Koreansk mat är bland Asiens mest hälsosammaste, välkryddade och även vackrast komponerade. Nu slår de igenom på bred front i Sverige, inkluderat livrätten för var korean morgon, middag och kväll, kimchi.
Seoul är inte en insmickrande vacker stad. Fram till Koreakriget var Korea tämligen fattigt. I Korean Folk Village (Seouls Skansen) kan man se typiska koreanska gårdar; lerhus med halmtak. Lätta att bygga, svåra att bevara. I krigstid brann de ofta ned.
Seoul med idag tio av Sydkoreas 48 miljoner invånare byggdes i stort upp från 1960-talet och framåt. Ett stort miljonprogram med numrerade bostadsblock.
De flesta palats och minnesmärken har fått återuppbyggas; färggranna kulisser i “koreansk kurbits”. Vaktavlösningen vid Deoksugung palats är en sevärt praktfull i sidenrockar och krigiska fanor. Av de en gång 500 haremsdamerna och 700 eunuckerna finns dock inte ett spår. Inte heller av kejsarfamiljen. Japanerna tog livet av de närmaste ättlingarna. En jätteträlåda intill minner om South Gate, den sista genuina och äkta stadsporten. Nedbränd av en fyllerist på kant med samhället. Nu ska det också återuppbyggas. Inte första gången ett av de få kvarvarande historiska monumenten bränns ned av “sakepåverkad” man i utanförskap. I samma kvarter finns presidentpalatset Blue House (för färgen på taket), Seouls Vita Huset. Politiska demonstrationer är dessutom vanliga i en idag livfull och stabil demokrati. Men Seoul är framförallt för besökande ren, proper och trygg med effektivt tunnelbanenät som är lätt att hitta med.
Överblick kan vara svårt att få. Seoul Tower, som med drygt 260 meter, förhöjs ytterligare genom att ligga på det högsta berget i Seoul. Såväl skogen på berget som den snurrande restaurangen häruppe gör tornet väl värt en visit.
Cheonggyecheon Stream är en inte väldigt imponerande liten ström som rinner genom city. Den hade, som på många andra håll i Asien, sedan länge byggts och asfalterats över, när Sydkoreas förre president beslutade sig för att återställa den, med en lång rad rivningar, trafikomläggningar och 23 nya broar som några av svårigheterna. Det blev en kraftig miljardrullning innan man kunde släppa på inpumpat vatten från Hanfloden via ett bubblande vattenfall. Idag är strömmen ett mycket uppskattat promenadstråk med “stepping stones” och på kvällen vackra muralbelysningar. Delvis går strömmen genom en tunnel av ljus och här är fullt folkliv såväl lunch- som kvällstid och här finns många restauranger.
Omsättningen i affärer och restauranger längs det 2,4 kilometer långa “vattenhålet” mångdubblades snabbt. Att återställa miljön visade sig vara en lönsam miljöinvestering. På motsvarande sätt har rika koreaner som haft råd att bygga hus, nu sökt sig åter till traditionella material; trä, lera, halm.
Affärerna i Seoul är öppna till 20.00 på kvällen, utom på “nattmarknaderna”, Namdaemun och Dongdaemun, som numera är förvillande lika varuhus. Här kan du bokstavligen “shop ’til you drop” till fem på morgonen.
Insa-dong är antik och kalligraficentrum. Ett charmigt distrikt för souvenirshopping med rätt låga byggnader, gågator och restauranger. Fin miljö att bara iaktta folklivet till lunch också. Central City (vid Seoul Express Bus Terminal), Sky City, World Cup Mall, Coex Mall och I´Park Mall är stora shoppingcenter. Lotte är ett av de största varuhusen som finns på många håll. Det finns också flera mode outlets. Koreaner har en lång rad egna varumärken och är modemedvetna i rätt västerländsk stil. Anläggningarna från olympiaden besöks av många.
Koreansk mat är bland Asiens mest hälsosammaste, välkryddade och även vackrast komponerade. Små sidorätter med varm klarorgange pumpasoppa, kall vattenrädisa, söt granatäpplesallad varvas med mungböngelé, soyamarinerad tunn biff, svamp, sötvattenål, skaldjur, marinerade ostron, kungsräkor i sallad med pinjenötsdressing, stekt kryddig gul torsk, pumpapannkaka, ginsengsallad i citronsås, sauterad baby-bläckfisk i het sås med nudlar, abalone kokad i sojasås och honung, skaldjurspannkaka. Avsluta med riskaka med dadelfyllning eller kanske glass på svarta bönor. Så finns förstås den allorstädes närvarande nationalrätten kimschi till vilken 300 variationer inte är nog. Koreaner äter den i någon form till varje mål.
Koreansk vitkål (inte kinesisk) utgör basen. Det smörjs in och fylls med rikliga mängder röd chilipeppar, vårlök, rädisor, morötter, räksås, vitlök (mycket), sesamfrön, ingefära m m och kan ätas färsk. Vanligtvis ska den jäsa i särskilt kylskåp (koreaner har alltid två kylskåp hemma, ett vanligt och ett för kimchi) i minst tre dagar. Förr grävdes den ned i stora lerkrus i trädgården för vinterförvaring och jäsning. Nu har väldigt få någon trädgård, därav uppfinningen av kimchikylskåp, som f ö även exporteras till Europa för förvaring av frukt och vin.
Kimschins betydelse, dessutom ska den traditionellt vara hemlagad, illustreras när vi gör studiebesök på Pungmi Foods som tillverkar 20 ton om dagen. Det är en av 600 fabriker i landet för kimchi.
Koreaner äter nästan bara grönt. Men kan även ibland grilla kött över kolgrill på bordet. Till detta dricks utsökt grönt te, ginseng te, ingefära eller dadelte. Men även en hel del öl och Soju (sake) eller ingefärs- eller plommonvin. Makgeolli är traditionell gjord av jäst sött ris och med låg alkoholgrad – men liksom de övriga “vinerna” mycket hög och god påverkan på matsmältningen.
Europeiska importerade viner är mycket vanliga i Korea.
70 procent av Korea består av berg, vilket gör det till ett av de bergigaste länderna i Asien. Här finns 15 skidorter och inte långt från Seoul vackra nationalparker för vandrare som Geumgangsan Diamond Mountains. Många turister kommer, precis som i Japan, till Korea i april då körsbärsträden exploderar i blom. Snabbtåg (300 km/tim), expressbussar och även lågpris inrikesflyg förbinder Seoul med öst- och sydkusten som har många sandstränder, liksom med vulkanön Jiju med drygt 500 000 invånare, ett subtropiskt sommarparadis där många tillbringar sommarsemestern på stranden, eller med vandringar upp mot vulkanen som är Koreas högsta berg.
Det koreanska skriftspråket är från slutet av 1400-talet och sägs vara ett av de lättaste i Asien med bara 24 tecken. Språkstammen har det märkligt nog gemensamt med bl a finska!
Den sista järnridån
Kulturellt och etniskt finns det bara ett Korea. Därför är det inte sannolikt att Nordkorea i längden överlever.
Den kommunistiska förtryckarstaten Nordkorea är dock ännu ett lysande exempel för världen på kommunismens innersta väsen. Som en av världens, för att inte säga, den fattigaste nationen, gränsar den direkt till en liten envis nation, som snart kan göra anspråk på att bli den rikaste, utan oljeresurser, men med frihandel som främsta vapen; Sydkorea.
Att besöka DMZ, den demilitariserade zonen, är ett känsloladdat möte för koreaner och den känslan smittar. Frihetens Bro och Bron utan återvändo är platser som gör att myten hålls levande. Sydkorea har byggt en jättelik fraktterminal för transitgods vid gränsen. Vägarna dit pryds av flaggor som ska användas av det återförenade Korea. Det är inte en fråga om, bara när. Järnvägen in till Nordkorea är färdigbyggd, men står lika still som det sönderrostade ånglok som finns inne i zonen. Nordkorea å sin sida har byggt en modern spökstad i zonen och rest världens högsta flaggstång. Tidigare skallade propagandahögtalarna, främst från norr och främst nattetid. Men de tystnar alltmer. Försiktigt närmar de två statsbildningarna sig varandra.
Men för många är det försent. Hundratusentals familjer splittrades när järnridån föll 1953. Ett program finns för att de ska få träffas, på ett specialbyggt hotell. Men ännu har 80 procent av de drabbade inte kunnat mötas eller få kontakt och i många fall hinner anförvanter dö, i Nordkorea ibland av svält.
Emellan de två staterna går en sorgens korridor.
Sydkorea markerar sin närvaro i DMZ med en by med 160 bofasta bönder. Jorden här ger bland Koreas bästa skördar av bl a ris och ginseng. Men de 160 tappra måste bära gula mössor och vara inne bak lås och bom i byn efter mörkrets inbrott. Där finns en skola och de har tvingats vänja sig vid propagandahögtalarna och att inte kunna gå fritt; faran för landminor är stor. Men de tjänar 6000 dollar i månaden och har skattebefrielse och är befriade från värnplikt.
Värnplikten är en plågsam plikt; 22 månader lång och hård drill. Den som avviker kan räkna med livstids fängelse.
Så sent som på 1970-talet upptäcktes de tre infiltrationstunnlar Nordkorea grävt under gränsen. En kan nu besökas. En klaustrofobisk upplevelse, men en upplevelse. Här skulle 10 000 nordkoreaner storma fram. Men så är de kortare också. Räkna med bucklor på din obligatoriska skyddshjälm härnere.
Men för djuren och fåglarna är DMZ frihetens korridor. Den är 280 kilometer lång och fyra kilometer bred. Ingen får passera. Medan vi står där och spanar in i den norra dimman flyger flockar av manchuriska tranor tryggt och sävligt in i DMZ. Denna här djupt symboliska fågel har hittat sitt paradis här,liksom ringhalsad fasan; i högre belägna områden av DMZ njuter den koreanska björnen, rådjur och vilkatter sin ostörda frihet. Att Hanfloden (Imjan på nordkoreanska) floden spärrats av långt ned mot Seoul gör att fisk och änder blivit oerhört talrika, skyddade som de blivit av människors oförsonlighet.
Men få tror idag vapen kommer att lösa motsättningen.
En återförening skulle bli dyrbar. Nordkoreas 28 miljoner invånare lever i ett land som är bankrutt. Deras nye ledare är om inte galen, så ändå hänsynslöst maktgalen. Relationerna är på istidsnivå.
Pengar är dock nyckeln. I ett övergångsskede kan Nordkorea bli en låglöneverkstad för koreansk industriproduktion. Hyundaikoncernen har fått tillåtelse att bygga produktionsenheter inne i Nordkorea. Arbetsledarna pendlar från Sydkorea. De nordkoreanska arbetarna betalas med svindlande 65 dollar i månaden, jämfört med minimilönen 900 dollar i Sydkorea. Det är ändå bra mycket bättre betalt än i kommunistsystemet, om du inte är politruk förstås.
En halvdagstur till gränsen, drygt 50 kilometer norr om Seoul, kostar runt 50 dollar, en heldag för 80. Det är det värt, för att förstå ondskan. Du kan endast åka med en tur och måste medföra pass.
