Leuven – Skummande uteliv

Leuven – Skummande uteliv

Tjugo minuter från en internationell flygplats ligger Europas längsta bar. Här finns ett av de pampigaste Rådhusen, parker, kanaler och kanske också Europas bästa mat. Leuven har länge stått i skuggan av sina mer berömda grannstäder.

Belgien är öl, givetvis. Men också mat. I mitt tycke bättre och definitivt mer prisvärd än i Italien eller Frankrike.

När svenskar hör att någon varit på semester frågar de; hur var vädret?

Belgarna frågar varandra; hur var maten?

Leuven är inget undantag. Varandes Belgiens största universitetsstad måste priserna hållas lägre, dock inte kvalitén.

Leuven har andra fördelar som turiststad.. Stora nöjesdagen är torsdag. Sedan åker alla 29 000 studenter hem till mamma med tvätten (som spetsiga tungor uttrycker saken) och ett relativt lugn sänker sig över etablissemangen, liksom under sommarlovet. Det är just de perioder då andra belgiska städer är överfyllda. Då måste Leuven tillgripa musikfestivaler och annat för att locka folk. Första måndagen i september är det gammaldags kreatursmarknad.

Europas största bar är torget Oude Markt, där alla hus är barer och hela torget fr o m i år en enda utomhusbar. Här får förmodligen alla 29 000 studenter plats samtidigt.

Störst inte alltid bäst

Staden har ett industriförflutet och är hem åt Interbrew, ett internationellt konglomerat som äger de flesta belgiska ölmärken. Leuvens mest berömda är Stella Artois, som dock inte riktigt omfattas av invånarnas kärlek.

Idag driver Interbrew världens största bryggeri i staden. Åtta miljoner hektoliter öl om året! Och med 24 anställda. Ni läste rätt, tjugofyra anställda, per skift visserligen, men ändå.

Inte undra på att de flesta av Belgiens en gång 4000 bryggeriet jäst färdigt.

Men på ölstället Domus gör man sitt eget.

Ett tag var Leuven en stad på industriella fallrepet, fyllt av nedgångna och halvt övergivna klosterbyggnader.

Men universitetet tog över och idag bor en stor del studenter och lärare bakom medeltidsfasader, pietetsfullt upprustade och äkta.

Det tror man också om stadskärnans medeltida köpmanshus.

Men de är falska. Återuppbyggda efter att tyskarna med tysk grundlighet brände Leuven i första världskriget för att någon skjutit på deras invasionsarmé. Som extra krydda radade man upp alla invånare man fick tag på utanför Centralstationen; män, kvinnor och barn och sköt var tredje.

Centralstationen är idag det tydligaste exemplet på blandningen av restaurerat och nytänkande, här i harmonisk kombination med teglet som bindemedel.

Rådhuset, ack så pampigt är original. Det gjorde tyskarna till högkvarter.

Stadens teater är nyligen återinvigd i sin prakt av år 1867. Den brändes såväl 1914 som 1944. Konst är farligt.

Bildning också. Leuven är Belgiens kanske mest prestigefyllda universitet. Här utbildas läkare, advokater, ingenjörer. Många från utlandet. Numera dock bara 200 amerikaner, mot t ex 700 kineser.

Ett belgiskt Cambridge

Studiemiljön är fantastisk. Kullerstensgränder, cykelvägar, lummiga parker och massor av tennisbanor, löparbanor allt du kan önska dig för att hålla dig i trim.

Motverkade av ölen alltså.

I stadens utkant finns fler kloster. Lantidyllen tar vid. Vallmoblom, slagna ängar, vaggande ankor, karpdammar.

Färdigrustad blir staden inte på länge. Men alltmer en idyll. En tankefabrik. En miljö. En metamorfos. Bilarna motas ut. Cyklarna blir fler.

Det är en halvtimme med tåg till Bryssel. Tjugo minuter med bil till flygplatsen via Belgiens oändliga breda motorvägar, som omger städerna som moderna stadsmurar. Men här märks de inte. Nedsänkta som de är i kanaler av grönska.

Leuven ligger i det s k gröna bältet, i flamländska Brabant.

Leuven är en oas, ty o m en perfekt utgångspunkt för Bryssel. För där Bryssel lite naggats i kanten av byråkraternas trista palats är Leuven en levande och ungdomlig stad i ålderdomliga kläder.

Mat i världsklass

Carpaccio med vaniljoljemarinerad sparris och ruccola, scampi med basilikasås, sjötunga Meuniére, hemlagad ravioli, getostkroketter. Tja, det är bara aptitretare. En fyra-femrättersmiddag med ett par olika viner och aperitif behöver här inte kosta mer än 450 SEK per person. En tvårätters är inte dyrare än en Big Mac meny. Ofta blir en fyrarätters fem rätter, eftersom ofta förrätten föregås av en liten aptitretare. Och kaffet åtföljs ofta av en liten kaka, en liten chokladbit och den dessert ni inte borde låta bli att beställa. Det finns t o m små desserter. Som en liten crème brule i ett snapsglas med gräddkrans.

Och äter gör de. En timme är det minsta. Till lunch. Gärna med vin.

Gammeldags?

Onyttigt?

Nej njutningsfullt. EU-byråkraterna vet hur bra de har det i Belgien. Men vi avslöjar gärna deras hemlighet.

En munk och ett körsbär

Belgien är världsmästare i olika sorters öl.

Det handlar om lokalpatriotism. Men också om individuell smak för mat och dryck.

Mest karakteristiskt är lambic. Det görs på 30% vete och resten kornmalt. Humle från fjolåret, alltså ej färsk, är en viktig ingrediens, liksom att ingen jäst tillsätts.

Den varma vörtbrygden får svalna i luften, varifrån de mikroorganismer kommer, som sätter igång en spontan jäsning. Detta öl är alltså varken under- eller överjäst, utan spontanjäst och lagras på tunnor upp till tre år.

Genom att blanda lambic av olika lagring får man gueuze och nu är vi snart framme vid konsumenten.

Tillsätts socker i gueuze blir det faro.

Tillsätts körsbär, hallon, persika, i denna lambicbrygd blir det kriek, framboise eller peche. Det går åt närmare 100 kilo körsbär till 600 liter öl, så smaken är framträdande.

Men det är inga söta öl, tvärtom helt torra och det är det som är finessen tycker många.

Även om dessa specialöl förknippas med Belgien står de för en försvinnande liten del av konsumtionen.

Belgarna är typiska pilsnerdrickare. Vanligtvis beställs alltså en Stella Artois, Jupiter, Loburg som törstsläckare eller måltidsdryck.

Specialölen är för ro och meditation.

Häribland finns överjästa öl som Duvel (djävulen) i sina stora kupor och dess “kopior” som Lucifer och Judas. Här finns överjästa veteöl, som Hoegarden Witte. Trappistölen Chimay, Orval, , Westmalle och Westvleteren. Och den kanske mest publikfriande i sin runda, närmast söta, beskbefriade karaktär; Rochefort Trappist. God som osten! Det är gamla klosterbrygder med kraftig styrka, i olika klasser upp till drygt sju procent, men inte mörka som man skulle kunna tro. Duval är t ex orangerött. Den som gillar mörkt öl kan söka efter St Sixtus Abt, 7,2 procent mörker.