Dresden håller på att vakna ur sin Törnrosasömn. Om några år är den utan tvekan en av Europas stora turistmetropoler. Men ännu är den en av dess vackrast bevarade hemligheter. Överallt byggs det nytt. I barock. Läget och omgivningarna är just sagolika.

1800-talets Europa var större än dagens och gränserna faktiskt öppnare. Centrum låg längre österut. Trots att muren nu är borta och stora delar av öst är med i EU har Europa krympt och pulsen flyttat långt västerut.. Dresden låg förr i Europas hjärta.

Dresden var redan på 1850-talet en av de stora turiststäderna. Elbes Florens hamnade mitt i korsvägen av Europas första järnvägsnät, något som hundra år senare skulle bli dess olycka. Hotell och restauranger, Semperoperan, flanörerna på Brulsche terasse, konsten, de vackra husen, allt utgjorde en tummelplats för rika amerikaner och europeer som kom hit för längre perioder och ofta bosatte sig i den liberala saxiska huvudstaden med sin flod, sina vinberg och sina pittoreska omgivningar.

X Porslin grundlade staden

Dresden hade egentligen den saxiske kurfursten August den starke att tacka för sin storhet, mer grundlagt på Meissenporslin, konst och kultur än krig. Meissen, Dresdens kinaporslin, värt bokstavligen sin vikt i guld än idag, kommer från en grannstad.

I Dresden kändes tanken fri. Men inte för fri. Det var en borgerligt fri stad. Fröken Christina Hart lämnade här 1895 in sin patentansökan på ett livstycke ämnat att hålla brösten på plats, världens första BH.1908 uppfann husfrun Melitta Benz det första kaffefiltret och så sent som 1936 kom Carl Zeiss med den första spegelreflexkameran så alla stadens turister kunde föreviga allt vackert. Det var på tiden. Tio år senare skulle allt vara borta. Allt utom bilderna.

X En innovativ framtidsstad i bakvatten

I Dresden skapades de första ölunderläggen, den första skokrämen i tub, den första tepåsen, mjölkchokladen och mineralvattnet, den första tandkrämstuben och det första munvattnet Odol, liksom den första kondenserade mjölken och det första tyska ölet på export Radeberger Pils. Allt ett borgerligt samhälle kunde behöva. Staden förskönades hela tiden från Frauenkirches invigning 1743 till den 102 meter långa bilden Furstetåget, en expose över alla härskare under 800 år, utförd 1907 med hjälp av 25 000 väggkakel från porslinsmanufakturen i Meissen. Turismen förändrades, tempot ökade, semestern var kortare. På 1920-talet kom de med tåg och for runt i motorbussar med glastak. Till Dresden flyttade konstnärer, en kort period av avantgarde. I de vackra jugendvillorna längs floden bodde konstprofessorer, forskare, musiker.

X Värd att återupptäcka

Dresden var en underbar stad, skrev författaren Erich Kästner. Historia, konst och natur svävade över staden likt musik som förtrollades av sin egen harmoni.

Askonsdagen 1945 låg allt i just aska. Sedan vidtog 50 år på kommunismens bakgård. Dresden hamnade i skuggan av kalla kriget. Kommunisterna förvandlade konstens ruiner till en modern stad för teknisk forskning och naturvetenskap med Max Planck institutet i centrum. Men för all del; de återuppbyggde Zwingerpalatset som hyser världens största porslinssamling. Barockanläggningen är mer sirlig än prålig, ”musik formad av sten” har det sagts. Och sovjetmaktens minnestavla sitter kvar; återuppbyggt av sovjetstaten efter de allierades förstörelse av Dresden. De hann också återuppföra Semperoperan och påbörja återuppbyggnaden av stadens symbol Frauenkirche, på vars orgel en gång Bach spelat. Sedan föll korthuset. Men denna gång bestod Dresden. Men exakt vad återstod av turistmagneten som hamnade i 50 års slagskugga just efter att ha utplånats. Finns det någon magnetisk kraft kvar?

Det tar knappt två timmar med tåg direkt från Berlins Schönefeldtflygplats. Det är en resa förbi många åkermarker i träda, våtmarker, rovfåglar, vadare, torvmossar och järnvägsspår, många rostiga och övergivna, liksom f d kolchoser och andra ödehus i buskvegetation som långsamt tar över. Som om tiden stannat. Mycket är öst. Hälften upprustat, hälften förfallet. Vi reser genom ett vackert kuperat landskap, lövskog på vit sandjord, med dyner som vore vi nära havet, men det är långt, långt bort.

Det historiska Dresden har åter börjat resa sig. Mycket är ännu ruiner, ofta inklädda i målade skynken som visar illusionen av barockfasader, som det ska bli, igen. På Altmarkt finns en flott och snygg ny shoppinggalleria. Men går man ut bakvägen, mitt i centrum, tror du dig kommit långt ute i förorten. Men det är bara en tidsresa; till kommunismen. Oändliga miljonprogramsfasader långs boulevarder med p-platser i mitten, hundratals meter breda för att ge den isande vinden från Sibirien fritt spelrum kanske. Här och var en vilsekommen barockstaty som antyder ett vackrare förflutet, en annan stadsbild, en annan tid.

– Många vill att alla barockfasader ska tillbaka och allt från kommunismen rivas. Men jag tycker inte det, säger den unga Steffi Gretschel från stadens turistkontor. Det är också en del av vår historia. När nu Frauenkirche återinvigts så kan vi marknadsföra oss igen. Ännu är bara 16% av våra turister från utlandet. Och vi skulle behöva mer lågprisflyg. Vi har en bra, men lite för liten, flygplats, eftersom kommunisterna satsade allt på Leipzigregionen. Dresden kom i skuggan. Men vi har gott om hotell, 30 fantastiska museer, underbara omgivningar. Högsäsong är maj och oktober, samt till jul. Dessemellan, inte minst på sommaren, kan man göra klipp. Steffi Gretschel är glad åt sitt jobb. Hon har humanistisk utbildning.

– Då är det svårt att få jobb här. Dresden är en mycket teknisk stad idag.

Fortfarande har staden lie drygt 400 000 invånare, dvs 100 000 färre än före kriget och under kommunismen. Överallt finns skyltar med att hyra och köpa. Många hus, även vackra palatslika villor högt på flodbanken med utsikt över flod och stad står i vildvuxna trädgårdar och faller till ruiner

Men ändå. Dresden kanske var en underbar stad. Men det är än idag en sagolikt vacker stad. Inte minst läget. Men sandbankarna längs floden, alla jugendvillor, villaförstäder, den historiska bergbanan, bokskogarna, slotten, vinbergen, sekelskifteshusen, de små färjorna över floden och allt detta INOM staden, som överallt försörjs av spårvagnar, snabbt bekvämt och dygnet runt! Det är lite av Prag, mycket av just Italien (Elbes Florens), en liten bit Paris. Dresden har fler kvarter kvar från 1800-talet, s k Grunderzeitkvarter, än någon annan tysk stad. Främst kring Äussere Neustadt, med många bra krogar, samt i Cotta, Lubtau, Michten, Loschwitz, Blasewitz m fl stadsdelar. Därtill erbjuder villaförstaden Hellerau (1908) vackra vyer och promenader. Lägg därtill Meissen med sin porslinsfabrik, de hisnande bergen och vandringslederna i Saxiska Schweiz som nås med förortståget till Rathen eller Wählen på 45 minuter och liknats vid Grand Canyon.. Dresden ligger helt nära Prag och Berlin och är ännu en av Europas bäst bevarade turistiska sevärdheter!

Det är helt följdriktigt att den italienska målaren Bernardo Bellotto, känd som Canaletto, tog motiv härifrån till sina målningar. Indianboksförfattaren Karl May tog också motiv från sachsiska Schweiz till sina västernböcker. I 11 av stadens 30 museer finns konst, mest berömd Raphaels Sixtinska Madonnan, i konstgalleriet Alte Meister men också många Tiziano, Rembrandt, Rubens, Vermeer och inte minst Caspar David Friedrich har liksom en naturlig plats här. I målningen Madonnan finns de två fundersamma och lekfullas keruberna som nu blivit stadens varumärke.

Frauenkirche återinvigdes i vitt och guld hösten 2005 Den blev som ruin symbolen för motståndet mot Sovjet och tanken på återförening. Återuppbyggnaden kostade 179 miljoner euro, mer än hälften insamlat. Det gyllene korset har gjutits av en brittisk smed, son till en av de bombpiloter som lade staden i aska. En försoningstanke.

Mycket återstår. Men själen finns där. Och traditionen. På julmarknaden- Tysklands äldsta- säljs överallt glödgrillade Nurnberger Rostbratwurste med EU skyddat recept sedan 1404” die bratwurst essen Arm och Reich die Freude bei allen gleich” står det- kanske gäller det hela staden, inte bara korven. Men frågar man efter den klassiska Dresdener Stollen, på det anrika bageriet invid Blauen Wunder så passa tungan. Går den att få med marsipan? Ja, på beställning, men herrn, det här är originalet från 1474 från Dresden och i den ska det inte vara någon marsipan. August den Starke lät 1730 baka en Stolle på 1,8 ton för sina 24 000 gäster. Den är ännu oöverträffad. Sedan 1900 finns ett gille som förser Stollarna med sigill om den följer ”renhetsreglerna”.

Men, den är godare utan sigill och med marsipan.

Krogar är det gott om. Här finns alla kök. Traditionellt är det saftiga svinstekar av storformat med potatis och sparris och tung kvarkkaka friterad som tjockpannkaka med äpplen, grädde och vinbärsgarnyr som gäller. Och saxiskt vin eller Radeberger i höga glas. Men det går att dra sig fram billigt. Dagens matiga soppa och en Krusovicé Schwarsbier för en eurofemma mättar gott på färjehuset på andra sidan Das Wasserpalais i Pilnitz

Över staden svänger kranar som en klassisk balett. De bygger nytt. I barock. Byggboom. Lockar det månne polska rörmokare till trakten?

Först förstår inte XX vad jag menar, men ler lite vemodigt när hon förstår.

– Nej, inga polacker flyttar hit. Men vi har en tjeckisk bagare. Men utflyttningen har i alla fall stoppat upp. Dresden börjar bli inne. Se på gränsstaden Frankfurt am Oder. Där finns snart inga kvar.

En raid för mycket

Gud var ledig den dagen.

Den 13 februari 1945 begicks en av vår tids största krigsförbrytelser. Ingen åtalades eftersom det brottet begicks av de allierade och de vann kriget. Men är det skäl nog?

Konstskatternas och humanismens Dresden hade gått oskadd genom kriget som snart skulle ta slut. Brittiska bombflygets chef ”bombar-Harris” drev, inte utan motstånd, tesen att terrorbombning mot civila skulle knäcka tyskarnas moral. Men krigets utgång var redan given. Tre alternativa mål sattes för en jätteraid. Berlin, Dresden eller Chemnitz. En meteorolog kom att fälla avgörandet om vem som levde och vem som dog. Vädret talade emot, men denne meteorolog förutspådde ett kort uppklarnande just denna natt över Dresden. 244 brittiska bombplan satte därför ut i natten.

Som ursäkt angavs att Dresden var en järnvägsknut viktig för militären (rälsen lagades på få dagar) och hyste många evakuerade militärer (vilket var fel).

Ingen trodde Dresden skulle bombas. Få skyddsrum fanns. Ett av de största för 2000 människor fanns under Centralstationen. Men det var upptaget av 6000 flyktingar evakuerade från öst. Skyddsrummet skulle bli en av många dödsfällor denna natt.

Staden var fylld till bristningsgränsen av flyktingar; barn, gamla, sjuka, sårade. Många hade överlevt bombningar på andra håll. Dresden var en fridens boning.

I stadens cirkusbyggnad var kvällens galaföreställning just slut. Många av stadens barn hade maskeradkostym efter att ha firat en festival. Få, om ens någon, märkte att nattens moln dragit bort och stjärnorna blickade ned på staden. Klockan var 21.51 när flyglarmet tjöt. Men det hade hänt många gånger. Ingen större oro märktes. Möjligen från förorterna där dånet från 244 fyrmotoriga bombplan steg till ett mäktigt rytande. Bombplanen flög dock förbi industri- och flodhamnen och siktade på kyrkor, slott, kupoler och tätt sammanbyggda bostadshus.

4 500 ton högexplosiva bomber föll. Hela det historiska Dresden gick upp i rök.

Elden byggde upp när bombplanen dragit bort. Ambulanser och brandbilar gav sig in på brandhärjade gator. Förstärkning kom på ishala vägar ända från Berlin. Den räddningspersonal som gick in kom aldrig ut. För nu kom nästa våg bombplan- amerikanska. De två attackerna skapade en eldstorm som sög syret ur staden och scenerna var ohyggliga. Den som är känslig ska inte läsa längre än hit.

De som sökt skydd i källare stektes eller kvävdes. Endast stadens stora park och flodbankarna kring Elbe erbjöd luft utan eld, men även dessa bombades och folk dog under brinnande och fallande träd. På Altmark och flera av stadens torg fanns vattenreservoarer. Tusentals människor sökte skydd i dessa. Många drunknade redan i början. De övriga dog av kvävning eller stektes när vattnet kokade bort och syret ovanför drogs in i eldstormen.

De återfanns som uppsvällda ballonger stripfärgade i brunt och gult med glödande klädtrasor nästa dag. Andra återfanns sittande helt fridfullt på bänkar. Döda av syrebrist. Många valde att fly med spårvagnarna som ännu gick mot förstaden Tollkewitz invid Elbe, vars stränder de hoppades nå. Men överslag i elnätet och bomber förvandlade spårvagnarna till facklor vars resenärer brann till döds sittande på sina säten. Hundratals kvinnor begravdes levande på Johannstadts sjukhus kvinnoavdelning som bombades (fanns på kartorna). De flesta av dessa begravdes levande under en flygelbyggnad där många drunknade när vattenreservoaren först rämnade och när brandmännen till sist måste retirera när resten av byggnaden föll ovanpå efter fler bombträffar. Röken steg till 5000 meter och lågorna syntes 300 kilometer från staden.

Dagarna efter användes stålskelettet av ett varuhus i city som samlingsplats för 6 582 kroppar som samlats ur ruinerna och senare brändes på stället som hade kusliga likheter med en stor grill.

Stadens symbol, Frauenkirche, stod där ännu dagen efter. Men när brandhärdarna svalnade vred sig bjälkarna kring predikstolen och drog med sig en av kupolens pelare. Sandsten blir skör vid 700 grader och när svalnandet fortsatte blev kupolstöden skeva och tyngden tippade över mot den saknade pelaren. Frauenkirche rasade samman.

Nazistisk propaganda gjorde gällande att 200 000 dödats. Men det blev ”bara” 40-45 000 dödsoffer.

En mor skrev ett vykort till sin dotter i en annan stad; ”vi lever allihop, men staden finns inte mer”.

Kritiken mot flygmarskalk Harris var massiv. Många ansåg redan då,. Vad senare forskning och öppnade arkiv än mer besannat. Detta var en raid för mycket.

(fakta ur Fredrick Taylors Dresden, Bloomsbury 2004.)