Det stora blå Grekland – Stor guide till öluffning

Det stora blå Grekland – Stor guide till öluffning

Grekland är tillbaka som ett av svenskarnas populäraste resmål. Grekiska öarna har ibland kallats svenskarnas skärgård i Medelhavet. Chartermålen i Grekland är nu fler än de någonsin varit, även om billigt flyg till Grekland delvis lyser med sin frånvaro, undantaget att Kreta och Aten numera är mål för lågprisflyget.

Kreta är tjurens ö, imponerande och hotfull, fast till karaktären mer som Ferdinand han som satt under korkeken och luktade på blommorna.

Invånarna ser sig först och främst som kretensare, därnäst som greker. Kreta har ett av Europas mildaste klimat, nio sommarmånader på nordkusten. Men från 600 meters höjd blir det snö om vintern och på berget Idas topp 2456m kan den ligga kvar långt in i maj. Nidaplatån erbjuder sval vandring även på högsommaren och Idaiongrottan är en av Kretas 4700 grottor. Vinterhelger mellan december och mars finns en skidort här.

Kreta skiljer sig från de flesta Medelhavskuster genom att ha både vatten och skog. Det betyder inte bara vacker natur, muntert porlande bäckar och drickbara källor. Det betyder också drickbart kranvatten, att duschvattnet inte tar slut, fräschare grönsaker och frukt, renare och mer väldoftande gator och torg, prunkande trädgårdar även sommartid och kanske delvis därför gladare och gästfriare invånare.

Många kommer hit för att vandra. Samariaravinen är den mest berömda. 18 km vandring på cirka sju timmar, hisnande stup, trånga klyftor och naturliga dricksvattenfontäner. Ovanför svävar eleonorafalken och den väldiga lammgamen. Kanske möter du kri-kri, den ståtliga vildgeten. Det finns flera vandringsbara raviner och många vandringsleder. Den som söker ursprungliga Kreta kan även ta bil runt Amáridalen.

Chania och Réthymnion har många turister, men ändå charmen kvar från sina många venetianska hus. Kreta lydde under Venedig i mer än 500 år, vilket också satt spår i caféliv och mat som skiljer sig från övriga Greklands. Ön lockar många att återvända – särskilt höst och vår.

Kreta är känt för sitt frihetsälskande folk. Motståndsrörelsen var stark och ön drabbades därför hårt av terror under tysk ockupation under andra världskriget. Slaget om Kreta 1941 rasade i tio dagar och var mycket blodigt. Trots att engelsmännen var förvarnade och dragit ihop stora styrkor och tyskarna valde att landsätta fallskärmstrupper med en enorm flotta av långsamma Junkers JU-52 lyckades de snart inta flygfältet i Chania och med hjälp av ubåtar sänka en hel del brittiskt flottonnage. Trots britternas överläge vann tyskarna, mycket p g a inkompetent brittisk stridsledning. Motståndet mot tyskarna var omfattande på ön och tyskarna svarade med svår terror mot bybefolkningar.

Huvudstaden Heraklion lider av trafikinfarkt och har ett dominerande inslag moderna och fula byggnader. Trots detta finns här det Arkeologiska museet med världens största samling minoisk konst samt en vacker stadsmur och fästning. På Heraklions historiska museum finns en enda tavla av konstnären El Greco (Landskapet på gudaberget Sinai). El Greco föddes 1545 på Kreta och blev berömd för sitt måleri i Spanien. Palatset i Knossos är öns främsta historiska sevärdhet och kan ta dagar att utforska. Men har ni sett Prästkungens fresk, Tronsalen, Jättepithoi och Kungavåningarna kan ni ändå känna er nöjd med besöket. Faistos är det andra viktiga minoiska palatset på ön. Här anses kanske Stora trappan och Centralgården vara det mest sevärda.

Kreta är 260 km långt och 60 km brett. Kreta har totalt ungefär 600 000 invånare, varav 200 000 i Iraklio och 70 000 i Chania.

Ett välputsat och alltmer välmående Aten

Aten fick en rejäl ”make-over” till olympiaden 2004.

Vid en första anblick är Aten kaotiskt, orientaliskt, tätt inpressat mellan sin kullar i en kokande gryta. Men i själva verket är centrum lätt att hitta och gå i och kokande gryta gäller mest nattlivet. Den nya tunnelbanan har lättat trafiktrycket. Den tog tid att bygga. 50 000 arkeologiska fynd gjorde på vägen. Några av dem finns samlade i utställningen på station Akropolis. En ny gatstensväg runt Akropolis. Centrum har också fått ett nät av bilfria gångvägar, betydligt fler gröna träd och uteserveringar. National Archaelogical Museum har renoverats. Aten har också flera sevärda konstmuseer, som The National Gallery Alexandros Soutzos Museum, National Museum of Contemorary Art, The Frissiras Museum. Det finns också ett museum över grekiska instrument samt ett krigsmuseum. Musikkonsert nattetid i någon av ruinerna är en upplevelse. Den gamla olympiastadion i centrum lockar många, liksom den nya en bit utanför staden. Plaka är idag en enda utomhusarena för mat och dryck i nivåer uppifrån och ned. Även den tidigare så pittoreska men svårt förfallna grannstadsdelen Monastiraki har fått sig en släng av putsen. Affärerna har fått längre öppethållande och Aten har en hel del att erbjuda shopparen vad gäller t ex italienskt- och spanskt mode som snabbt kommer under de kräsna atenskornas värderande blickar. Ermougatan är shoppinggatan för alla typer av plånböcker. Designbutikerna i Kolonákis eleganta kvarter har inte blivit färre. Centralmarknaden på Athinas är Atens kött- och fiskmarknad, men också platsen där du kan köpa 50 sorters oliver, grekiskt kaffe levande kanariefåglar, fårost, kastanjer och annat godis. Området nedanför den gamla flygplatsen har också blivit grönare och Aten fått en sammanhängande Riviera från Piraeus ut mot Glyfada och längre, med flera nya utomhusbiografer, nattklubbar m m allt sammanbundet med metro och ny modern spårväg. Solnedgångarna från Poseidons tempel på Atticas udde vid Cap Sounion är något att minnas.

Piraeus har också fått Metro och terminaler och båtar ut till de närmaste öarna Poros, Hydra, Egina och Spetses har blivit bekvämare och snabbare.

Vad gör jag i Aten?

Akropolis och utsikten från Lykabettoskullen (trappor eller bergbana) brukar vara obligatoriskt. De gamla stadsdelarna Plaka och Monastiraki hamnar du i hur du än gör. Vid första påseende kan Aten verka förvirrande och stökigt. Men om du väl lär dig hitta så ligger allt på flanöravstånd i en trevlig mix som man inte tröttnar på.

Kolonaki är en stor stadsdel med stort utbud av finns butiker och vattenhål för de välbesuttna. Många
Aten är underskatt som shoppingstad och talas sällan om som badmål, kanske främst för att öarna ofta utgör badmålet. Men Aten har två rivieror, på var sin sida om halvön på Attika. Den östra kusten är mest känd, Vouliagmeni är egentligen två stränder- den mest kända och den mer okända, men bättre delen. På andra sidan vägen finns dessutom – helt nära stranden – en sjö med termiskt varmvatten. Här finns en badanläggning mot mindre avgift. Flera strandhotell ligger på denna sträcka. Hit kommer du lätt med modern spårvagn från Syntagma Square-Glyfada eller flera busslinjer. Men det finns fler beacher på väg ned mot templet i Kap Suonion.

Med rätta är grekerna stolta över sina nya kvalitetsviner som gärna serveras glasvis på stadens många barer. Många fnyser därför på näsan åt det traditionella vita vinet med tillsats av pinjekåda, retsina. Men ska du dricka retsina så sägs det bästa göras just på halvön Attika runtomkring Aten. Stoltast över sin ouzo är annars ön Lesbos, ett typiskt grekiskt semesterparadis.

Aten är en stor universitetsstad och har därför gott om diskon och klubbar och nattlivet är som hetast höst- vinter och vår. På sommaren drar väldigt många galleriägare, klubb- och barägare ut till sina filialer, ute på öarna och Atens nöjesliv mattas av något. Aten blir också mycket hett under högsommaren. Prisnivån tog sig ett rejält kliv uppåt när euron infördes och inte blev det bättre av OS. Men det är fortfarande billigare än i Italien och Spanien, om än dyrare än i Turkiet. Något kompenseras detta av att det alltid är möjligt att hitta enklare näringsställen med billigare och ändå grekisk mat. Cafélivet är ständigt sittande och vanorna nattliga, då svalkan kommer.

Från flygplatsen: Ett förortståg samt tunnelbanans linje 3 går från flygplatsen till Larissa station and Syntagma Square, där du kan byta till inter-citytåg, buss eller de andra T-banelinjerna. En taxi från flygplatsen till city går på 30-35 euro. Två expressbusslinjer erbjuder dygnet-runt service till Syntagma Square, E95 och om du ska vidare ut till öarna tar du expressbussen direkt till Pireaus,E96, i annat fall får du byta till den lite äldre T-banelinjen i centrum som går till Pireaus – med sin nyupprustade station.

Kring flygplatsen: Om du skulle få tid över så är den östliga kuststräckan från Kap Suonion i söder upp till Marathon i norr full med små fiskebyar. Hit kommer många atenare till sina favorittavernor för lunch eller middag, gärna på bläckfisk och retsinavin. Trakten runt flygplatsen är känd för sina vinodlingar och ryktet säger att just här finns Greklands godaste retsinavin. I flera av byarna finns även möjlighet att bada. Härifrån behöver du inte heller vara orolig att fastna i något trafikkaos när det väl är dags att infinna sig vid flyget.

Båtluffa

Efter en svår färjeolycka för några år sedan skärptes bestämmelserna vad gäller säkerhet och tonnage. Det har lett till ett snabbt generationsskifte till större. Modernare, bekvämare och säkrare färjor och en ny generation höghastighetsfärjor. Tyvärr inkluderade inte reformen tidtabellerna. Om än priserna höjts är de ännu högst överkomliga, delvis beroende på att taxorna fastställs av staten. Liksom tidtabellerna. Det leder till ett visst önsketänkande i tryckt form. Rederierna håller alltså inte tidtabellerna. Rederierna är fortsatt många, så fortsatt gäller att köpa enkelbiljetter och sedan fortsätta med först inkommande färja. Skorvarna är dock borta och sjösäkerheten bland den högsta i Europa.

http://www.gtp.gr är den webbsida som bäst sammanfattar linjenät och priser. Alla tider ska dock tas med en nypa salt och en dos tålamod.

Grekernas egna vattenhål

Lesbos, Samos, Chios och Amorgos är öar där många greker själva firar semester, liksom på de sporadiska öarna utanför Aten.

Närmaste öluffningen – Sporadiska öarna

Går tvärsöver sundet till Atens närmaste ”skärgård” – de kända öarna runt Peleponessos kust som du når på 1-2 timmar.

Egina kan lätt bli överbefolkad av kortsemestrande huvudstadsbor. Ön är känd för sina pistagenötter, har smala rätt lummiga stränder, ett otal tavernor och turistfällor, krims-kramsbutiker och ett rätt skogigt flackt inre. Alldeles ovanför turistorten Agia Marina ligger dock ett av det gamla Greklands bäst bevarade tempel, Afaitemplet från dorisk tid. Ön är väl lämpad för cykelutflykter, till skillnad från de flesta mer kuperade grekiska öar. Här finns också ödestaden Paleochóra. Från byn Perdika, på öns sydvästra udde rekommenderas en 15 minuters båtfärd till den lilla ön Moni, känd för sitt smaragdgröna vatten, många vikar och hemliga grottor. Utländska turister föredrar ofta den betydligt lugnare grannön Agistri, men då får du nog ta en liten puttrande båttaxi för att få en fläkt av nattliv. Aten ligger dessutom bara någon timme bort.

Lite längre ut ligger Hydra, med sin vackra hamn. Hydra har alltid varit tillhåll för bohemer, konstnärer (av varierande kvalitet), poeter och folk som vill leva just lite bohemiskt av andra skäl. Många av dem är utlänningar.

Mer grekisk är sista utposten på denna trad Spetses, där man fortfarande i hög grad litar till hästtaxi. Den här ön är inte känd för något särskilt, mer än möjligen sin historia (utan pampiga minnesmärken) och sin själ. Det är kanske bara ett intryck jag fick, men jag har sett att flera greklandskännare håller med om att Spetses har något speciellt; en atmosfär, en själ som gör det till en trivsam plats; fina badvikar och grekisk miljö, hyfsade priser, inte så tjockt med folk, men ändå inte för ödsligt. Den mest berömda Spetsesbon var Laskarina Bouboulina, en kvinnlig amiral som sägs ha förfört män under pistolhot. Hennes flotta höll turkarna stången. Men 1825 sköts hon dock av fadern till den flicka hennes son enleverat. Idag står hon staty och blickar ut över havet.

Det finns alltid en ny väg – öluffa från norr till söder

Själva ordet öluffning är förknippat med Grekland. Men det går faktiskt att flygluffa också. Fartygen har i alla händelser blivit modernare och säkrare med nya bestämmelser.

På väg från Piraeus, Atens hamnstad till Santorini , så långt söderut du kan komma, passeras många- även mindre kända öar.

Kythnos är en av grekernas egna semesteröar. I staden Loutra finns heta källor och du kan simma i havet där de kommer ut, så det blir varmare. Hamnstaden Meriches är trivsam.

Milos är främst känt för något det inte längre har- Venus de Milo. Marmorbrotten ur vilket hon kom fick tidigare turister att undvika ön. Men den är grön och bördig och full av mineraldagbrott med grönt vatten, vita pimpstenstorn och svavelhaltiga blå varma källor, stränder och fin natur.

Många hamnar istället på Paros, känd turistö med mycket vin, mat och stränder. Lilla grannön Antiparos – kort bilfärjetur – har ännu fler stränder och större lugn. Paros är också knutpunkt för många färjelinjer.

Ännu östligare går vägen över Syros, Cykladernas administrativa centrum med vackra vikar, bebyggelse och fisketavernor i fiskebyarna, en charmig ö som har turism till bisyssla.

Två andra motsatser ganska nära varandra på väg mot Santorini är Folegandros för lugn, kontemplation och bad. Snarare en vinbar än ös. God ostpaj med lök. Stränder nära hamnen.

Ios är Greklands Ibiza för en ännu yngre publik. Men där är rätt lugnt. På förmiddagarna. Ironiskt nog är ön, bortom ungdomens vattenhål, känt för sin lugna lunk och för sina utmärkta stränder.

Till Sikinos hittar få turister. En gång kallades den Vinön, men finare sorter har distanserat det lokala som dock ännu dricks medan flugorna surrar. Här umgås man med ursprunget eller lider om man har den läggningen.

Så Santorini – ön som syns på 90% av alla vykort. Få blir besvikna, utom på att plånboken krymper snabbare här. Städerna Fira, Oia och Thirassia är gräddbakelser, ät färsk svärdfisk och den som inte gillade solnedgångar förr kommer att göra det nu. Det är för dessa tre orter folk kommer till Santorini, men ofta finner de att hotellen, till överkomliga priser, ligger i andra orter. Det är OK, men kolla att du är någorlunda i närheten av någon av dessa tre, för det är DE som är Santorini. Om du ska bo i någon av de andra kan du ju lika bra lägga semestern någon annanstans på en ö med bättre stränder t ex. Santorinis stränder är av svart lavasand. Här slutar vägen genom Cykladerna.

Men det finns förstås många andra öar i Cykladerna vi inte angjorde på vår fiktiva trad härovan. Mykonos är torr och kal, men konstnärskvarteren i Mykonos stad med höga hus med balkonger som skjuter ut över vattnet avbildat på många vykort. Alefkándra heter området och kallas Lilla Venedig. Mykonos är känt för sitt heta nattliv, med ett klart gayinslag i kulturen. Ön har dessutom många och fina stränder.

Folégandros har sitt namn efter det feniciska ordet för klippig och förtjänar det mycket väl. Den har en slags vild skönhet och oförstörda stränder som lockar konstnärer och fotografer från vida omkring, även om den under högsäsong lockar många soldyrkare.. Men utanför högsäsong är det en mycket bra ö för måleriska och romantiska vandringar med små vackra byar och en viss infrastruktur för besökare trots att här bor blott 650 invånare.

Amorgos är också ändstation för en del färjor. Luc Bresson använde ön till en del tagningar för filmen ”Det stora blå”. Amorgos är bergig och otillgänglig och med få stränder, men den har ändå lockat många för sin ”blå skönhet”. Huvudorten Chora är idyllisk, men har också fått ett modernare, mer mondänt caféliv, anpassat för atenare på jakt efter ett mer sofistikerat lugn. Katapola är vacker som en filmkuliss, enligt journalisten Susanna Ljung, men har också viss turistprägel. Lugnare och mer ursprunglig är Aegiali, storslaget placerad vid en bukt. Klostret Moni Hozoviotissas är ett måste, enligt Ljung.

De Joniska öarna – pampiga, men du måste välja.

De Joniska öarna ligger längst Greklands västkust. De är stora och har få förbindelser med varandra. De har höga berg, är kuperade med vackra utsikter, gnistrande turkost vatten, mycket grönska och en hel del som ”påminner” om Italien, Rivieran eller Kroatien. Mest känt, dyrast och mest sofistikerad är Korfu med sin vackra ,mycket italienska gamla stad. Turisterna är mest på den också vackraste norra kusten. Men här finns fler fina romantiska hotell och lyxanläggningar än rader med små pensionat.

Zakynthos är det näst största resmålet bland de joniska öarna. Turismen finns främst kring Laganas och dess 14 km långa, barnvänliga och långgrunda strand. Turistmål nummer ett är Vrakviken på öns norra del, liksom de Blå Grottorna som kan besökas med båt från badorten Agios Nikólaos. Vägarna är i bra skick, det går att köra runt ön. Här finns också, liksom kring grannön Lefkas, några få stränder kvar åt havsköldpaddan (vars ägg kan skadas av paraplyer som körs ned i stranden och vars ungar sedan ofta omkommer när de följer vad de tror är månljuset till havet, men istället bländas av ljus från hotell och vägar och vandrar åt fel håll mot döden. Här finns också en några grottstränder kvar åt den utrotningshotade munksälen.)

Till Lefkas kommer många för sol och bad, bl a vid den vita sandstranden i Vasiliki. Här finns ett varierat, vackert begslandskap med bergsbyar, utsikter och badvikar.

Kefalonia är lite flackare än de övriga, men även här finns svindlande utsikter, och djupa turkosblå vikar. Fiskardo är den vackraste byn – eftersom den undgått de på dessa öar ofta förekommande jordbävningarna som förstört många äldre hus. Grottsjön Melissani är värt ett besök eftersom taket störtade in vid en jordbävning. Nu kommer solljuset in och förtrollar sjöns vatten med blåare än blått skimmer. Personligen föredrar jag Kefalonia framför Zakynthos, medan andra sagt att Kefalonia saknar det där lilla extra. Det är en behaglig liten värld i sig med fint vatten och varierade stränder, bördig och blomsterrik om försommaren.

Till de joniska öarna hör också Ithaka och Paxos. Paxos är grön och blomstrande, men lite flackare än övriga öar och väl lämpad för cykel eller moped. Den är inte så stor och lite sömnig. Ännu mindre är den karga Ithaka, berömd för Homeros epos. Ithaka är bergig, med äldre byggnader i små byar och ett fåtal klapperstränder, charmig och sömnig.

Sporadiska öarna

Dessa öar är bördigare och grönare än de betydligt kargare Cykladerna längre ut. För den som gillar Korfu och de andra Joniska öarna är detta ett alternativ. Huvudort, med en vacker stad är Skiathos. Många italienska turister kommer hit, inte bara för de italienska influenserna i arkitekturen. Sporaderna har ett utpräglat hedonistiskt/njutningsfullt förhållande till tillvaron och till nattlivet.

Skiathos har många fina stränder, som ofta skyddas ända ned av knotiga pinjer och andra träd som kan ge lite skugga. Här är långgrunt och barnvänligt och korta avstånd.

Med båt når du snabbt lite större Skopelos. Här är turismen lite mindre påtaglig. Ön är känd för fruktodlingar, vackra vyer och vackra bondgårdar. Det är lätt att ta sig runt längs huvudvägen och här finns flera fina stränder, vikar och klippformationer vid det klara vattnet som lämpar sig för snorkling.

Alónissos med hamnstaden Patitiri är lugn och välordnat vitkalkad. Här gäller grusvägar och på sin höjd motorcyklar. Här är mycket lugnt.

Till Sporaderna räknas också ön Eubea, Greklands näst största efter Kreta. Vid en första titt på kartan tar man den lätt för en del av det taggiga fastlandet. Här finns ett par fina områden för fotvandring; berget Dirfys (1745 m) invid staden Steni och berget Ochi på sydostspetsen av ön. Loura Aidipsou är en fiske- och semesterort i nordväst som bl a lockar med varma källor.

Skyros är en ö lite för sig själv mellan Sporaderna och öarna vid turkiska kusten. Staden Skyros har en särpräglad arkitektur, kubformiga hus och bysantinska kyrkor. Här finns en särskild ras ponnies, fortfarande är en del av dem vilda och de har funnits här sedan antiken.

Öarna längs Turkiets kust

Thassos har slagit igenom som semesterö för svenskar ganska sent. Det är den nordligaste ön, tätt på kusten vid Kavala. Tidigare var ön mest känd för sin vita marmor. Arkitekturen har sina rötter på Balkan, med 1800-talshus med utskjutande övervåningar, balkonger och rester av gipsfärger i indigo, magenta och ockra. Byn Soirás är berömd för sina solnedgångar. Skála Potamiás är känt för en av Greklands bästa sandstränder, Golden Beach som är två kilometer lång och för sin goda grekiska mat. Ett par kilometer norrut ligger byn Panagia vackert belägen med många upprustade 1800-talshus precis ovanför en sandstrand.

Samothrake är också en solitär ö, öster om Thassos. Den är klippig och byarna klättrar på branta klippor. Thérma är öns främsta semesterort och känt för sina heta källor och bördiga grönska. Här finns rustika utomhusbassänger och vatten som håller 34-48 grader. För den som vill ha kallare vatten finns en klippbad med låga vattenfall 1,5 km österut. Här finns många floder och små vilda vattenfall. Ön lämpar sig för fotvandring eller cykling.

Limnos med huvudstaden Myrina som är centrum för öns nattliv och har stränder på bägge sidor om sig är fin utan att vara spektakulär. Men vill du ha en ö utan någon turism har du hamnat rätt.

Lesbos är en stor turistö, men mest för grekerna själva. Den är känd för sin fina keramik, både traditionell och nyskapande och för sin fina ouzo. Här finns trädgårdar, fruktträd, en fågelsjö och stora skogar. Mólyvos med utsikt över turkiska kusten och en imponerande fästning är centrum för turismen och stränder finns i närbelägna Petra. Plómari är Lesbos ouzohuvudstad. Agiásos är Lesbos vackraste bergsby. Husen har ofta överdelar av trä och är oftast målade, inte vita som på Cykladerna. På Lesbos föddes poeten Sapfo 615-562 fKr.

Chios hör också till de öar dit de utländska turisterna ännu inte hittat, men väl de grekiska. Chios är grönskande och bergig och sägs av många vara en av Egeiska havets vackraste öar. Chios har alltid varit en rik ö. Ett tjugotal tätt sammanbyggda byar på södra Chios kallas ”mastixbyarna”, efter den kådutvinning som gjorde dem rika på medeltiden. Då ingick kådan i målarfärg, kosmetika och medicin. Idag används den i tuggummi, likör och tandkräm. Mesta anses som den vackraste av dessa byar. I Armólia görs fin keramik. Huvudstaden Chios är relativt modern. Överallt på Chios finns citron- apelsin och tangerinlundar. Néa Moni´ är ett berömt kloster 11 km väst om huvudstaden. Här finns mycket vackra mosaiker och ett skåp med dödskallar efter massakern 1822. Många av dem har spår av yxhugg i huvudet. Uppviglare från Samos fick igång ett för tidigt uppror mot det ottomanska väldet och sultanen sände trupper till ön som utan pardon dödade 30 000 öinvånare i en omfattande massaker. Många försökte fly till klostret, men även där dödade turkarna alla, inklusive de 600 munkarna.

Samos är däremot en klassisk turistö, om än inte på något vis överexploaterad. Turismen fördelas mellan olika byar med klapperstränder som Kokkari, Pythagorion och Votsalakia. Samos har gamla sjöfarartraditioner och vattnen är ofta rätt blåsiga, vilket idag gör att många kommer hit för att vindsurfa. Öns inre är bördigt och grönt och hit kommer många för att vandra. I bergsbyn Vourliótes, med fina fruktträdgårdar och vinodlingar löper många vandringsleder samman och byns torg med sina tavernor uppskattas även av latare turister. En vandring upp till berget Ampelos och ned tar cirka fem timmar totalt. Det går även stigar hit upp från Kokkari.

Patmos är den nordligaste av de sk Dodekanesiska öarna, eller Tolvöarna som de också kallas, och en turistö i mindre omfattning. Huvudorten skala är en exklusiv besökshamn för yachter och kryssningsfartyg. Här finns ett rikt caféliv och fullproppade stränder. Längs sydvästra kusten ligger Psili Ammos med öns bästa strand, liksom stranden Kampos är populär på norra delen av Patmos Joannesklostret ser ut som ett sagoslott, men är ett av de rikaste klostren i Grekland och många pilgrimer kommer hit än idag.

Två mindre öar med turistpotential är Lipsi med färgglada hus, ost och vintillverkning och en hel del stränder. Lerós har varit fångläger och har ett stort mentalsjukhus, vilket något dämpat turismen. Men huvudorten Lakki är en av örikets finaste naturhamnar och här lät Mussolini uppföra en slags fascistisk drömstad, mycket i art deco stil. Det är en vacker ö med bördiga dalar och fina vandringsmöjligheter. Xirokampos på öns södra del är en badort med traditioner. Léros har rykte om sig att vara en väldigt gästfri och vänligt tillbakalutad ö.

Kalymnos är känt för att vara Greklands centrum för svampdykning, en förr mycket inkomstbringande, men farlig sysselsättning. Restriktioner och sjukdomar på tvättsvampen har på senare år drabbat fisket hårt, men turismen har utvecklats. Myrtiés och Masóuri har blivit turistmagneter på västkusten och solnedgången över den lilla grannön Télendos är berömd. Den kan nås med båt och är perfekt för den som vill ha avskiljt lugn på tavernan och stranden. Klapperstensstränder dominerar Kalymnos som är karg runt kusten, men lite bördigare i bergsdalarna.

Kos är lite motsägelsefull. Här finns gott om tempel och fornlämningar samt en fin Johanniterborg. Men främst är Kos känd som Greklands hålligångö. De flesta kommer hit för öns sandstränder och för vattensporter och som sagt för nattlivet. Härifrån går det bra att besöka Kalymnos, Nisyros och Turkiet.

Nisyros är en utflyktsö från Kos och känt för sin vulkan som hade ett jätteutbrott senast 1873 då det bildades 100 meter höga koner av aska. Det går att vandra runt den svavelosande gula vulkankratern.

Astypálaia ligger otillgängligt mellan Kos och Amorgos i Cykladerna. Den befästa staden Chora är bländande vit. Här finns gott om små stränder och vikar och låg den lite mer centralt skulle den snart vara invaderad av turister.

Tilos är också en lugn och lite avsides belägen ö, lämplig för fotvandringar och populär bland fågelskådare. Här finns små gårdar som odlar allt från tobak till mandel och flera hyfsade klapperstrensstränder.

Rhodos är en av Greklands stora turistmagneter Rhodos gamla stad med Stormästarens palats, Riddarnas Gata är praktfulla sevärdheter. Öns västra kust har milslånga stränder. Lindos Akropolis är vitmenat och ligger vackert med fina stränder i närheten- men lika många som sevärdheterna är turisterna. Men Rhodos popularitet står sig bland skandinaviska resenärer. Här finns ett rikt krog- och nattliv.

Men de som vill ha lugn och ro åker nu istället till två av grannöarna, dels till Tilos nämnt härovan, men för svenska turister kanske mer till Symi, tätt inpå turkiska kusten bredvid Rhodos. Ön är känd för tvättsvampsfiske och för sitt båtbyggande (som fortfarande kan ses)Här finns många små badvikar och tavernor, ett intressant Sjöfartsmuseum i staden Syme och en vallfartsort för grekiska sjömän till klostret i Panormitisviken, som ligger vackert precis vid stranden.

Karpathos är en klippig och vild ö, lite olik de andra Dodekanesiska öarna. Men den har det mesta en turist kan önska sig, utom hektiskt nattliv. Här finns väldigt fina sandstränder och fin natur samt en lägre prisnivå och många klassiska tavernor. Apéri sägs vara en av Greklands rikaste byar med vackra hus och fontäner. Lefkós på västkusten har tre hästskoformade sandstränder och en rad trevliga tavernor. Många besöker byn Olympos med sina smala gator 600 meter upp i bergen. Diafáni är en annan by med traditioner och stränder. Kyrá Panagia är en vacker vik med vit sand och kyrka med rosa kupol. Apélia har en imponerande halvmåneformad strand med mycket blått vatten.

Grekland är inte bara öar

Thrakien är en av Greklands mest okända provinser, men också en av de vackraste där den ligger i norr med Rodopibergen i norr, med gränsen till Bulgarien, med högslätter med bördiga åkermarker och stora floder. Här finns sjöar och sankmarker som är boplats åt över 300 arter fåglar och 200 000 fåglar övervintrar här. Här finns en blomsterrikedom som lockar botanister, men är ögonfröjd för vem som helst under främst våren. Alexandroupolis är omgivet av vackra stränder. Utmed turkisk-grekiska gränsen odlas silke och produceras råsiden. Orten Litochoro är porten till Gudarnas boning, berget Olympos, Greklands högsta med sina 2 917 meter och snökalott.

Väster om Thrakien i norr ligger Makedonien med Thessaloniki som huvudstad. Det är Greklands näst största stad. Lite längre söderut ligger Chalkidiki med munkrepubliken Athos med ett tiotal bysantinska kloster klängande på klipporna eller gömda i dalgångarna och vaktande på otroliga konstskatter. De tre landtungorna Kassandra, Sithonia och Athos har alla mycket fina stränder. Kavala längre i öst har en vacker fiskehamn och borg. Bortom Kavala sträcker sig många fina badstränder i obruten milslång rad. I västra Makedonien finns vackra bergstrakter med många sjöar t ex kring Grevena, Florina och Kastoria. Edessa är berömt för sina vattenfall och Pella för sina antika utgrävningar.

Epiros heter det bergiga området i nordväst, innanför t ex Korfu. Här finns många fina stränder, gröna skogar med kvittrande fågelliv. Pindos heter det stora bergsmassivet. Ioannina ligger på sjön Pamvotis strand och är den största men också en av de vackraste städerna här med charmiga gränder, många gamla byggnader och omgiven av vacker natur. Staden Konitsa på 602 m ö h har en berömd ravin intill floden Aoos. Staden Arta är känd för sin vackra bro och floderna Louros och Zitsas för sitt fina mineralvatten vid dess källflöden.

Sterea Ellada är länet söder därom, innanför de övriga Joniska öarna. Det är en skogig trakt i sitt inre. Thermopylai heter en ort med varma källor, Kammena Vouria är en annan av de små kurorterna, Ypati en tredje. Vid Livanates finns fantastiska stränder, liksom vid Pelasgia och Glyfa. I Delphi finns lämningar efter en av Apollos helgedomar. Itea har fina stränder. Karpenessi vid sluttningen av berget Tymfristos, 960 m ö h, erbjuder skidåkning på vintern och svala skogspromenader om sommaren. Astakos är en populär semesterort och vid byarna Aghios Georgios, Asprogiali och Vela finns vita långa sandstränder.

Peleponessos, där fastlandet slutar i söder, är späckat med sevärdheter Korintkanalen som byggdes i 1800-talets slut gjorde halvön till ö. Dess branta stup är fantastiska när någon båt tränger sig igenom långt därnere i djupet. Loutraki är en badort med viktiga hälsokällor. Här finns Korint med sina fornlämningar. Kylini med sina hälsokällor kända sedan antiken omges av vackra sandstränder. Pyrgos är en liten stad med vacker arkitektur. Det antika Olympia har storslagna tempellämningar. Till Epidaurosteatern kommer många för att än idag njuta av den enastående akustiken. Monemvasia är en unik borgstad till vilket leder en naturskön väg genom höga berg och djupa raviner. Hit kommer många för att se månen stiga ur havet. I närheten av Kap Tainaron, i den s k Inousses-ravinen, finns Medelhavets största djup på 4 850 meter.

Thessalien är provinsen i Greklands centrala del mot öster, under Makedonien. Till största delen är den en bördig slätt. I utkanten av slätten ligger de berömda klipporna i Meteora. De vore märkliga redan i sig, men blir ännu egendomligare genom de 24 kloster som klänger fast på de närmast vertikala klipporna och som ofta kan nås endast med sinnrika, urgamla, hissanordningar. Pelion är de mystiska kentaurernas berg i mytologin. I verkligheten är det dessutom mycket vackert och lättillgängligt med rika vattendrag som strömmar ned genom djupa bokskogar och förbi vackra byar med kastanje- och olivlundar. Utmed kusten finns ett flertal underbara stränder. Även kring huvudorten Volos finns fina stränder.

Minifakta

Grekland har en befolkning av drygt 10 miljoner på en yta som är tredjedelen av Sveriges. Halva befolkningen bor i Aten och Thessaloniki med omgivningar. Grekland har 2000 öar, men endast 170 av dem är bebodda och då av 15% av befolkningen. Under sommaren flyttar dock många ut från storstäderna till öarna. Grekland var länge ett utvandrarland och över tre miljoner greker bor utomlands; endast runt 15 000 i Sverige. Många svampdykare flyttade t ex undan fattigdomen till Florida vars västkust har flera grekiska samhällen.1,5 miljon greker bodde tidigare i nu turkiska områden, men tvingades flytta 1923- och en hel del turkar tvingades ut åt andra hållet; en omfattande etnisk rensning som lämnat flera spökstäder efter sig på bägge sidor och djupa sår. Grekland var under 400 år under Turkiskt välde. Ett befrielsekrig ledde startades 1821 och 1832 blev delar av Grekland fritt som monarki under kung Ludwig av Bayern! Men Kreta och stora delar av övärlden stannade i turkiskt välde och senare italienskt. Sina nuvarande gränser fick inte landet förrän 1947. Under andra världskriget styrdes Grekland av en militärdiktator Ioannis Metaxas och 1967 blev det åter militärdiktatur. Militärregimen initierade en statskupp på Cypern 1974 som fått katastrofala följder än idag. 1974 återfick landet demokrati. Före inträdet i EU uppskattades den svarta ekonomin till 40% av BNP. Greklands har fått mycket stöd av EU och har bl a använt detta till väg- och turismutbyggnad och till stöd för ett mycket oekonomiskt småbruk, t ex tobaksodling av låg kvalitet. 95% av jordbruken är familjejordbruk på under tio hektar, föga rationellt, men ett bra sätt att få en levande landsbygd, vilket vi turister bl a brukar uppskatta. Grekland har en mycket stor handelsflotta. Den grekisk-ortodoxa kyrkan är mycket rik och äger stora landområden, hyreshus, hotell, barer och diskotek. Cypernfrågan plågar Grekland och en annan prestigefråga är Makedonien, som är ett självständigt land , men också namnet på ett av Greklands landskap. Den store kungen Filip II förband en rad grekiska småstater och hans son Alexander den store tog över och skapade ett hellenistiskt världsimperium, men de var från Makedonien och inte från Grekland. Den store turkiske landsfadern Kemal Ataturk var född i grekiska Thessaloniki, då under turkiskt styre. Allt detta är stora och små förtretligheter som plågar den stolta grekiska nationalsjälen.

Den politiske ledaren Giorgios Papandreou tvingades vid militärkuppen 1967 i landsflykt med sin far och familj. Han kan flytande svenska och pluggade vid Stockholms universitet samtidigt som han jobbade som städare och diskare. När Grekland vann Eurovision Song Contest 2005 skedde det med hjälp av en grekisk sångerska från Göteborg. Resebyråkedjan Apollo grundades av ännu en landsflyktig grek. Och visste ni att Parthenon, det stora templet på Akropolis klarade sig i långt bättre skick länge genom historien; ända till en svensk legoofficer ville ha fritt skottfält för kanonerna på 1800-talet.