Georgien är bergigt och frodigt, fruktträdgårdar och vinstockar klättrar så högt de törs bland vilda forsar och berg som högst når nära 5000 meter. Huvudstaden Tbilisi är som landet i miniatyrformat. Branta kullar, fästningar och mängder av kyrkor, klättrar gränderna genom upprustat och förfallet i salig blandning med vackra gjutjärnsbalkonger, trappor utanpå fasader som lutar betänkligt och trähus med tusentals små rutor inramande balkonger och verandor.

Georgier är väldigt stolta över sin historia. Arkeologer har genom ett fynd 2013 faktiskt kunnat lägga fram nya indikationer på att Georgien är en av de allra äldsta bosättningarna på jorden. Man odlade dessutom vin redan för 8000 år sedan och var ett av de första länderna att bli kristna, idag ortodox tro. Georgiens största historiska gestalt anses den vackra drottning Tamar vara. Under hennes regim på 1100-talet var Georgien som störst, om man inte räknar in Georgiens store son, Josef Stalin som onekligen styrde hela Sovjetunionen, men börjat sin bana som småskurk och gängledare i småstaden Gori och senare i Tbilisi. Ett massmord tvingade honom i landsflykt.

Har brutit med grannen i norr

Idag är Ryssland inte populärt i Georgien, medan ryssarna alltid älskat Georgien och fortsatt reser dit, trots idag bristen på diplomatiska förbindelser. Men det devota Stalinmuseet i Gori har inte tvingats stänga. Trots allt var ju Ioseb Vissarionovitj Djugasjvili, som han egentligen hette, en äkta georgier. Här finns hans 83 ton tunga privata, skottsäkra tågvagn, inte alls så lyxig som man kunde föreställa sig, men visst är det fascinerande att se träsitsen på Stalins toalett och veta vem som sket där. Här finns hans dödsmask, hans gåvor, hans arbetsrum, uniformer och annan hjältehistoria på ett otal bilder och förstås hans födelsehem, på sin ursprungliga plats. Enda skillnaden är att allt omkring rivits och ett mausoleum i antik stil byggts över det lilla huset. Bara några kvarter bort finns likadana hus, i bruk och lika förfallna som de var då Stalin föddes, eller värre. Se så liten påverkan en individ, om än groteskt ondskefull, egentligen har på historiens gång.

I Tbilisi finns inga Stalinminnen. Hellre visar man Georgiens National Museum och dess guldavdelning är verkligen en glimmande tribut till landets historia och mycket sevärd för den som på allra minsta sätt gillar glitter eller historia. Äldre historiska krigardräkter från Georgien ser på pricken ut som ninjakrigares ur någon modern samurajfilm.

Viktig visa kristna och europeiska rötter

En linbana för upp till en av stadens bästa vyer vid Narikala fästningen, varifrån man ser ut över hela Gamla Stan, en gång mycket judisk- och armenisk på sin glanstid 1850-talet. I nedre delen mot floden ligger Chardinstreet, idag upprustade och glammiga nöjeskvarter med många utomhuskrogar på sommaren. Från Narikala ser man också ut över floden som går genom staden och Metekhikyrkan , med rötter från 400-talet klänger den, liksom flera balkongförsedda hus i ottomansk stil , fast på den raka klippan ned i floden, allt på kvällen belyst i grönt. Går man ned åt detta håll från fästningen kommer man ned till Sulfurbaden, idag åter upprustade till pittoreska kvarter. Den djupt grävda flodfåran håller en liten sulfurström klädd i gröna alger och följer man flodfåran kommer man till den Botaniska trädgården.

På kvällen kan man inte missa den kraftigt upplysta, närmast då förgyllda, Holy Trinity Church, huvudkatedral och byggd 1995-2004, ännu ett tecken på kyrkans ökade makt. Vid floden ligger fredsbron som något ur Star Wars. Tbilisiborna tycker den blev för dyr, men den är vacker, futuristisk och imponerande i sin rymdiga glasklädda vision av Georgien, månne som en bro mellan väst och öst.

Georgien vill visa upp en ny fasad

Ovanför kan man skåda det lika glittrande presidentpalatset.

Högt upp på berget mitt emot presidentpalatset glittrar ännu en futuristisk vision; premiärministerns 250 miljoners villa, mer palats och ointaglig borg. Snart har de bägge fienderna bägge avgått, för att styra i kulisserna säger många.

Charmigast är att vandra i de slitna delarna av gamla stan, under platanerna och se Tbilisi 1850, inte mycket mer än människorna har ändrats och färgen flagnat.

Från Tbilisi finns det vackra utflyktsmål två till tre timmar bort.

Ett vinland att räkna med

Georgien var tidigare, måhända efter Moldavien, Sovjetunionens främsta vinkällare. Framförallt givetvis på halvtorra röda viner, med Stalins favorit Khvanchkhara i spetsen, det enda vin han drack, ett i våra smaklökar sött dessertvin. Usakhelavri från Svarta Havskusten och Saperavi, från ett otal odlare, är andra populära sorter. Men var by, sitt vin, sin stolthet. Vin här är av yttersta vikt. Brytningen med Ryssland och privatiseringen av vingårdarna gör att man nu, på gott och ont, vänder sig mot en mer västerländsk smak och vinerna vinner också alltfler vänner längs den gamla Sidenvägens pärlband av f d Sovjetrepubliker, som också utgör många av turisterna, ända bort till Kina. Traditionellt lagras de inte på tunna, utan i lerkrus. Båda metoderna används, lerkruslagring ofta dyrare. Provsmakning kan ske även i Tbilisi på flera vinkällare, men några av de bättre vindistrikten ligger österut från Tbilisi, kring Sighnagi, Kvareli och Telavi, där man både kan prova, handla och passa på att äta ”traditionellt smörgåsbord” av välsmakande georgisk mat. Exotisten bör givetvis koncentrera sig på traditionella georgiska druvor, med domestik trivseljord under rötterna. Churchkhela ser ut som stora lakritsstänger och är något liknande, fast gjorda på druvor. Säljs överallt och äts överallt. ”Chacha” är traditionellt georgisk fruktbrandy, landets grappa som ibland också benämns så, fast ju är bättre än god som sitt eget varumärke.

Erbjuder massor med naturturism

Två timmar direkt norrut närmar man sig ryska gränsen och vita toppar. Men först passerar man Mtskheta på motorvägen och Jvariklostret byggt sent 500-tal och populärt som dop-och vigselkyrka med sina ikoner, sina ljus och sin rökelsedoft, den vackra vyn ned över Georgiens gamla huvudstad och floderna som flyter samman får man på köpet.  Härifrån går det snart uppåt, förbi den konstgjorda sjö Georgien anlagt för att slippa gasberoendet från norr och Kazbegi, vars högsta topp är 5033 m ö h och den något lägre skidorten Gudauri (2204 m ö h). Sydsluttningar med skyddande berg åt alla håll lockar den snowboard, slalom och längdåkare med alltfler hotell och från alltfler länder. Wifi-mottagningen var snabbare än hemma i köket och trakten är bedövande vacker med morgondimmor, gröna berg, betande ljus och överallt vattenfall och bäckar. Egentligen ligger den i en fredens korridor. Mot väst höjer sig bergen direkt in i Ossetien och ät öst direkt efter gränsen ligger Tjetjenien.

Georgien vill också visa sina vandringsleder, erbjuder ridning, rafting, fiske, fågelskådning, mountain biking, paragliding, . Man har stora och många nationalparker, erbjuder spektakulära ballongfärder och har stora och unika grottor som kan besökas. Det är gott om djur, inte minst vargar. Turistindustrin är ung och inte alltid rysktalande. Viljeinriktningen är västerut.

Bada i Svarta Havet

Svartahavskusten med badorten Batumi är knappt sex timmar från Tbilisi med buss längs vägar som kan korsa samma flod sex gånger på tjugo minuter. Det är berg och djupa dalar. Överallt finns vägmarknader. Här säljs honung och keramik, vi närmar oss Georgiens lerjordar. I rusningstrafik blir trafiken ryckigare och tätare. Men det beror inte på några pendlare.  Istället kommer grupper av kor upp på vägen, för att tillsammans med kovännerna ta vägen hem till något hus med trädgård, där en och en stannar. Ett hus, en ko och en prunkande trädgård. Lika vackert som nödvändigt. Självgående kor får ibland sällskap av får och getter, medan hönsen hålls hemma och i skogspartier syns grisar vandra tillsynes lika fritt. Ett alternativ, med lika fin väg och ungefär samma restid, är tåget. Knappt 100 kronor för första klass enkel resa.

Även om Georgien nu liksom då, främst är en exportör av vin och frukt och har många turister gick Sovjetunionen inte spårlöst förbi.  På väg mot kusten ligger staden Zestaponi på en stor slätt med jordbruk. Fast här industrialiserade Sovjet. Metallurgisk industri ligger nu övergiven och rostig längs en flera kilometer lång sträcka av vägen. Stålverk som blivit rostvärk. Spökindustrier, där man undrar vad stadens befolkning i miljonprogrammets trista grå, idag försörjer sig på. Naturförstörelse. Sovjetism.

Det finns såväl sandstränder som finslipade stenstränder vid Svarta Havskusten.

I Batumi reser sig spektakulära höghus och strandpromenaden med breda cykelbanor och cykeluthyrningar är ny.  Efter kriget mot Ryssland reducerades Georgiens kust och Batumi blev sommarorten det satsades mest på. Ryskt kapital var inte längre önskvärt, så Batumi satsade på det närbelägna Turkiet och på arabstaterna, med ytterst förmånliga markpriser. En byggboom av stål och glas inleddes. Den italienska piazzan mitt i gamla stan är glimrande ny och elegant, mittemot den upprustade ortodoxa kyrkan. Men många av de georgiska invånarna har synpunkter på den snabbt växande staden med sina nu 400 000 invånare och citynära flygplats. För att bygga piazzan rev de en skola morras det. En rysk skola kan tilläggas. Få protesterar mot Kempinskis, Sheratons eller Rezidors skyskrapor eller de många spelcasinon som lockar folk. Men många exploatörer har tagit dit egna byggjobbare, egna anställda och de stannar kvar.

-Allt är till salu här, klagar den lokala guiden. Efter den sovjetiska tiden fick vi köpa våra lägenheter. Efter kriget mot Ryssland förlorade många sina jobb och besparingar. Vi fick inte råd med avbetalningarna. Nu har vi 42 000 turkar här.

En av få genuina byggnader innehåller en bokhandel med ålderdomliga bokhyllor och svartvitt stengolv. Den har legat här i 112 år. På väggarna sitter svartvita porträtt av världens främsta författare. En av dem är Astrid Lindgren.

Återställd ordning kan vara oroande

Den nya regim, som spåddes vinna och vann valet i oktober 2013, har lovat återställa ordningen. Utländska exploatörer ska retroaktivt få betala marknadsmässiga markpriser. Därför har många byggkranar stannat och nya skyskrapor står tomma, även så det spektakulära tänkta tekniska universitetet med sitt pariserhjul i gyllene mässing inbyggt högt upp i fasaden. I folkmun kallas det Ondskans hjul. Inget vet vad husets öde blir. Visst kan den nya politiken låta lockande och rättvisande. Men vilka investerare vågar återställa ordningen, när Georgien inga pengar har? Det är ganska lätt att gissa vilka som är mest sugna eller hur.

Politiken mot väst ska fortsättas, säger alla. Men Armenien, ännu en kristen granne, har i all hast gjort helt om och backar oväntat norrut mot moder Ryssland och den erbjudna ryska tullunionen. Ryssland behöver inte kriga mer. De inväntar realisationen för att köpa tillbaks allt de förlorat. I värsta fall. Ryssland är i alla händelser bättre på ”quick-step” än EU.

Batumis nya italienska piazza väntar nyfiket på nya kunder sommaren 2014. Kommer de från öst eller väst? Det gör också Batumis många vilda hundar. Gå ut på en promenad och du får genast en undergiven vän som följer dig tätt i spåren, lydigt och utan att tigga, kanske blir något över ändå. Även om endast en klapp.

Många av husen i Batumi är ren fasadism. Bara fasaden överlevde Sovjetunionens slit och slängsamhälle. Nu byggs nytt bakom, tillsynes utan regler, bräkig nygotism, som bling bling. Från ödetomter reser sig något som ibland för tankarna till Gotham City och Läderlappen. Och Sheratons 40-våningsskrapa är en ren kopia av en Stalinskrapa. Så vad väntar man på?

Georgien vill visa sina västliga rötter

Georgiens bästa tid, vid sidan av den under drottning Tamar, är förmodligen just nu. Den som vill besöka Europas just nu mesta utpost och ivrigaste anhängare gör det nu innan Rosornas revolution riskerar vissna. Som resenär reser du tryggt och säkert.

 Michael Saakasjvili avgick i oktober 2013 efter att i praktiken ha lett landet med sina 4,5 miljon invånare sedan Rosornas revolution 2003, med hårda nypor, likt traditionen i Kaukasus. Han efterträdde den tidigare sovjetiske utrikesministern, georgiern Edvard Sjevardnadze som ansågs kört Georgien i botten och kastat in det i korruptionens träsk.  Så enkel var nog inte sanningen. Sjevardnadze tvingades förlita sig på gangsters för att stå emot separatister som Ryssland fortsatt stödde. När Saakasjvili tillträdde var landet ett gangsterland i fritt fall och nästan sämst i Kaukasusklassen, något som inte säger lite. Ingen kan ta ifrån Saakasjvili att ha lett rosornas revolution. Hela poliskåren fick sparken och alla polisstationer stängdes. De nya som byggdes var många och ser mer ut som varuhus, stora och helt i glas, väl upplysta. Medborgarna ska ha insyn, ansåg Saakasjvili på ett mycket bokstavligt sätt. En helt ny poliskår utbildades och fick blänkande nya, mycket USA-inspirerade polisbilar. Det här lyckades han med. Vardagskorruptionen är nästan helt utrotad och folk litar på polisen. Saakasjvili gjorde Georgien till USA:s främsta bundsförvant i regionen och öppnade dörren mot EU och skrek på hjälp kan man kanske säga. Idag är hela det politiska etablissemanget enigt om att man vill med i EU och i Nato. Men det var först sedan Saakasjvili utmanat Ryssland i ett par gränstvister. Kriget 2008 var över på en vecka och Georgien förlorade stora delar av sitt territorium, när Ryssland valde att stödja upproriska nordkaukasiska grupper, som i själva Ryssland å andra sidan noga övervakas av säkerhetspolisen som ytterst opålitliga element. Från norr förlorade man en del av sina ”alper” till Ossetien. Här är det tämligen klart att de osseter som tagit över med Rysslands hjälp bara bott i området ett par decennier och utmanövrerat den georgiska befolkningen som fick gå i landsflykt.

Landet man förlorade

Än mer land och sina största semesterorter vid Svarta Havet, t ex Sokhumi, förlorade man längs kusten i Abkhazien. Här hade rebellerna lite längre bördsrätt, men konsekvensen blev att flera hundra tusen georgier med än längre hemortsrätt fick ge sig av till flyktingsläger; radhusområden, som upprättats inne i Georgien. Att resa på bilsemester Svarta Havet runt är just nu inte möjligt om livet är dig kärt.

Såväl Ossetien som Abkhazien rebeller var emot Saakasjvilis lagreformer och föredrar den totala laglöshet som idag gör dessa områden till något ingen utlänning säkert kan besöka. Däremot är det ingen fysisk fara att vara nära gränsen, ingen skottlossning eller terrorverksamhet förekommer, om vi inte talar om den statsterror som de ryska trupper som vakar över gränsen utöver när de som i oktober 2013 flyttade gränsstaketen i Ossetien ännu tre meter framåt, tillräckligt för att göra en handfull ytterligare georgiska familjer hemlösa, lagom till presidentvalet.

Saakasjvili kunde inte ställa upp för omval, men hans kandidat förlorade stort till motståndarblockets kandidat, vars ledare, miljardären Bidzina Ivanisjvili nu ska lämna sin premiärministerpost och dra sig tillbaks. De två är fiender, men på pappret ändå ense om inriktningen mot väst. Ivanisvili har dock blivit miljardär på affärer med Ryssland. Saakasjvili i sin sida har inte bara det misslyckade kriget mot Ryssland på sitt syndaregister, Han anklagas för mer storskalig vänskapskorruption.

Bakgrunden är som alltid i Kaukasus invecklad. Men valobservatörer vittnar om att valet gick demokratiskt till.

Fakta

Flyget. Tbilisi är närmare än du tror. Air Baltic är snabbast, en timme till Riga, snabbt byte och en flygtid på 3.30. Turkish Airlines är en annan vanlig väg. Lätt och vänlig flygplats, visa behövs inte. Säkerhetskontroll ibland lite nitisk. Enda nackdel är att i stort sett samtliga flygbolag angör Tbilisi nattetid, in vid 3.30 ut före 06.00. Citynära.

Bra hotell i Tbilisi

Hotel City, enda oförfallna byggnaden i Gamla stans övre del. Personligt, charmfull takterrass och bra personal. Central, bästa läge för att strosa i stan.

Holiday Inn, ett lyxigt sådant i skyskrapeform, trevliga rum, bra service och frukost.