig i Loch Ness i Skottland och där är den än idag. Staden är väl skyddad av kronor; trädkronor av lind och kastanj och fågelsången kan göra sig gällande, för bilarna hålls utanför den rätt stora innerstan. Flanörerna frodas och njuter. Det är en stad att träffas och prata i.

Ljubljana har många intressanta byggnader, bl a i art-nouveau. Jozé Plecnik är den arkitekt som med infallsrik fantasi satt sin prägel på staden. Han har bl a skapat det märkliga nationalbiblioteket, som ska se ut som klätt i tyg och den pampiga tredelade bron över floden. Stationsbyggnaden är från 1857, en av Europas tidigaste järnvägar som ledde till en storhetstid för Ljubljana. Stadshusets gård visar på venetianska influenser och närhet till Medelhavet- här har alla hus en innergård, en patio. Från borgen, som nås med en ny bergbana, har du strålande utsikt över vita alper och åt andra hållet bergen som hyser många av landets 600 björnar. Många hamnar faktiskt på restaurangmenyerna.

På Movia Vinoteka kan du provsmaka landets många kvalitetsviner, varför inte det vita honungssmakande och torra Kvalicia; på en av flera bevarade lokala druvor. Världens äldsta kvarvarande vinranka, från romerska rötter, finns även den i Slovenien.

Stadens puls är hela tiden i kvarteren intill den lilla floden, vars två grenar egentligen gör gamla staden, med borgen, till Sloveniens största ö.

Bled, 45 minuters körväg norrut, är hela Soveniens vykort. Kalcium- och magnesiumrika källor på sjöns botten driver upp sjöns badtemperatur på sommaren. Den trafikeras av ett slags roddargondoler, precis som i Venedig går yrket i arv inom vissa familjer. Klosterkyrkan på sin lilla ö lockar många brudpar, men då måste man vara beredd att bära bruden de 99 trappstegen. Lättare då att testa om ett ryck i klocksträngen ger tre klockklanger, då går dina önskningar, kanske om brud, i uppfyllelse. Vid vackert väder ger borgen från 1004 fin utsikt mot Triglev; Sloveniens högsta bergsmassiv som når 2800 meter. Bled blev tidigt turistort, tack vare två järnvägar, vars ena station invigdes av ärkehertig Franz Ferdinand 1906, det var ännu några år till mordet på just honom skulle utlösa första världskriget, med förfärliga konsekvenser för det så idylliska alplandskapet runtomkring.

I Bled beställer alla den klassiska ”cream cake”; ett slags napoleonbakelse som det serveras miljoner av. Bled fick redan 1936 sin golfbana, en av ett dussintal i Slovenien. Idag har den 18+ 9 hål.

Här finns också Titos sommarpalats, idag ett lyxhotell med bevarade friser av den kommunistiska kampen, som här mest bestod av att Tito bjöd in världskändisar till strandliv vid sjön och den då hermetiskt tillslutna parken.

Knappt en halvtimmes bilresa till och du är i Kranjska Gora (810 m) en av landets många skidorter. Menyn på den slumpmässigt valda rustika krogen ger en del information om landets influenser. Välj mellan Rumpstek, Kalamaris, Forell, Risotto med skaldjur, Spagetti Bolognese. Det blir rådjursmedaljonger, ett generöst glas lokalt vitt vin, apfelstrudel och en lokal brandy för 15 euro.

Härifrån bär det uppåt. Passet i Vrsic är 1611 meter och så här i början av maj går vägen ännu mellan isiga snövallar. En liten rysk-ortodox kyrka minner om en lavinkatastrof, då många hundra krigsfångar dog i färd med att bygga vägen, som då inte var tänkt åt turister, utan för trupptransporter.

På väg neråt igen mellan spetsiga toppar, helt nära det mäktiga Triglav, dyker den för första gången upp; Soca, den smaragdgröna floden.

I lilla Kobarid finns ett litet krigsmuseum som fått flera internationella priser. Det märks redan i entrén. Porträttsamlingen på väggen kunde hänga på konstmuseum. Svartvita fotografier av hoppfulla, mest unga män, i en mängd oika uniformer. De flesta kom aldrig hem igen. Här gick fronten i ett tröstlöst ställningskrig på 2000-2300 meters höjd. Bara italienarna förlorade 600 000 man på en front om bara 80 km längd. Kriget fördes på klipphyllor, i tält och sprängda tunnlar, i is, snö och dimma. 100 000 dog i sjukdomar, laviner, frös ihjäl under 29 månader i meningslös strid om ofruktbara alptoppar. Dessutom förgäves på lång sikt. Men museet tillägnas alla dessa man må fundera över; muslimer som kämpade på Österrike-Ungerns sida och blev förlorare, alla döda italienare med en hänsynslös och stupid general i spetsen, som inte ens åtalades. Trots denne odugling vann de kriget efter förhandling, oavsett insatserna på plats. Hemingway skrev Farväl till vapnen om detta krig, i famnen på en vacker sjuksköterska i Venedig. Paola Caccia Dominioni var en av få överlevande italienska officerare. Han gjorde fantastiska teckningar, kartor och skrev en osminkad självupplevd bok som tyvärr inte ännu översatts till engelska. Han skriver om det verkliga krigets fasa och om italienska officerare på möten en bit bort. En fattade beslut medan han gick och doftade på en ros i ett slott. Besluten blev därefter. Tyska officerare kallades in; Erwin Rommel var en av dem.

När partisangrupper vände sig mot tyskarna efter nästa världskrig hade de inte namn efter slovenska krigshjältar; sådana finns inte. De gavs namn efter poeter och författare. På samma sätt är det med städernas statyer; inga krigare, men många violinister, arkitekter, konstnärer. Slovenien är ett fredens land som haft oturen att hamna i skottlinjen.

Men idag är Kobarid en idyll. Med ett flertal krogar i Michelinklass. Det blir mustig svampsoppa. Ostron och lingustiner. Det blir Skorpionfisk och lokalt vitt vin. Det blir fantastisk marsipandessert och Kabariski Strklji dessertvin. Hvala Hotel är familjeägt och här kan man kombinera gourmetmåltider med rum med fågelsång och spröd klockklang och hög alpluft. Här finns också en historisk vandringsled, som för den mindre historieintresserade ändå för över hängbroar, in mot grönt vattenfall och i fager natur.

Vandringsleder är det gott om; rafting, bergsklättring, mountainbiking, fiske, fagra blomsterängspromenader längs den alltmer smaragdgröna Socafloden och många andra floder i detta rikt grönskande landskap med vackra småstäder som just Kobarid, Tolmin, Kanal, Dobrovo. Ibland går floden som en fors i djupa dalsänkor; hålvägar, ibland något hundratal meter ner som en grön tropikorm. Ibland ligger den stilla, uppdämd under gröna träd med hängbroar mellan bergssidor och de ständigt närvarande små alpkyrkorna, i väntan på att åter släppas loss. Isolerade? Nej, här sker inflyttning. Många jobbar några dagar i Ljubljana och resten hemifrån. Körtid ett par timmar. Med tåg kan man nå Venedig på lika många timmar!

Klimatförändringen har börjat märkas. Men hittills har den gett en rejält längre sommar. Nu är det sommaralper även i oktober och kan vara njutbart en bit in i november; så nära Medelhavet som det är.

Längre ned planar landskapet ut mot en av Sydeuropas största lövskogar och det fina är att du nästan överallt är tillåten i landskapet, med leder och stigar och mycket fri mark.

Det är bara några timmar till Medelhavet. Men här i Karst lockar en stor mängd grottor besökare från hela Europa. Andra fastnar på vingårdar och slott med lokala ostar och den berömda Karstskinkan som tilltugg. I Lipica besöker man det berömda stuteriet, där lippizanerhästen började framavlas runt 1580. Den som får prova en ridtur finner en häst med lugn och värdighet och ett psyke som lämpar sig för dressyr, men mindre bra för hetsiga hopp och galopptävling.

Slovenien har bara 47 kilometer kust. Men det är Rivieralikt och som allt i Slovenien fungerande med rötterna i Österrike, dvs effektivt. Izola och Portoroz är dock rätt hårt exploaterade. Pärlan heter Piran. Klocktornet är en kopia av det på San Marcoplatsen i Venedig. Det stora torget, gnistrande putsad marmor, är egentligen resten av en rund hamn för fiskebåtarna. Glöm inte borgruinen en bit upp i staden. Utsikten därifrån är enastående, över halvön, tegeltaken, grönskan och de snövita alperna med Tiglav som kronan högt över de vattrade adriatiska vågorna och alla segelbåtar. Ta en lunch längs strandpromenadens många fiskrestauranger eller släng er i de adriatiska böljorna.

Längst i söder, mot gränsen till Kroatien, ligger en hotad våtmark som borde vara skyddad. Här tillverkas ännu havssalt som under den venetianska tiden. Då byggdes ett landskap av kanaler, även med sin egen Canal Grande. Hit kom befolkningen från kuststäderna ända in på 1960-talet för säsongsjobb. Idag är husen ruiner, men kanaler och dammar hem åt 200 fågelarter, varav 40 häckar. Ännu utvinns 300 ton salt om året, inte mycket jämfört med de 40 000 ton från förr. Men området är unikt och en vacker oas av stor ekologisk betydelse. Men vad gör man med bara 47 km kust? Saltmuseet borde vara naturreservat, men hotas av idéer om Robinsonöar, en förlängning av flygplatsen, en stor golfanläggning rakt över vinodlingarna bakom. Den enda exploatering som ännu gjorts är att den forna järnvägsbaken för saltjärnvägen mot Trieste gjorts till cykel och motionsled. Triestebukten är relativt grund och känslig, men därför också särskilt varm om somrarna.

Troligen lockar ekologi och natur fler resenärer framöver en något slags Robinsonöar, helt fel i tiden eller casinon, åtminstone om vi får tala för turister norrifrån. I alla händelser går båtplatser i kanalerna och äventyrsturism av onaturligt slag inte ihop med framtidens efterfrågan på äkthet; det kan nog såväl fåglar som turister vara ense om, men inte exploatörer sugna på pengar förstås.

Just tillgången på orörd och tillgänglig natur; alper, floder, skogar med säsong på något sätt året om, ett rikt flöde av lokala, ekologiska gourmetprodukter, viner, korta avstånd, en lång rad fina spaanläggningar med termalvatten och ingen trängsel gör Slovenien och de Julianska Alperna till ett av Europas bästa smultronställen. Så snälla, förstör det inte genom att täppa till kustens sista friområde. För närheten från alp till Medelhav är en stor, stor tillgång.

När ostron, musslor och skorpionfisken kommer på bordet på Hotel Hvala, mittmellan bergen är frågan naturlig.

– Kommer de från Trieste, Medelhavet här nedanför?

– Nej, nej, nästan viskar hovmästaren. De är från vår egen fiskare, i Kroatien. Musslor och Italien har inte alltid det bästa rykte, men de här är verkligen från havet.

Fakta om Slovenien

Slovenien har präglats av att ha hört till Österrike-Ungern under flera hundra år, till Italien under mellankrigsåren och kanske minst av att ha hört till Jugoslavien. Med endast ett par veckor i krig klarade sig Slovenien, som enda delstat, fredligt ur Balkankrigen. Slovenien var Jugoslaviens kanske rikaste provins och bebos till nästan uteslutande av slovener, vilket bidrog till att hålla nationen utanför krigen. Välutvecklad, vänlig, välfungerande och i hög grad engelsktalande är Slovenien ett lättsamt turistland. Sedan snart två år har man euro. Räkna med 20 procent billigare än hemma. Någon stor prisökning i samband med euron blev det inte. Priserna hade satts i egen valuta och euro redan ett år innan. Däremot anser många slovener att man halkat efter i löner p g a inflation och som ett av få länder som haft enbart ”mjuk kommunism” finns det många som vill slå vakt om social välfärd genom högre skatter än idag. Slovenien har drygt två miljoner invånare; Ljubljana knappt 300 000.

Adria Airways flyger non-stop Arlanda-Ljubljana på 2,5 timme fyra gånger i veckan, liksom non-stop från Köpenhamn och Oslo. Finnair flyger Helsingfors-Ljubljana. Andra flygmöjligheter är via Trieste, Venedig eller Rijeka i Kroatien med lågprisflyg.