Om vi tog den för många svenskar kända Brahehusruinen, högt på sin klippa över Vättern, och byggde om den till ett lyxhotell i medeltidsstil. Ja, då skulle vi fångat själva idén med den spanska, statliga, hotellkedjan Paradores.

Det finns 92 sådana historiska Paradorer i Spanien och det blir fler varje år, för till skillnad från i Sverige, är det gott om ruiner efter slott, kloster, borgar och gamla sjukhus från korsriddartiden. I stort sett måste byggnaden ha en så ädel historia för att komma ifråga.

Och visst är det speciellt att bo på en Parador. Historiens vingslag känns när jag slår upp mina fönsterluckor i två väderstreck och skådar ut över vågornas rullande mot breda sandstränder, mot alla båtar på flodredden och de vackra betesmarkerna på andra sidan floden som klättrar upp mot ännu en borg, som dock inte kan bli en Parador. För allt jag ser är Frankrike och jag bor mitt i den gamla skottlinjen i gränsfortet Fuenterrabia, numera Hondarribia precis på spansk-franska gränsen i Baskien, helt nära ljuvliga San Sebastian. Utsikten kan jag tacka kung Carlos V för. Det var han som lät konstruera den nuvarande fasaden efter sitt besök 1539. Fransmännen måste fruktat den vackra vyn längs kusten bort mot Biarritz. Idag kan man njuta av mörklackade breda träplankor, 
njuta badrummets kanonad (den enda kanonaden numera) av badsalt, väldoftande kräm, kam, rakhyvel, skokräm och för kvinnor en fullständig uppsättning av all sminkborttagning, antydandes något om välklädda gäster. De sitter gärna och njuter i lobby och bar; mot nakna stenväggar, inglasad borggård och bar under riddarfanor, fälttecken och rustningar. Dessa murar står sedan 1194. I den gamla medeltidsstaden finns kullerstensgator, portar och små bistrokrogar med baskiskt kök.

Idén till Paradorerna föddes i början av seklet. Kung Alfonso XIII var en av tillskyndarna. Marquis de la Vega Inclán fick uppdraget att realisera planen på att använda de många förfallna historiska byggnaderna i vackra landskap för att öka turismen bortom allfarvägarna och samtidigt rädda historien åt eftervärlden med lite fusk förstås. 1928 öppnades Parador de la Granja i Segovia, i Prinsarnas slott. Så har det fortsatt, nu populärare än någonsin. Närmast öppnas Paradorer i ett kvinnofängelse i Madrid, i ett högt beläget muslimskt fort i Murcia och i ett kloster i Castellòn, för att ta några av dussinet nya projekt.

Vanligtvis hör restaurang till och menyerna ska alltid spegla det regionala köket. Det gäller även frukostbuffén, där jag kunde fynda bland små blodkorvar och krämiga, doftstarka getostar på Paradoren i Santo Domingo De la Calzada, mitt på den gamla pilgrimsleden till Santiago de Compostella och mitt i Riojadistriktet.

Här är bottenvåningen med sin blandning av korsriddarrustningar och änglar ett minne från husets tid som sjukhus. Övervåningarna är nybyggda, vilket syns utanpå, men mindre inuti med de vackra gamla dörrarna och trädetaljerna. Under alltihop finns t o m garage, så bilarna inte skämmer den medeltida miljön.

Paradorerna är lyxhotell, eller åtminstone hotell i lyxig och mycket historisk miljö. Mot den bakgrunden är priserna inte överdrivet höga. Middagen omfattar flera rätter och frukosten är ett prisvärt mål specialiteter du står dig på en stund. Det här är inte som på museum; historiens bokstav, mer som historiens anda. Huvudsakligen besöks Paradorerna av spanjorer och det adderar lite ytterligare till känslan. Ofta ligger de i mindre städer, många gånger nära större turistmål, men just så romantiskt och lugnt bortom allfarvägen att de förmedlar en slags kontemplativ ro genom seklerna- inget är det andra likt; gudskelov. Ibland kan idyllen ligga rätt centralt; som mitt i Alhambras trädgårdar i Granada.

http://www.travelpoint.se är generalagent för paradorerna i Skandinavien, mer info finns på deras webb, som också länkar till Paradores de Turismo S.A och dess 5000 rum.