Välkommen in i Kinas motorrum; Pärlflodsdeltat, smedernas verkstad; världens idag främsta tillverkningsmaskin.
Det är som att bli vaggad till sömns när flygplanets vingar viftar och det skuttar i tjyttig luft. Det är luftströmmarna över Världens tak; Himalaya som bråkar och det är tyvärr inte tid att sova, istället att vakna till flygande frukost. Fönsterluckor fälls upp och visar en vit värld av stilla moln långt under oss. Men så bara en dryg halvtimme innan landning i Guangzhou slutar molnen i en tvärbrant kant. Långt därnere i stupet borde grönska och oräkneliga blå flodarmar av Pärlfloden breda ut sig. Väderprognosen är solig. Men istället är där gult, som en nikotinists fingrars gult. Det stämmer rätt väl. Morgonsmog av gula avgaser, kolrök och fukt; förrädiskt. Uppifrån ser det kompakt ut. Underifrån syns det knappt alls. Vi bryter igenom och det gula ger vika.
Nu blir det blått istället. Tusen och åter tusen blå tak, på vita industribyggnader och lagerhus, omgivna av bostadskvarter, skyskrapor och krokiga flodarmar och kanaler. Det är byar och städer, nästan sammanvuxna; Pärlflodsdeltat; Kinas smältdegel av småindustrier, så många att de finns överallt. Inga pärlor i floden längre. Men ännu karpdammar, bambu, sockerrör, palmer, bananplantor, höns, ankor; små jordbruk och bitvis en bild av hur vacker denna blomstrande trakt måste varit innan det blev näringslivet som började blomstra istället. Det har gjort trakten milt blåskimrande, disig kopparsol och silvermåne; alltid bakom slöjor, som får folk att spotta och harskla efter lång exponering. Välkommen in i Kinas motorrum; Pärlflodsdeltat, smedernas verkstad; världens idag främsta tillverkningsmaskin av mobiler, kameror, kläder, leksaker, gps-navigatorer. Stadens smeknamn; blomsterstaden, kanske anspelar på tillverkningen av plastblommor?
I Beijing talar de mycket, lovar runt, håller tunt och arbetar inte så hårt. I Shanghai kalkylerar man, räknar ut vad man ska få tillbaks, kollar dig in på dina underkläder och framförallt röntgar din plånbok. Det gäller att visa vad man vinner; show off, de vassaste bilarna, vackraste kvinnorna, senaste och dyraste kläderna. Här gäller ”boy pay”. Kvinnorna är hemma, men mannen får gärna laga mat och handla också. Kvinna måla naglarna på piedestal. I Kanton/Guangzhou kan den rikaste förväxlas med sin chaufför, eftersom de klär sig lika illa. De arbetar hårt. Äter jämnt. Är lätta att jobba med, avspända, gästfria och har mest pengar i hela Kina. Här jobbar kvinnorna också, i alla roller och ofta som chefer.
Ja, så kan det låta när en Hong Kongkines med hela sin yrkeskarriär i Kina karakteriserar sina erfarenheter av en långt och framgångsrikt liv i karriärens tjänst
Kanton/Guangzhou är lika utspritt som Los Angeles. Här finns allt att köpa i speciella distrikt. Ta elektronikkvarteren. Där finns tusentals små moderna butiker längs smala inomhusgator- den längsta nära kilometern lång. Eftersom butikerna mest är hål i väggen betyder det många butiker med samma sortiment. Pruta. Mängdrabatt ger bäst resultat. Priserna är avgjort låga.
Men det här är också Guangzhous nackdel som shoppingstad. Det finns ett distrikt för tyg och en annan stadsdel för kläder. En hel stad för möbler. Det blir en del åka och du måste nästan ha någon med som kan kinesiska. Här finns inte så många européer; lustigt nog fler afrikaner.
Men detta uppvägs av att allt på ytan ser rätt europeiskt ut och fungerar rätt europeiskt och att alla, nästan, är just vänliga och avspända.
Det finns en klassisk marknad, några få kvarter kvar, den är större i Hong Kong,. Några butiker säljer djur att äta; det är kycklingar i bur i botten, därnäst ankor och överst kattor; ser ut som norska bondkatter. Men i butiken intill håller man just på att fönar och kammar små hundvalpar. Det är en zooaffär. Inte äta. Det finns akvariefiskar som efter långvarig genetisk manipulering ser ut att ha kinesiska tecken på sina silvriga sidor. Andra är så färgglada att man kan ta dem för blandat godis, om de inte simmade. De här ska inte ätas. Bara beundras.
Vi ser aldrig någon affär med hundar att äta. Men det lär vara en speciell, hårlös sort som är godast. Inga med päls på. I en affär gäller röda plastbyttor med hundratals giftiga skorpioner. Både små gula och stora svarta. På dem kokas soppa mot svaga och värkande knän.
Däremot berättar dagens tidning att flera restaurangägare i ett visst distrikt just denna dag är uppgivna och ledsna, sedan kommunen förbjudit dem att servera ”Longhudou”, vilket betyder ”Drake i duell med tiger”. Detta mot ett vite av 10 000 kronor i böter. Rätten är en mix av katt och ormkött och myndigheterna oroar sig för att dessa ingredienser skulle haft ett samband med SARS; säger man, fast gärna skulle man tro att man så här nära Olympiaden, vill sanera kantonesernas aptit på ”allt som går att äta”
På kvällen serveras vi en stuvningen av kyckling och orm och skrattande häller hovmästaren på de stora svarta skorpionerna som garnering. Men ät dem inte, de är giftiga. De har använts bara i soppan ni har framför er, manar hon. Soppan smakar mäktig buljong. Kineser vid andra bort skrattar och fotograferar. Tokiga utlänningar kan man lura till vad som helst.
Om den påstådda rätten levande aphjärna vill ingen tala. Utom européer. Kanske en myt. Kineserna ler.
Nu låter ju detta rent förfärligt. Men faktum är att kantoneserna älskar mat och gör den bästa kinesiska maten i Kina; inte minst med grönsaker och fisk; smakrikt utan att vara för starkt och alltid pinfärskt. Det är därför det ibland kan komma in kyckling med ett huvud på fatet. Det är beviset för att maten är just färsk. Den kommer levande till restaurangen eller hemmet. Och faktiskt blir väldigt få turister sjuka här.
Det finns ett distrikt, ön PanYu, dit köerna av bilar är oändliga kvällstid. Man kan tro att det är kvällsrusningen hem. Men inte. Hit åker man för att äta. Den största restaurangen har 4000 platser och 800 anställda. Alla har sina specialiteter. Vi beser ett ”smörgåsbord” för 148 kronor med all du kan önska, inklusive drycker och desserter med chokladfontäner. Det här är en mindre restaurang. Bara 2000 platser. Allt inrett som ett palats. Blandade träslag; allt från sjunkna vrak. Värdinnor. Pianist upphöjd ur vinkällaren. Cowboyklädd servitör vid stekarna.
Vi jämför med den lilla småstaden Zhongzan, bara 1,5 miljon invånare mot Guangzhous dryga tio. Här finns gågator med vackra hus i kolonial portugisisk stil. Modeaffärer. Många unga. Europeisk stil. Alla vill prata engelska. Jag ser en annan västerlänning under två timmar. Alla tittar på mig. Och ler. Fnissar. Men allt finns här. Liksom i Guangzhou kan du gå på fotmassage. Det tar 1,5 timme minimum och då masseras axlar, nacke, ben, rygg och ja just det fötterna. Du får förfriskningar, vatten och kan hämtas och lämnas av en gratis shuttlebuss som kör dig upp till en halvtimme. Pris 68 kronor. Vill du lägga till fotvård blir det 20 till. Öppet till 02.00! Dricks är inte så vanligt i Kina. Lägg på en tia och alla är nöjda. Zhongzan sägs vara Kinas renaste stad. Här finns den gamla marknaden kvar (större än i Guangzhou) och här far hustrur och hembiträden fram som raketer mellan marknadsstånden, på vespor. Här finns alla frukter, kryddor, fiskar, tyger och byttor du kan behöva. Men du hittar inte hit utan kinesisk talande guide, tyvärr.
Peter Hourle är tysk och driver restaurang Bellavista i Zhongshan; ett stort komplex med flera restauranger, bar med underhållning och takterass mot floden. Han ordnar många evenemang, men har ont om kinesiska gäster i den vanliga restaurangen, trots asiatiskt kök. Men temakvällar med ”västerländskt bordsskick” har lockat många invånare som annars mer smiter in och super i baren eller sjunger karaoke. Det finns en positiv attityd mot väst; inte beundrande, och aldrig någonsin underdånig eller särskilt avundsjuk men nyfiket positiv. Vi är ”lustiga”.
Musik är en annan satsning. Jam sessions. Jazz, blues,; mycket populärt i Kina.
I Guangzhou är flodkryssning ett måste. Staden vid floden är upplyst och någon borde komma på studiebesök från våra trakter. Här talar vi upplyst som en julgran glittrar; ett tivoli av broar, universitet, konsertbyggnader och kontorshus. För fem år sedan. Mycket mörkare. För tio år sedan. Svart. 1947 byggdes den första bron över floden!
På största shoppinggatan kan ändå shopparen hitta många olika saker på samma ställe. På andra håll finns fejkmarknader; för klockor, för kläder, för julgransprydnader eller plastblommor. Här finns belysta glastak. Därnere i underjorden vilar resterna av den gamla staden från det kejserliga Kinas tusenåriga traditioner. Långt innan neonreklamen kom till byn.
Men så mycket har ändå inte ändrats. I Beijing har man alltid pratat, i Shanghai alltid varit dekadenta och i Guangzhou alltid handlat och jobbat hårt.
Vi äter middag på en enkel restaurang. 11 rätters och ölet Tsing Tao i mängd. Nota 595 kronor. För 11 personer!
En industriarbetare tjänar 1000 kronor i månaden, en fotmassör 2000, ett hembiträde kan få 1500. Det är jämförelsevis bra. Men utvecklingen är glödhet. Det kan betyda 30 000 kronor kvadratmetern för hus på fina adresser. Och priset på kött har ökat 60% på tre år, 40% för ris. Alla hänger inte med.
Alla har inte heller råd att gå på Chimelong Paradise. Som idag är dubbelt så stort som Disneyworld i Hong Kong.
Det började med Xiangjiang Safari Park, alldeles intill. Besök det; för här finns vita tigrar, mongolisk kamel, bengalisk tiger, panda (fem stycken)dess kusin röd panda och utrotningshotad gyllenapa. Här finns koalor, vita kängurur, stora krokodiler. Här finns ett lyxhotell i resortstil och med den berömda restaurangen White Tiger. Flera Vita Tigrar har en ”glasinhägnad” mitt i restaurangen. De sover däst vid vårt besök, mitt under den” tyska matveckan”, eller kanske just därför. 50% av Kinas vita tigrar finns faktiskt på detta zoo eller mitt i den tyska matveckan. Här finns också den ofantliga nöjesparken, bl a med världens värsta berg och dalbana som på ett ställe gör 10 ”loops”, vilket förlänat den en plats i Guinness rekordbok. Här körs påkostade stuntshower, som bl a sysselsätter 200 ”västerländska skådisar” som är omåttligt populära. Det är typiskt våldsförhärligande stuntshow i ”wrestling stil”; folk brinner, dör och kör häftiga vattenfordon som flyger i luften, eld sprutar, tortyr används. Ja, det är väldigt orientaliskt. Små barn jublar. Hos oss vore showen barnförbjuden. Här finns en cirkus för 7500 sittande; en av världens största med föreställningar med artister från hela världen och djur varje dag året runt. Här finns också en 3D show ni inte bör missa. En del tricks som inte har med glasögonen att göra kan vara nog så kittlande, men vi avslöjar inte mer än att ni också kan bli våt, fast det är bio. Filmen handlar om högteknologiska väsen som avser utrota en planet med grymma dinosaurier, som dock beskyddas av en särskilt grym röd (!) drake. Vår blyghet förbjuder oss avslöja hur det går. Men nog finns här en ideologisk botten i sensmoralen och vi tror inte att Hollywood hade gjort den med samma slut. I alla händelser är parken mycket för att framhäva sig som störst, mest och bäst i världen. Det låter åtminstone som i USA. Och det är en högt rekommenderad sevärdhet för den som vill förstå dagens kineser.
Dess raka motsats, men också ett led i förståelsen, är ett besök i Liurong Temple (Temple of the Six Banyan Trees), med den höga pagoden. Det är en plats av kraft och frid, sinnesro och eftertanke, rökelse och porlande vatten; ingenting i den buddistiska tron andas upphöjd avskildhet eller dogm. Detta är en plats för önskningar och själslig läkning.
Chen Clan Temple har som genom ett under inte förstörts av rödgardisterna. Idag är det museum. I det moderna Guangzhou är det här nästan enda platsen att se mästerliga, nu avdöda traditioner, av gyllene broderier, glasmålning, stenkonst och gamla kinesiska ,svarta mahognymöbler som opiumsoffor.
Det har sagts att Guangzhou inte har några stora sevärdheter, inte är en turistort, shopping och massage förutan. Det är inte sant. Guangzhou är den bästa av platser att studera ”folkets stormakt” och vad de vill göra med de RNB de har- och inte har. Visste du att RNB betyder ”folkets pengar”., och pengar här, det är religion.
Kina idag
Kinesisk nyhetsförmedling är inte fri, men förrädiskt västerländsk till sin stil. Det är vinkling och urval som har en propagandaaspekt.
Ur China Daily, 9 november 2007:
USA blir sannolikt nästa stora turistdestination, för kineser. Gerhard Schroeder är irriterad över Angela Merkels möte med Dalai Lama. Att två personer dör i en seriekrock på en motorväg i Taixing ges en trespaltig bild, medan 29 döda i gasläcka i en kolgruva blir en enspaltig notis. Inflyttade lantarbetare ska ges samma arbetsrättigheter som stadsbor från nästa år, lovar arbetsministeriet. Kina kommer alltid att verka för fredlig utveckling, säger en stor artikel från en internationell konferens (Burmakrisen samtidigt nämns inte med ett ord). En helsida med färgbilder av en ö i en flod med en skyline lik ett mini- Manhattans berättar om projektet Chongqing vid Yangtzefloden. Det är en närmast nyckelfärdig stad, dit 22 miljoner människor från omgivande trakter ska flytta. Inrikesnyheterna har ett notisblock. Här berättas om bussföraren som lämnar tillbaka en väska med 30 000 kronor till en kvinna som glömt den på hans buss. Två kvinnor i 20 årsåldern, kära i samme man, ordnar en dryckestävling om vem som skulle vinna honom. De dricker tre flaskor starkvin och faller medvetslösa ihop över bordet samtidigt. Det tar räddningsmanskapet en timme att få ut dem i ambulansen och värst är att tävlingen nu anses oavgjord. En universitetsstudent i Xuzhou prisas av sina lärare sedan han hyrt ett rum nära skolan och flyttat dit sin far. Fadern, som uppfostrat sonen ensam och betalat hans studier, förlamades i en trafikolycka och sonen har nu tagit hand om honom- det är min livslånga plikt att göra så och jag kommer att övervinna alla hinder, säger sonen. En rullstolsbunden kvinna på 41 prisas av fångar i ett lokalt fängelse, sedan hon vigt sitt liv åt att undervisa fångarna. 16 män som ringt ett nummer för telefonsex och istället fått en utpressare i örat har hörts i fallet mot gangsterligan som ställts inför domstol. Brandkåren får hjälpa till att bära ut en överviktig 32-åring på 150 kilo som blivit sjuk på tredje våningen i sitt hem, sedan alla andra försök misslyckats.
Till salu
Du kan få 250 kvadratmeter hus med trädgård och liten pool i ett avgränsat och väl bevakat område för 2,5 miljon kronor.
Det kostar det fyrdubbla i Hongkong. Så visst finns det Hongkongkineser och t o m utlänningar som väljer ett boende i Kina, som sommarhus eller i värsta fall låter det stå helt tomt som spekulation. Golfbana finns i närheten, pool och gym inom området. Men många drar sig ännu.
Anledningen är Kinas ”hela handen pekar” politik. Den kan betyda; Nu ska vi bygga en damm här. Tolv städer rivs och 1,2 miljon människor får flytta. De protesterar och demonstrerar. Men grävskoporna kommer.
Men de kastas inte ut på gatan. De kan få kraftiga rabatter på helt nya lägenheter. Men de får sällan välja läge och det blir ett avbräck i ekonomin.
Ett annat exempel. Motorcyklar är ett gissel i Kina. De är ett övergångsstadium mellan cykel och bil. I Guangzhou med svåra trafik- och luftföroreningsproblem beslöt därför kommunen att förbjuda dem. Med sex månaders varsel. Alla som t ex byggt upp små budfirmor med mc-bud fick sälja mc:n eller vespan och återgå till cykel, i en stad av Los Angeles utbredning och i stort sett utan cykelbanor.
Men efter några år i Kina säger även många utlänningar.
– Tja, hur skulle de annars göra? Om saken ska diskuteras blir Kina en koloss på lerfötter. Sedan 1990 har antalet fattiga kineser minskat med en halv miljard människor; från 800 miljoner till 300 miljoner. En gång hade Sverige s k miljonprogram för nya bostäder. I Kina är det ett miljardprogram. Det går framåt.
Men klyftorna växer också. I Peking kan man köpa nyckelfärdig slott på 1400 kvadratmeter för 30 miljoner kronor, enligt DN. På senare tid har ”hela handens politik” börjat drabba även medelklassen, som hittills hållits ifrån politik med löfte om ständigt stegrat välstånd. Rubbas balansen föds politiska motsättningar.