Narva – Sverige har satt spår

Narva – Sverige har satt spår

Att resa till Narva är en slags pilgrimsfärd varje svensk borde göra. Här finns ett drag av brutal-turism. Men de flesta överraskningarna är positiva: Landskap och stränder öppna och oväntat vackra, nya spa-anläggningar och så det pampiga, symboliska Narva.

Narva är, utan att ännu veta detaljer, förknippat med Karl XII och karoliner. Krig och Sverige. I över 100 år en stad på gränsen till det svenska generalguvernmentet Ingermanland (vem minns det?). Utvecklad under svensk ledning från en liten by på 500 invånare till en Östersjöns barockpärla med mer än 5000 invånare.

Vi kommer dit i nattmörker. Jag ser glesa lampor en bit bort från mitt rum. Hotellet är stort och uppbyggt ur en ruin. ”Welcome to the only biggest hotel in Narva” står det i rumsbroschyren. När jag drar ifrån gardinen på morgonen ser jag rakt in i en grym medeltida fästning, tvärsöver floden med en rysk flagga utsträckt i morgonbrisen; Ivangorod, godmorning mother Russia. Bara namnet. Ivangorod, efter Ivan den förskräcklige.

En vild flod gör en forsande u-sväng mellan den ryska muren Ivangorod och Hermansborgen, nu på estniska sidan. En bro över forsen är gränspassagen. År 1700 började ryssarna trycka på västerut och hade kommit över floden.

Det var en snöig november rik på frost och gyttjepölar när karolinerna kom marscherande på den väg längs kustens klintkant du kan gå eller åka på än idag.

Utan dröjsmål gick eller red 1500 kraftigt uttröttade och dyblöta karoliner till anfall mot 8000, utvilade ryssar i fästningarna. Den då 18-åriga Karl XII gick främst med dragen värja ( Göran Persson skulle knappast ens gå och handla på Konsum utan en föregående marktrupp säkerhetsmän). I detta ögonblick brakar en kraftig snöstorm loss. Vinden kommer från väst och virvlar snön i ögonen på ryssarna. Karolinerna har ställt upp sig i en helt modern och oväntad slagordning som överrumplar. Ryssen flyr i panik. Bron rasar. Ett tusental tros ha drunknat i den lilla iskalla forsens krök. Det mina damer och herrar är krigsromantik med våldsamt svensk nationalism. Är inte sådant förbjudet? Borde vi skämmas? Kanske borde vi det. Inte för segern, utan för fortsättningen. Karl XII är ju en kung på modet såväl i bokform som i akademiskt käbbel. Upp som en sol, ned som en pannkaka. Precis som välfärdsstatens egna karoliner.

Onekligen känns denna historieskrivning levande för den som besöker Narva. Särskilt denna dag när den först soldisiga höstmorgonen samtidigt ger vika för blåsvarta taggiga moln som släcker ljuset ett snäpp varje minut. Hela grenknippen av blixtar börjar slå ut över Ivangorod och tågar framåt i omvänd ordning, mot väst med mörker och mullrande åska. Träden böjer oroligt, löv virvlar och hällregnets mur kommer denna gång österifrån. Ett historiskt mörker- ett tidens tecken – månne?

Karl XII tog framåt kvällen av sin halsduk och ut föll en muskötkula som inte riktigt nått sitt mål. Han sov den natten på marken på sin kappa utomhus. Fredsförhandlingarna fick hans generaler sköta.

Men Narva blev fyra år senare ändå ryskt. Ingermanland fick en ny storstad i en träskrik trakt; St Petersburg. Och folket i Ingermanland. Hur gick det för dem när Sverige inte längre brydde sig?

Ja före första världskriget var de ännu nära 200 000. Vid ryska revolutionen flydde 8000 till Finland. Stalins hejdukar lovade s k kulturamnesti åt de kvarvarande. Istället deporterades 40 000 till Östkarelen,, Sibirien och Turkestan. De flesta till fots. Andra världskriget kom. 60 000 flydde till Finland. De flesta tvingades tillbaka efter kriget. 5000 flydde till Sverige.

I Nationalencyklopedien läser jag; ”sammanhängande ingermanländska bosättningsområden finns inte längre”. Det kunde varit svenskar, smaka på den; ”sammanhängande svenska bosättningsområden finns inte längre”.

Egentligen finns inte Narva heller. I mars 1944 bröt den tyska inringningen av Leningrad samman. Röda armén avancerade, men stoppades åter av nazisterna vid…Narva. Följaktligen bombades Östersjöns barockpärla till grus, bokstavligen.8000 oidentifierade människospillror begravdes i massgravar. De flesta civila.I en f d svensk stad mycket nära oss. Ingen bodde kvar. Det fanns inget att bo i. En ny befolkning skickades hit av Sovjetstaten. Och än idag är Narva till 96% ryssar. Trots detta är det svenska segermonumentet med ett svenskt lejon åter på plats uppstudsigt inom synhåll från Ivangorod. Narvaborna firar karolinerna med mycket krutrök och blågula uniformer i ett spel varje år. Estlands enda kvarvarande Leninstaty har istället förpassats från ”Folkets torg” till en bakgård i fästningen. Men det var faktiskt sovjetstaten som byggde upp fästningarna igen. Båda två.

Rådhuset står också. Ledset och skabbigt. Men vackert. Omgivet av fruktansvärt slitna hyreskaserner av Stalins standardmodell i mångmiljonprogrammet. Här ska några medeltidskvarter åter resa sig ur askan. Men vi sover inte på våra kappor, utan flyr in i turistbussen undan den ryska stormfloden uppifrån. Mörker råder.

Direkt på stora torget ligger gränspassagen. Många reser varje dag. Smuggling förekommer i arbetslöshetens spår. Nyligen upptäckte gränspolisen en 1,5 kilometer lång, kraftfull ledning vid lågvatten. Den pumpade bensin från Ryssland till Estland. Lönsamt; halva priset.

Sverige har ännu sin trupp i Narva. Nu i form av Borås Wäfveri, som äger Kreenholms Textilfabrik. Det är ett av Europas bäst bevarade exempel på engelsk industriarkitektur. Här jobbade 5000. Kulhålen från andra världskriget sitter kvar här och var. Nu är de 2000 i svensk sold. Fast nu ska 500 bort. De flyttas till Ryssland. Där arbetskraften är billigare. Ett hårt slag för Narva. Riktat västerifrån. Men du kan ändå handla förmånligt i fabriksshopen.

Vi flyr till Narva Joesuu, längs floden. Här finns stränderna. De kritvita, många kilometer långa, breda playor.

Detta blev St Petersburgs socitetsbadort. 800 trävillor i barock, renässans och neo-gotik. Men glöm det. De finns inte kvar. Gissa varför! Det gör däremot några stora betonghotell från Komsomol för sovjetiska pionjärer och partifunktionärer. Nu monument i strandskogen över en ovanligt usel världsordning.

Vägen mot Tallinn går här i ett ovanligt ljust landskap. Klintkusten är som bäst 50 meter hög. Utsikten över havet är strålande. Lite påminner landskapet om Bornholm eller Österlen. Här ligger Toila med en av Estlands vackraste trädgårdar. Här byggde en rysk aristokrat , som tröttnat på Rivieran, en Italienskinspirerat palats med 52 rum för sin hustru och barnen. Efter revolutionen blev han taxichaufför i Paris. Slottet blev sommarpalats för det fria Estlands första president Konstantin Päts. Det räckte som argument för sovjeterna. De brände stället. Men de lämnade parken, än idag vacker med lysande havsutsikt och nog med romantik för att locka till bröllop och konserter och många flanörer. Intill byggs nu nya tjusiga villor av folk som börjat tro på en framtid. Och här ligger helt nyinvigda Toila Spa. Fräscht, lite lyxigt romersk prägel med äventyrs- och skönhetsinriktning och njutbara pooler och bubblor. Parken och stränder i havet alldeles intill. Kleopatras mjölkbad för en dryg hundralapp och chokladinpackning för 380. Infraröd bastu och honungsmassage eller massage med heta stenar. Här finns allt det senaste till priser du i Sverige bara kan drömma om. 20 minuters massage kostar en femtiolapp, örtbad lika mycket och ett läkarbesök 40 kronor-svenska alltså. Snyggt och fräscht med broschyr t o m på svenska.

Har jag fortfarande några läsare med mig? Han ska väl inte dystra till det nu igen?

Men vi måste faktiskt ned i gruvan också. Detta var det sovjetiska Estlands guldfält. Brytningen av oljeskiffer visas i Kohtla –Järve. Här visar man ännu sovjetisk brutalteknologi; gruvbrytningsmaskiner som sprutar avgaser och låter som helvetets förgård. Just ljudet är det värsta. Det är fuktigt och rått. Mörkt och märkvärdigt primitivt för en gruva som drevs in på 90-talet. Men guiderna är entusiastiska och du får smaka gruvarbetarlunch och åka i en trång sardinburk till minitåg som ger klart klaustrofobiska föraningar om hur det var att resa till jobbet 40 minuter i mörker varje morgon, skramlande och hoppande, dubbelvikt i en sardinburk.

Den nya regionhuvudstaden Johvi växer. En ny konsertsal har invigts. Här finns hoppet.

I den forna huvudorten Kothla Järve härskar med förlov sagt depressionen ännu. Inga jobb. Huskasernerna förfaller. Detta var Sovjetstatens framtidsstad. Men oljeskiffer är en miljöbov. Kanske driver bränslepriserna upp den ur jorden igen. I Kothla Järve och Kothla Nömme har man inte mycket mer än hoppet att leva på.

Sillamää då? Stalinkaserner och 60-tals höghus okänsligt i vackert läge vid flod och hav och hamn. Vackert, men fult. Övergivna jättefabriker. Det lustiga är att Sillamää fanns inte. Inte på kartor och åkte du bil här fick du inte stanna och pinka inom synhåll ens. Detta var en förbjuden zon. Med hemlig industri. År 2005 fick Sillamää färjeförbindelse med Finland. Grattis. I hela denna region körs kollektivtrafiken med utrangerade svenska bussar från SL, Östgötatrafiken , Uppsala och ibland har skyltarna hängt sig; Skolbuss, Tyresö slott eller Strömsund står det. De ser slitna ut. Det är de äldre man ser. De utan jobb och kanske utan hopp. De yngre har ibland flyttat. Ibland har de flyttat tillbaks för att detta är deras hem och det är deras jobb att få trakten att blomstra igen. Förutsättningarna är ändå mycket bättre än i Ivangorod. Alla jämförelser är relativa.

Vi slutar vår resa på Saka Cliff Hotel. Här red Karl XII förbi på vägen som bevarats, kanske främst för att sovjeterna inte släppte någon så här nära kustens högsta punkt. Det gamla bevakningstornet blir hotellrum. Här finns ett mindre spa, med prisvärd skönhetsbehandling. Det blir snart en pool, en campingplats och den helt urblåsta herrgården ska bli än mer hotell. Det är fagert bland lövträden och Finska Viken ligger spegelblank. Personalen är ung och entusiastisk Turism är på många sätt framtiden. I detta som var Svenska Estland. Att se denna del av det gamla Sverige är att förstå det nya Estland bättre. Men vem bryr sig om historien?

Bra lön, dålig pension

En gruvarbetarlön i Estland idag är 9000 EEK,dvs 5400 SEK/mån. Det är sämre än på sovjettiden då många tjänade runt 13 000 EEK och dessutom har pensionsåldern höjts från 50 till 65. Pension efter 42 år i gruvan är 1920 SEK i månaden. Det är dock bättre än det estniska snittet på 4800-5400 SEK i månaden som gäller många offentliganställda och högutbildade som läkare och lärare som knappast kommer över snittet. Löneutvecklingen i Estland är dock snabb, men det sovjetiska systemet har ”hängt av” akademiska yrken” inom offentlig sektor och mycket återstår i det förändringsarbetet.