Vilnius, en av Europas hemliga huvudstäder, delas av två floder; den breda Neris med en del flodtrafik och den vilda Vilnia som raskt meandrar sig genom stan under ett otal små broar.

Vilnius har nära 600 000 invånare, men känns på något sätt mindre. Gamla Staden är en av Europas största bevarade barockstäder med över 1500 hus- fem gånger större än Rigas. Inget hus tycks högre än tre våningar. Mer än det otal kyrkspiror och lökkupoler som överallt tindrar gyllene. de höjer sig t o m över det enorma antalet stora lövträd som sommartid ger Vilnius ett grönt tak. Stämningen är…. småputtrig, mycket avspänd för att vara en huvudstad. Här kan man fortfarande upptäcka, bäst till fots, en stad från förr. Överallt träportar in på ett otal gårdar med kullersten, stora träd, träverandor, tvätt på tork- förfall om man så vill, charm och en verkligt bebodd, ännu inte lyxrenoverad, levande stad är en bättre benämning. Men stadens många katter ser av någon anledning misstänkt välnärda ut, där de smyger genom källargluggar och hängande uthusdörrar.

Potatisätarna

Trådbussar glider längs gatorna med ett otal restauranger och uteserveringar, där folk njuter solen och nationaldrycken ÖL. Den passar utmärkt till det rätt tunga litauiska köket; ett otal varianter av potatis, t ex med sill eller pannkakor, smakrikt mörkt rågbröd eller gigantiska kroppkakor kallade zeppelinare i en sjö av smält smör. Ibland har de fyllning av färskost men nästan alltid och överallt någon bit av fläsk eller spickevit salami. Under mellankrigstiden var bacon huvudsaklig exportprodukt. Idag får den konsumeras i landet- för dem som har råd.

Gamla Stadens 360 hektar står på Unescos världsarvslista och även de mest förfallna hus ska bevaras, även om de idag ibland fått stöttas upp tills det finns pengar för renovering. Den gamla trähusbebyggelsen i vissa delar åtnjuter inte samma skydd. Den andas fattigt förflutet för dagens litauer och ersätts ofta med nya villor.

Det är en ungdomlig stad. Universitetet med anor sedan 1579 är ett av Europas äldsta. Korta kjolar ett signum i vårsolen och Baltikums längsta ben; åtminstone ett tecken på en allt annat än kuvad och krökt befolkning. Men visst finns ett annat Vilnius. Matmarknaden straxt utanför Gamla Staden talar sitt tydliga språk. Tandlösa och illa klädda sitter gummor och farbröder och säljer några salladshuvuden, begagnade verktyg, kläder. Köttdiskarna i hallen saknar kylaggregat, folk tummar och vänder på diverse mjukdelar. Men här finns köpare.

Bara äldre kvar på landsbygden

En bit utanför staden finns de första lantbyarna och övergivna kolschoser. Knappt någon har något att sälja. Här odlas för egen konsumtion.

Vad levar man av?

– Potatis….vi har alltid ätit potatis. Mörkt bröd. Gurka. Inget jobb. Någon har en ko. Vodkan är billig. Bara gamla människor blir kvar, säger Reginaldas Teiserskis, som driver guidefirman Senamiescio Gidas. Kanske var det ett misstag att stänga kolschoserna. Men få ville jobba tillsammans längre. Det var påtvingat. Sedan hade inte öst längre råd att köpa något och väst behöver inget från jordbruket.

Mittibland “idyllen” av fattigdom och små täppor, byggs enfamiljsvillor tillsynes i en enda röra, stora som hyreshus.

– Många har inte råd att bli färdiga, fortsätter Reginaldas. Men längtan var stor efter egna hus. Det blev en symbol. Att bygga sitt eget och stort. För stort.

Efter friheten fick människor köpa sina lägenheter och små odlingslotter utanför stan för symboliska låtsaspengar. För dem som bodde i innerstan kunde det bli rejäla klipp. Kolonilotterna blir istället villatomter.

– Själv har jag via den lägenhet vi först kunde köpa kunnat bygga mig ett hus till familjen och min mor som är 76. För några år sedan köpte jag faktiskt också ett litet ställe; ett ruinhus med 2000 kvadratmeter tomt vid en sjö långt ute på landet. Det kostade mig 30 SEK.

Måste jobba dubbelt

I guidefirman jobbar också Eglé Mickeviciené. Hon är egentligen fysioterapeut med fyra års utbildning. 
– Men jobb inom vården och skolan gör att man måste jobba extra. Hälften av lönen går till trerummaren i en förort. Lite stort, men jag tycker min dotter och min farmor som också bor där måste åtminstone ha egna rum.

-Förr tänkte vi ju inte på pengar. Alla hade ungefär lika mycket. Det fanns ju inget i affärerna heller. Jag kommer ihåg långa köer för bananer och apelsiner. Men vi kunde få 24 dagar på hälsosanatorium gratis. Idag har många av dem tvingats stänga.

Hade jag valt idag hade jag nog jobbat bara med turism. Men den fanns inte då. Jag läste engelska. men vården verkade säkrare….det var nog min mor som påverkade mest.

-Min dotter på 11 år säger att hon vill bli advokat och tjäna jättemycket pengar. Hon växer upp i en annan värld.

Sevärdheter är Katedralen och många andra kyrkor, den enda kvarvarande synagogan, Lithuanian Genocide Victims Museum i KGB:s förra fängelse berättar om terrorn. Gediminas Slottet på sin kulle ger en vacker vy över kyrkornas stad och de många parkerna. TV-tornet har en utsiktsterass på 165 meter och restaurang. Rumsiskes är Litauens Skansen och slottet Trakai med sina vackra sjöar för sommarsporter, 28 km utanför Vilnius är dess Djurgården.
Gnúto Park är en omdiskuterad anläggning, där alla gamla Lenin och Stalinstatyer samlats i en hånfull elefantkyrkogård.

Radisson SAS Astoria blev det första storhotellet att invigas 1998, med perfekt läge vid stadshuset, högst upp med hela Gamla Staden framför sig, är det fortfarande, Hotellet. En vacker byggnad från 1901, tillbyggd med terrass för den restaurang som nu blivit allt populärare bland lokala affärsfolk för t ex lunch – eller ostron och champagne.