Bortom berg och öknar grönskar ett färgsprakande paradis mellan dröm och verklighet. Men under gästfrihet och skönhet skälver marken. Alla fruktar en politisk jordbävning och längtar kanske efter landsfadern Timur Lenks ande.

Uzbekistan var en sydländsk del av Sovjetunionen, lite Europa, lite Asien, lite sig självt.

De flesta turister kommer hit för arkitekturen i sidenvägens spår. Den grymme Timur Lenk hade blick för det sköna. Som den siste mongoliske härskare som kunde leva ut sitt storhetsvansinne, efter Djingis khan och Khubilai khan, samlade han arkitektoniska impulser från sina territorier från Kina i öst till Ankara i väst och lät bygga det skönaste i hjärtpunkten av sitt rike, i Samarkand, Bukhara och Khiva. Han kunde vid denna tid, i slutet av 1300-talet, lätt kunnat erövra Europa, men fann det vara en kulturell och ekonomisk avkrok. Kanske var det tur. Efter erövringen av Bagdad lät han uppföra 120 pyramider av 90 000 dödskallar. Efter hans död föll riket sönder. Ättlingar grundade dock Stormogulernas välde i Indien som varade in på 1800-talet. Timur begravdes i Samarkand, efter att ha uttalat en förbannelse över att de som plundrade hans grav skulle drabbas av hemska olyckor. Så stor var respekten för Timur att graven aldrig plundrades. Sovjetiska forskare fann en osedvanligt välbevarad mumie på 172 centimeters längd när de öppnade hans grav 1941. Dagen efter invaderade Tyskland Sovjetunionen.

Ett land av skönhet och förtryck

Men det krigiska har sjunkit i myllan. Det skapar drama och historia. Men ett besök i Uzbekistan kan likaväl göras för nutiden, för folket. Här lever rika traditioner av gästfrihet och en kultur som är vänligt tillbakalutad, där allting har sin tid. Här samlas man för långa luncher med mat, vin, vodka, frukter, eller på tehus under svalkande pergola av vinrankor, liggandes till bords på de sängsoffor som man gärna sover på om natten under stjärnorna varma sommarnätter.

Men nu är det inte sommar, utan senhöst i den gröna staden. Samarkand, omringad av odlingar med äpplen, päron, persikor, grapefrukt, plommon och en krans av berg, redan vita.

Zeravshanbergen, en utlöpare av Pamirbergen, är 1700 meter höga någon timmes bilfärd bortom Samarkand. Löven är gula i höga lövträdsskogar, stora flingor av första snön gör allt gnistrande vitt. Herdar leder sina hjordar av ulliga får, andra leder välnärda hästar. Åsnor syns överallt. Påbyltade skolbarn är just på väg mot skolan. Glädjen över första snön är inte att ta miste på. Det ryker från tandurugnarna, som ser ut som stora korta kanoner eller amforor, där bröd till lunchen bakas.

Uzbekistan är ett fattigt land. Människor lever i tättbefolkade lantbyar. Men vad är fattigdom om man inte svälter? Här finns närhet och gemenskap. Uzbekistan är en diktatur, där korruption och stagnerad ekonomi är växande problem. Men stora problem finns också längs gränserna, t ex mot Afghanistan, där mörkret i form av talibaner, islamistiska mörkermän t o m kan få en regim som Uzbekistans att framstå i ett blekt förlåtande ljus. Men blekt, för Uzbekistans regim drar sig inte för tortyr och mord mot en opposition som inte nödvändigtvis är talibaner, utan också består av dem som vill ha välbehövliga reformer för ekonomisk utveckling. Kampen mot terrorism ursäktar inte förtyck av oliktänkande. Men låt oss också inse att talibaner endast förtjänar utrotning, allt annat tänkande är naivt. Uzbekistan har hamnat på gränsen för korståget, som så många gånger förr, i historiens korseld. Statyerna av Lenin och Stalin är borta. På samma platser har istället Timur Lenk rest sig i röd granit. Det självständiga Uzbekistan vände sig först mot USA, men har nu vacklat åter mot Ryssland. Endast presidenten består. Han var ordförande redan för den sovjetiska delrepubliken. Hans dotter är än mer känd i Sverige, genom Telias dunkla affärer.

Kvinnorna kom ur slöjan under kommunismen

Det självständiga Uzbekistan har återvänt till islam, men ännu inte försökt låsa in kvinnorna. De gräsliga burkorna i hästtagel som täckte kvinnornas ansikten är det ingen som använder. Ett arv från sovjetsamhället är starka kvinnor och befolkningen med drag av uzbek-turkisk och tadzjik-persisk med ett stänk mongoler gör ett vackert folk. De bär än idag sina traditionella dräkter, fulla av mönster och färger, som just nu dessutom hör till modefärgerna i väst.

Bomullen kvävde Aralsjön

Dalgångar och forsar. Vi stiger ned från bergen. Mot stäppen. Överallt byar och folk.

Ett ymnigt snöfall inleds. Men det är inte snö. Det är bomull, Uzbekistans vita guld och förbannelse. 800 000 ton om året gör Uzbekistan till den näst största exportören. Men för det krävs enorma bevattningskanaler som stulit stora delar av vattnet från Centralasiens en gång största flod. Amu Darya. Vi talar kanaler stora nog att köra tankfartyg på. Och det i stäpp och ökenland med ringa nederbörd och stor avdunstning. Aralsjöns södra strand har därför snart lämnat landet och salt tränger upp överallt, spränger husgrunder och förgiftar människor. Det gäller även monumenten. 100 år gammalt tegel, man känner ett 100-tal sorter, gjorda med ägg och mjölk för extra styrka i leran, har de stått emot sol, köld, krig och jordbävningar. Men saltet klarar de sämre. Det kryper som frostlika strängar, som gripande armar bryter det och bänder från jorden. Med stora tillgångar av guld, uran och naturgas kunde kanske Uzbekistan kunnat klara sig utan den sovjetiska drömmen om det vita guldet. Men i gengäld är Uzbekistan också relativt fritt från industriförorening. Det är ett ständigt kvittrande fågelliv från telefonstolpar och fågelflockar nästan förmörkar solen. Naturen är ännu vild, med forsar och sjöar. Men de 100 kilometer som blottlagts av Aralsjöns botten ger saltstormar; farliga moln som driver ända till Grönland. En miljon ton salt om året virvlar iväg, mer än vikten av hela bomullsexporten. Silkeslarverna var nog mer i takt med miljön och gav trakten dess storhetstid. De vita och röda mullbärsträden vårdas ännu ömt och dess frukter äts.

Bukhara där tradition möter nutidsproblem

Vi möter hela tiden en ström av rätt ålderstigna bussar. De är fulla med ungdomar. Bomullslovet är slut. Traditionellt får eleverna lov och matpengar av staten för att hjälpa bönderna med skörden. Idag är det lika mycket tradition att de ger pengarna till bönderna för att de ska sköta skörden själva, medan skolungdomarna har partylov. Bägge sidor har förklarat sig mycket nöjda med uppgörelsen.

-Våren är den allra vackraste tiden, säger Dilya, vår guide i Bukhara. Ser du, vita mullbärsträd. De är de sötaste. Vårens frukt.

Bukhara byggdes för flodens skull längs silkesvägen. Men floden flyttade. Ändå grönskar Bukhara.

-Vi bor i rätt stora hus, ofta lerhus, runt en stor öppen innergård, berättar Dilya. De flesta har rätt många rum, vardagsrum, matrum och alla barn har egna rum. På innergården sover vi ofta sommartid. Det kan bli 50 grader varmt och 25 grader kallt på vintern. Alla jag känner gör eget vin. Men vi har det inte så lätt ekonomiskt. Det går för att familjen håller ihop. Några jobbar utomlands och kan sända hem pengar. En lärare eller läkare har kanske 1800-2000 kronor i månaden, den som kan ha privatlektioner eller egen praktik kan tjäna långt mer, min farmor får 800 kronor i pension, så vi yngre hjälper till. En liter mjölk kostar åtta kronor, ett kilo kött 40 kronor. Men alla går i skolan och alla lär sig språk numera. Är man duktig i skolan är även högre studier gratis. Men att få visum utomlands är svårt, utom till Ryssland.

Playboyens slott och sonens plikt

Bukhara har kvar mer av sin ursprungliga bebyggelse, fler vackra byggnader än t o m Samarkand, som på senare år har restaurerats omsorgsfullt. Runt den lilla dammen i centrum ligger restaurangerna, skuggade av träd som planterades 1476. Bukhara var länge ett eget emirat. Men de sista emirerna var lydfurstar under Ryssland, playboys med harem och lustslott i rysk stil. Ett vackert sommarpalats finns kvar. Ett annat revs med sin stora park för den nya flygplatsen på 1960-talet. Emiren sopades bort redan efter revolutionen.-I dess spår följde ett försök till kvinnofrigörelse, berättar Dilya 1927 brände kvinnorna här sina ipranjas, hästtagelburkor. Men många blev ihjälslagna av sina män och revolutionen kom av sig. Men för kvinnorna har det blivit långt bättre och islamskolorna är i de flesta fall stängda, eller strikt reglerade.

Men visst lever de gamla sederna. Yngsta sonen måste t ex ta hand om sina föräldrar. Det gör honom ofta minst attraktiv för äktenskap; hans kvinna måste ju flytta in till svärmor. Dessutom måste de få barn, hur ska det annars gå sedan. Vår chaufför, en välutbildad och mångkunnig man är därför bunden vid sin by och inne på andra äktenskapet, då det första blev barnlöst. Men nu har han hittat en kvinna som står ut med hans myckna bortavaro och svärmors närvar och första barnet har just fötts. Han är en lycklig och nykter man som längtar hem.

De vandrande kassaskåpen

Kvinnor har av tradition kunnat få skilsmässa och tar då med det de kan bära på sig. Därför har kvinnor dyrbara smycken, guldtrådar och t o m guldtänder; upp till åtta kilo guld som säkerhet.

Tartaren och dockmakaren Iskander (ja han heter så, ett ack så lämpligt namn på en dockmakare) tycks däremot tåla otaliga vodkaseanser. Han har blivit välbärgad på sina dockor och har fyra fruar och fem officiella barn; en av fruarna bor i St Petersburg. Han tycks inte ha något problem att försörja dem eller uppvakta nya kvinnor, ständigt i sagornas värld med sina mörka ögon.

Sandhavet och de stora flodfiskarna

Vägen leder ut i öknen. Kamelerna hålls för kött och mjölk och vaktas av herdar på åsnor. Sandhavet synes oändligt. Men när vi når gränsen mot Turkmenistan och floden ligger en del vägkrogar. Floden Sur Darja är bara några hundra meter bort och framför restaurangen finns en stor damm. Den används som sump och med nät fångas märkliga, stora flodfiskar som grillas på gästens begäran med färskt bröd, sallad och björkvodka därtill och te förstås. Solen steker.

-Vintern i öknen är mycket kall. Säger vår chaufför. Vinden blir isande, vägen blir iskana på mornarna, fläckvis lägger sig snön, bländande mot sanden innan den smälter i solen, det blir frost på de taggiga buskarna, som statyer och sedan exploderar allt i en grön ökenvår. Ja 1987 snöade det t o m 1 maj.

Vi passerar över floden, fast vår vänta. Bron delas med järnvägen. Vi pratar med en risbonde, en storbonde av rysk börd. Det har varit rekordskörd och priserna är i topp. Han är nöjd med livet och nyfiken på var vi kommer ifrån. Det skymmer över gula och röda höstlöv. Ett lerhus på andra sidan spåret påminner om något från aztekernas Mexico. Efter lång väntan dundrar det långa tåget förbi, The Golden Eagle, transibiriska järnvägens lyxtåg signalerar och dundrar ut i öknen.

Solen sista strålar. Dammet blir en orange ridå över byar; kvinnor hämtar vatten, män hugger ved, tvätt torkar på sträck, barn leker.

Närmast stjärnorna i Långtbortistan

Vi når Khiva, ökenstaden med obruten stadsmur i svulstig lera och fyra stadsportar. Sparsam är belysningen om natten. Stjärnorna desto klarare. Här finns ett av de pampigaste minareterna; ett torn för böneutrop som också skulle fungera som fyrtorn åt karavanerna och inte så lite som statussymbol. Imponerande klätt i keramik med sina 29 meter, mot planerade 90 meter. Detta är en själfull och sagolik plats. Höga trappsteg, låga dörrar; allt för att man ska tvingas till respekt för överheten. Minareten på 48 meter användes även som dödstorn, varifrån brottslingar kastades ut, om de inte stoppades i en säck med kattor så slogs kattorna ihjäl medan de klöste ihjäl sitt offer, eller begravdes levande med huvud under marken, hängdes, pålades eller något annat grymt. Det finns ett litet museum över forntida bestraffningar. Marknaden i Khiva är en färgstark uppvisning av lokala klädedräkter och färg-och doftrik mat.  I Khiva är man kanske mer nationell och traditionellt klädda än på andra håll. Mellan 1917 och 1925, det sista året av Khorezmrepubliken hade man unika silkesrubler.  Khanens harem är sprött och vackert. Det finns en sedelärande historia om dess uppförande. Khanen gav budet till en 20 årig byggmästare, som sade att det skulle ta åtta år att bygga. Khanen krävde det på två. Den unge mannen vägrade och spetsades på en påle. Nästa byggmästare var tjugo år äldre. Han begärde fem år och hängdes. Så gick man till en 60 årig vis byggmästare. Han krävde ett år och fick jobbet. Efter tio månader hade han knappt lagt grunden och insåg att han skulle dö. Så han började festa upp pengarna. När tiden var ute sökte han upp khanen beredd att ta sitt straff, men fann att khanen dött. Han lät då bygga haremet färdigt på åtta år. Sensmoral; även usel makt har en begränsad tid, så spela med i spelet. Kanske handlar historien om dagens Uzbekistan likaväl.

Mattor och pälsar

Uzbekistan är känt för sina mattor. Många mattvävare har flytt hit från Afghanistan. Två till tre flickor väver en matta på 6 månader till ett år. Det gäller att välja en partner man arbetar bra i team med. En del mattor kan ha 100 knutar per kvadratcentimeter och blir fem gånger dyrare än vanliga. Mattorna kan kosta från 1500 till 7000 dollar. Gulnoza (betyder blomsterflicka) har avancerat från mattväverska till produktionschef på Samarkand-Bukhara Silk Carpet J.v. Hon är stolt över att de fått guldmedalj i Madrid, för kvalitet och för att inte ha barnarbetare. Endast naturfärger används; en grön färg kan t ex vara blandning av valnöts-och granatäppelkärnor.

Fårmössor bärs av tradition och sägs t o m svalkande i sommarhettan. Att de står pall för vinterkyla är mer förståeligt. Kostar bara ett par hundralappar.

Päls och pälsskinn från mård, prärievarg och ofödda lamm kan du sy päls för.

De sorgsna brudarna

Det är giftastid och sällan har man skådat så många vackra och sorgsna brudar. Men traditionen föreskriver att bruden inte ska le, se blyg och allvarlig ut. De pampiga bröllopsstassarna till trots är det kanske en av sju som används under festen. De traditionellt uzbekiska är långt vackrare, med guldbroderier och djärva mönster. Sedan är det ”efter bröllopsklänning” som gäller i 40 dagar.

Kagor är ett sött och djupt kyrkvin från Samarkand som exporteras till hela Ryssland. Här finns eiswein, tokay, muscat och en rad lokala och georgiska druvor. Här görs brandy och Samarkand balsam på 26 örter och tio vilda bär, samt rosenolja och citron samt 400 kilo bergshonung per 10 000 liter; en mäktig och allmänt stärkande brygd mot sjukdom såväl som för potensen. Stolt förklarar man att den vunnit över Riga Balsam vid en tävling i Moskva nyligen.

Här är hästkött delikatess

Uzbekisk mat är en upplevelse. Shasliksom kan vara grillat kött med syrad lök och sås som rullas in i ett bröd. Fyllda auberginer. Dumplings. Pasta. Grönt te. Hästkött. Stör och karpfiskar, öring. Lök/pasta och rivet hästkött(Kazji) plof

26 miljoner invånare ger Uzbekistan Centralasiens största folkmängd. Hårda barnbegräsningsregler finns nu via skattsedeln. Endast en miljon har ryskt påbrå. Drygt nio miljoner uzbeker lever utomlands.

Vem behöver fiender med så goda grannar? Uzbekistan gränsar direkt till Afghanistan, Kyrgyzstan, Kazakstan, Turkmenistan, Tadjikistan. För att nå ett hav måste man passera ännu en gräns; vilket Uzbekistan bara har gemensamt med ett enda land till; Lichtenstein.

Men frågan är om inte den egna regimen är landets värsta fiende. Gulnara Karimova, diktatorns dotter, glamourdrottning, sångerska, rövarbaron enligt CIA med absolut makt och procent på allt som etableras och allt som är uzbekisk sanning. Gulnara får en närmast att tänka på den elaka drottningen i Snövit. Spegel på väggen där, säg vem som vackrast och rikast i landet är.

Visum måste ordnas före resan till Uzbekistan. Gränspassagen är ”lätt påfrestande”. Det är inget land att luffa i, grupresa är bäst eller åtminstone rysktalande inbjudare eller vänner. Vänligheten är dock genuin. I huvudstaden Tasjkent finns inte mycket att stanna för, mer än det berömda nattlivet och operan.

1937 deporterade Sovjet ungefär 75 000 koreaner till Uzbekistan. De har satt sin prägel på uzbekiskt kök med sin kryddiga, surade kål; kim-chee och andra rätter.