Venedig på vintern – Undvik turister och fånga ljuset
Venedig är vackrast på vintern

Venedig på vintern – Undvik turister och fånga ljuset

Varför trängas med hundratusentals andra turister, svettas, och stå i kö? Venedig finns även på vintern, och då kan du ha staden för dig själv.

Kan man resa till Venedig i januari?

Med lågprisflyg kan man ta chansen. Billig biljett och halverade hotellpriser. Samma klädsel som hemma i januari. Resultat; långt över förväntan.

– Gratulerar. Det är den månad som har minst nederbörd på hela året och minst turister, hälsade Christina Bottero på Venedigs turistbyrå som visade sig ha en passionerad kärlek för sin släkts gamla hemstad. Hennes förfäder arbetade med vintunnor i generationer, därav namnet.

– Mina vänner undrar vad vi gör här. Min man och jag bor verkligen i ett hål i väggen. Här är orimligt dyrt att bo. Och vår familj bor stort och bra på fastlandet. Men de förstår inte. Känslan av att gå hem i natten, i dimman, när du inte ser handen framför dig. Dimma i en stad utan ljus. Vi gillar faktiskt att vada i översvämningarna också. Det är en del av årstiderna. För oss. Men visst. Venedig har minskat sin befolkning. Det var 85 000 för tio år sedan. Nu har vi minskat från 65 000 till 60 000 på bara tre år. Allt byggs om till hotell. Affärer har inte råd med hyran. Äldre får släpa varor långa vägar och orkar inte. De yngre har inte råd att bo här. Därför kommer 40 000 in varje dag från fastlandet för att jobba här.

Men översvämningarna oroar henne inte.

– Stan är byggd för det. Men fler klagar. Förr bodde ingen på nedervåningen. Det var lager och översvämmades ibland. Nu med fastighetspriserna bor folk överallt de kan få tag i. Men husen tål det. De är byggda så. Rialtobron på 10 000 träpålar t ex.

En stor damm, under vattnet, byggs för att reglera vattnet, men om den tål en allmän havsnivåhöjning på 60-80 centimeter får jag mer svepande, dimmiga svar på.

De stora kryssningsfartyg som ibland tio om dagen dras fram utanför Markusplatsen gillar Christina inte.

– Bah. De skymmer solen. Vilket sätt att se Venedig. Från båtdäcken. Förfärligt. Man måste komma hit, vara här 3-4 dagar för att förstå.

Kommer man i januari blir man extra populär. Då är det bäst, alldeles innan karnevalen som fyller staden och höjer priserna. Maskmakarna är dock redan i full fart och de är så många att även de sätter prägel på staden, som är annorlunda.

60 000 invånare säger ingeting. Venedig är stort. Med hundratals kanaler, träbroar, gjutjärns- och stenbroar, smala gränder och ännu fler kanaler. Här finns inga bilar, cyklar eller knattrande mopeder. Broarna sätter effektivt stopp med sina trappor upp och trappor ned. Med barnvagn eller rullstol är det inte heller lätt. Så allt låter sig färdas på vatten. Du kanske känner till Rivabåtar; ett slags lyxracerbåt i mahogny. I Venedig är det ingen lyx. De blankfernissade skönheterna är stadens taxibilar, men också olika kommunkontors tjänstefordon för hälsoinspektören, trafikkontoret, nobla gäster. Där finns tre poliskårers båtar (finanspolisen har de största). Ambulansen är en båt. Är du död förs du med begravningsbåten till begravningsön Isola di San Michele.. Bussarna är alla båtar, vaporettos. Läskedryckerna, livsmedlen, hantverkarna alla kommer med båt och soporna försvinner med båt. Det är värdetransportbåtarna, expresspaketbåten från TNT och DHL eller blodtransportbåten. Väl i land blir det tyngre och besvärligare. Tegelpannor, grönsakslådor och mineralvatten langas för hand, paket för paket eller dras på cykelhjulskärror över broarna på kortare sträckor.

Tungt, tungt och dyrt, dyrt. Men de gamla husen, utan en rät vinkel, skapar också behov av de gamla hantverken, inte bara maskmakarna. Här finns tapetsörer, stuckatörer, sängmakare, träsnidare och det liksom smittar av sig på annat som handskmakare, hattmakare och skräddare. Från Marco Polo-flygplatsen kan du ta buss eller taxi till sjöss direkt till hotellet. Huvudentrén är som regel från kanalen. Valvlika öppningar i husen avslöjar parkerade privatbilar i båtform. Det skvalpar, kluckar och droppar om du öppnar fönsterluckorna. Man förstår varifrån Vivaldi, en stadens son, fick sina spröda toner, sina klangers crescendo. Men det är renare än väntat, men rått och dimmigt. För att inte tala om väckarurets automatik. 07.30 spröd klang av kyrkklockor i otakt och snart därefter den första aktersnurran på kanalen. Frusna hantverkare på väg mot stadens ständiga reparationsbehov.

Men det skapar också ett särskilt, lite lugnare, tempo. Mer närhet. Tid att byta några ord. Promenera, ack så hälsosamt. Flanera. Eller bara båt på, båt av, båt på, båt av. Än bättre blir atmosfären av ljudkulissen. Alla ljud relateras till vatten och människor. Inga bilhorn, avgaser, mardrömsmopeder. Det är unikt. Romantiskt. En kanal till själen. Särskilt i januari när Venedig inte är så trångt. Det är det annars. Så trångt att man nu måst skaffa sig några vaporettolinjer bara för dem med månadskort. Annars kommer inte invånarna med själva.

Dimman skapar en speciell atmosfär som passar stadens prålighet och palats. Men inte går den av för hackor i solsken eller solnedgång. Magiskt ljus. Särskilt i norra delen med dess heltäckande krans av snökrönta berg i vid både runtvarmt rödtonat tegel, tinnar och torn, fyrar och alla farledspålar med sina gula små ljus just i den sista rödvarma skymningen då t o m alperna blir rosa.

Märkt att vi ännu inte ens nämnt gondolerna?

De är hundratals och ta inte första bästa. De är mycket olika påkostade från spartanska till röda sidenkuddar, tofsar och mycket guld. Gondoljär ett romantiskt yrke?

– De klagar ofta på att de har det illa ställt, säger Christina. Men de lever sin myt. Yrket går i arv från far till son. De är ett slutet skrå, ingen har riktig insyn mer än de. De är kända för att också understödjas på annat sätt…

– Hur då?

– Av kvinnor, som tycker just gondoljärer är något extra, liksom…

– Ett slags gigolos?

Svaret blir ett skratt.

Myten må bevaras. Det lär bara byggas ett par nya om året. De kostar många hundra tusen och hur de undgår att klyvas i den hårda kanaltrafiken av tusen och åter tusen motorbåtar i åtta filer på Canal Grande är svårt att förstå. Att det inte oftare blir som i de klassiska scenerna med kanotisten Svante Grundberg från Göta Kanalfilmerna är bra underligt.

Shoppingen är också bättre i januari då det är rea från 30 och upp till 70 procent!

Glöm dock inte att lämna de mer turistiska områdena av Venedig, runt San Marco och sök dig ut till de mer bebodda. Det är fortfarande palats, kanaler och broar, men fler venedigbor och färre turister och det är först nu du förstår hur stort det är. Dorsoduro, fiskmarknaden på andra sidan Rialtobron, intill Canal Grande i norra San Polo, Castellos trånga gränder upp mot nordkusten eller det lite mer lågbebyggda och kanaltäta Cannaregio norr om stationen. Eller för att ta ännu ett steg ”förortsön” Giudecca på andra sidan den breda Giudeccakanalen där kryssningsfartygen släpas fram och ”skymmer själva solen”. Eller San´t Elena, bortom den ännu en tid militära Arsenalen.

– Fast alla hus där är ju moderna, säger Christina.

– Nybyggda?

– Ja, de är från Napoleontiden, nya hus, allihop.

Men för att verkligen förstå vidden av denna lagun, missa inte en 20 minuters färd över till ”glasblåsarön” Murano (även om mycket av glaset idag importeras från Kina). Murano är en lite mindre stad med egna kanaler och broar och hus. Många. För att inte tala om det pampiga fyrtornet. Därifrån kan du åka vidare mellan de tätt utplacerade och numrerade (jag hittade pollare 258 i dimman, då vet jag var!) pollare i 45 minuter till, förbi en och annan klosterö och fiskodling till Burano. Ännu en stad, en fiskeby, med hör och häpna egna kanaler och broar. Mer idyll blir det inte. Husen är bjärt målade, enligt en gammal tradition som skulle göra det lättare för fiskarna att hitta hem disiga dagar. Med bjärt menar vi knallila, klargult, orange, illrött.

Fem minuter härifrån ligger Torcello som en gång var den dominerande ön i lagunen och biskopssäte med 20 000 invånare. 17 bor kvar. Härifrån kan du fortsätta till fastlandet och glida förbi de låga lermassor som bildar platta öar, hem åt vita hägrar och andra vadarfåglar.

Åt andra hållet går de tätast trafikerade Vaporettolinjerna ut över fjärden mot Lido. Där finns, usch, bilar. En tjugo minuters promenad för dig till de långa sandstränderna ut mot Adriatiska Havet. Lido är Venedigs sommarstad, en badort.

Guideboken om Venedig ger dig hur mycket fakta som helst om palats och årtal viktiga för den stora republiken, som dagens venetianare fortfarande känner sig vara en del av. Det är inte svårt att förstå väl på plats att de kan känna sig som ett eget land i Italien. Men vem behöver en guidebok? Venedig bygger på känslan och alla kvarter har något visst. Ju färre andra turister desto mer känsla.

– Vi är ju bara en skugga av vårt förflutna, menar Christina Bottero. Besökare i januari kan ännu uppleva det; en vänlig stad. Vi har alltid riktat oss utåt, mot världen, liberala, nyfikna och mottagliga, som sjöfarare brukar. Vi var en av de mäktigaste demokratierna. Dogen var inte politiker, utan en av de äldsta som tog ur egen ficka för att försköna staden, öppna sin brunn för andra, hjälpa varandra. Inte tvärsom som nu. I Italien (som om Venedig vore en annan värld).

Karta är däremot bra, om den är detaljerad. Staden är nästan omöjlig att hitta i. Gatuadresser existerar inte, hur vackra än gatunamnen kan te sig. Vad sägs om Fundamesta de la Malvasia Vechia? Husen har nummer efter sin stadsdel. Krogar och affärer har få skyltar eller namn. Ljusskyltar hör till undantagen. Du får gå på känn. Men just häri ligger också en av få nackdelar. Allt är förföriskt förfinat för turister. Äkta charm är svår att skilja från turistfälla. Restaurangerna är dyra och många är inte direkt dåliga, utan mer usla. Dyrt är det ännu på Burano. Men lätt att förföras av rökt ål, grillade sardiner och andra lagunfångster på vit duk med spegelmosaik av hela färgskalan i kanalen utanför. Varför smyger katten efter dig? Måsarna skriar. Diset skapar siluetter av öar med raka cypresser, eller är det pollare, djur, hägringar, spöken i gyllene disdräkter som skulle de också byta om till karneval.

Vad göra mer än att gå, åka båt, drömma och bara vara.

– Opera, säger Christina tvärsäkert.

Själv inte en operaälskare måste jag dock säga att Musica a Palazzos var en upplevelse som förändrade min syn på opera. Ett slags förkortad opera, denna kväll delar av La Traviata, framförs av tre sångare och fyra musiker i ett privatpalats vid Canal Grande. Det betyder i ett hem, med gyllenläderstapeter som krullar sig längs väggarna, oljemålningar så mörka att bara konturerna skymtar och marmorgolv som satt sig så mycket att nivåskillnaden i rummen kan vara en halv meter. Det är svårt att stå still och hur märkligt att man placerat pausens barservering i nedförsbackens botten! Förförisk sång med stor närhet till aktörer och mellan publik i tre akter, i tre olika rum. Faktiskt något av Venedigs känsla och långt bättre än ett putsat palats som museum.

– Vi måste locka hit fler, säger Christina Bottero. Vi behöver kanske inte fler turister. Men däremot fler invånare. Igen. För att staden ska leva. Överleva.

Skylt i mäklarfönster. Ordinär trea med utsikt över Canal Grande: 2 miljoner (euro)

Kanske kunde de bygga nya öar av muddermassorna. Men vad hjälper det spökstaden Venedig, staden av masker snart utan människor. Kanske är den helt avfolkad innan den sjunker?

Att ta sig fram

Här finns bara två sätt att ta sig fram, gå eller åka vaporetto. Ett tvådagarskort, som gäller båtar till alla öarna, kostar 25 euro och ett tredagars obetydligt mer. Det finns också kombinationskort som inkluderar entréavgifter till museer. Enkel resa kostar sex euro, så ett kort köpt redan vid ankomst är en bra investering och du kommer att använda det mycket. Det gäller också på bussar, t ex på Lido. Vaporetta går direkt även från Venedigs Marco Polo-flygplats, alldeles intill lagunen. Ryanair, som flyger på Treviso, vilket är 30 minuter till en timme från Venedig, beroende på trafikläget, med buss som ansluter till var avgång, smidigt och bra. Tur och retur för nio euro (vintern 2008). Det finns förstås även vattentaxi och gondol.

Karta

Ge dig inte in i Venedig utan en detaljerad karta, viktigare än i någon annan stad.

Sevärdheter

Det är vaporetton som gäller. Ett besök i nyrenoverade Basilica di San Marco är en gyllene upplevelse, liksom dess granne Palazzo Ducale; dogepalatsen är en gotisk drömskapelse och passande fängelse för Casanova. Det finns en tvåtimmarstur för den som vill veta allt. Gallerie dell Àccademia är det mäktigaste konstmuseet. Inte långt därifrån finns ett av de mysigaste; Peggy Guggenheims personliga samling i ett aldrig färdigbyggt palats invid Canal Grande. Och glöm föralldel inte öarna. En hel dag ut till Murano, sedan Burano och Torcello kommer du inte att ångra. Lido ger en glimt av havet, men är en rätt modern, om än mondän badort. Vill du ha ett mer naturnära möte med havet åk till den rakbladsvassa ön Pellestrina med små fiskebyar, restauranger och långa stränder. Museo della Musica är ett litet museum över instrument från 1600-talet och framåt i en gammal kyrka är ett trevligt besök, eftersom detta är en tonernas och Vivaldis stad. Därför är ett besök på Musica a Palazzo en upplevelse, även för den som inte är en operaälskare; men det säger så mycket om Venedig. Vid Arsenalen finns Sjöfartsmuseet.

Drink

Aperetivo är en slags lokal bitter, Aperol blandad med vitt vin och lite sodavatten samt is och en apelsinklyfta. Den dricks av alla.

Läs

Donna Leon; deckarförfattare även på svenska som ger en hel del av Venedigs själ i sina historier om kommissarie Bruchetta och hans familj och kriminalfall.