Chicago – Ett underskattat resmål

Chicago – Ett underskattat resmål

Som en av USA:s mest välordnat europeiska städer är Chicago ett underskattat resmål. Här finns allt för alla billigare och vänligare än i New York.

En av de första kvinnliga invandrarna till Chicago skrev hem i ett brev;

Här är fullt av bufflar, kronhjort och getter och sjöar och vattendrag är fulla med fisk, svanor, ankor, gäss, papegojor och bäver.

Vad hon såg var strandskogen i sydvästra Lake Michigan, redan då med sitt indianska namn Chicago.

Här växte en rik men smutsig storstad upp; en flod svart som sot och en stad som blev ännu svartare när den brann upp 1871. Bara vattentornet stod kvar i centrum. Från trästad blev Chicago stenstad med hamnmagasin, skorstenar och senare skyskrapor, slakterier, tung industri och mer rök.

Men något har hänt i spåren av många industrinedläggelser.

Idag är det fullt med fotgängare, utecaféer, cykelleder, joggare, strandpromenader och floden är återigen om inte blå, så grön. Bara på några år har Chicago vidgat sin gröna famn, om vintern en vit famn och trängseln har gett vika för trivsel. Chicago har blivit mer europeiskt; en stad där bilen faktiskt inte är nödvändig.

USA-resandet slår alla rekord och dollarn gör verkligen USA till ett shoppingparadis.

Vår längtan efter storstäder för oss därför ofta till New York och där har Chicago lite orättvist hamnat i skuggan.

Chicago är ett underskattat resmål.

Chicago är den storstad i USA som har mest grönområden.

Det gör att alltfler hyr cykel. I stort sett kan man cykla längs hela stadens längd längs stränder och parker intill Lake Michigan, avbruten endast av ett trafikljus och hela tiden utan bilar. Längs floden- och dess armar- byggs alltfler strandpromenader (och cykelvägar), ibland en nivå under bilarna och här växer en flora av caféer och restauranger ut. Det går att se stan från hyrd kajak, men se upp för ilskna tut från utflyktsbåtarna när de ska vända i flodarmarna och kajakisterna flyr som änder för jägaren. Det är också en mycket fotgängar, och joggartät, stad. Stadsplanen gör det lätt att hitta och det finns gott om bussar och den klassiskt skramliga ”The Loop” t-banan på sin gjutjärnramp snitslad mellan höghus och ovanligt många äldre, bevarade byggnader.

Chicago är onekligen värt ett besök bara för sin arkitektur. Ett av de bästa sätten att se innerstan är från ”arkitekturkryssningarna” på upp till 1,5 timme i floden i USA:s Venedig.(Wendella Cruises bäst).

Här finns två av världens högsta skyskrapor; Sears Tower och John Hancock Building. Både har utsiktsgallerior på toppen. Sears är högst, men Hancock har vackrare vyer över Lake Michigan och stränderna och dessutom lyxrestaurangen The Signature Room på toppen. Sears har å andra sidan en fin historielektion i sitt ”observatorium”. Sears fick dock själva flytta ur sitt högkvarter. Det blev för stort och var länge en stor förlustaffär, eftersom omgivningarna var minst sagt skumma. Det kan anas från toppen, men idag har adressen och bostadskomplexet River City längre in längs floden hög status. Ser du några bitar ödeland.? Snart är de borta. Snart kommer också den nya silverglittriga Trump Tower att tränga sig in emellan i höjdrekorden. Den har stadens centralaste läge och ersätter en tidigare 60-talsbyggnad som var tidningen Chicago Suns redaktion. Arkitektoniskt blir det ett lyft. Här finns de berömda Marine Towers, runda skyskrapor med ett dussin våning p-garage i bottenvåningen och en marina för hyresgästernas båtar i källarplan. Här finns skyskrapor i nygotik, art-noveau och t o m Chicagostilen, som Hotel Burnham på Washington Street. Den vackra Wrigley Building byggdes 1921 med terracottafasad i spansk renässans och Tribune Towers tidningsskrapa från 1925 är delvis gotisk och skulle platsa i Läderlappens Gotham City. Arkitekterna som byggde det svartglänsande Lake Point Tower var bara 29 år gamla. De kanske inte ens visste att det byggdes på mark som skulle förblivit park. Som tur var blev det en svart juvel, en kurvig skönhet utan någon like på havsstranden intill Navy Pier som idag är ett nöjescentrum. Här finns en skyskrapa som byggdes för advokatkontor och hade hissar som tog med advokaternas bilar till rätt våningsplan. Men när bilarna blev större gick den idén i stöpet. Efter den här turen måste t o m den meste motståndare inse att skyskrapor kan vara vackra. Du har en, 77 West Wacker från 1992, som speglar alla sina grannar. Du har ombyggda hamnmagasin, gjutjärnsbroar och ett operahus vars kulisser fördes bakvägen med båt. Det finns vandring- buss och båtturer med arkitektur som tema och t o m en som går med The Loop på lördagar.

Millenium Park är något man kan spendera timmar i. Anish Kapoors skulptur Cloud Gate i 110 ton högpolerat stål, är något av det mest tillgängliga och fantasifulla konstvärlden skapat. Den fascinerar barn såväl som gamla; en skrattspegel över staden och er själva med oändliga variationer beroende på ljus och var man står, inte minst under den. Men de vattensprutande skyskraporna, Crown Fountain av Jaume Plensa, strax intill lämnar också Torgståndet på Sergels Torg i Stockholm i pinsam förlägenhet; i synnerhet när mörker eller skugga låter ansikten, som är ett ”tvärsnitt av 1000 Chicagobor” mima. Det här är också en picknick och evenemangspark som människor tenderar att stanna i länge.

Intill ligger Chicago Art Institute, det främsta konstmuseet som snart får en tillbyggnad och med Van Gogh, Renoir, Hopper och Monet. Nere vid Navy Pier finns Planetarium och det stora Shedd Aquarium, som menar sig vara världens största inomhusakvarium. Chicago History Museum är nyrenoverat och berättar mer om den stora invandringen och den stora branden.

Musikalteatrar finns det gott om. Ännu fler musikklubbar, speciellt för jazz och blues finns också. Green Mill, The Velvet Lounge, Empty Bottle och The Backroom är kända jazzklubbar, medan bluesen återfinns bl a på Gatewood Tavern, Rhumboogie, El Grotto och The Du Drop Inn. Och vem kan missa det centralt placerade House of Blues?

Shopping längs ”The Magnificent Mile”, the Mag Mile. Oak Street och Armitage Avenue är up-market gator för shopping. presenterar alla de fina märkena. Men här kanske du ändå inte får samma nytta av den fallande dollarkursen som på en shopping mall, på Sears eller Macy`s. Under höstrean fanns märkesjeans för 225 kronor, vardagskavajer för 475, skjortor och tröjor för 130. Många märkesvaror är uppsydda i Kina och jag lovar, de är inte många kronor billigare där. Främsta varuhus är Marshall Fields, Bloomingdales och Carson Pirie Scott &Co.

Biljetten till Chicago är ofta något dyrare än till New York. Men det tas snart igen på lägre mat- och framförallt hotellpriser. Dessutom med bättre service. Som turist är du viktig, inte självklar.

Taxi är också billigt. Dessutom finns numera även vattentaxis på floden.

Chicagos förste invånare ( om man inte räknar tre indianstammar som bodde i omgivningarna) var halvblodet Jean Baptiste Point du Sable, en pälshandlare av fransk-afrikansk härkomst som grundade en bosättning 1779. Ett tag den största svenska staden efter Stockholm. Än idag finns en stadsdel; Andersonville med Swedish American Museum (i f d Linds järnhandel), dalahästar på gatorna, svenska affärer och restauranger och blågult vattentorn på toppen av ett hus.. Idag är 41% av befolkningen i den välmående staden svarta och 39% vita. Tillsammans finns 2,8 miljoner i inre staden och åtta miljoner i omgivningarna. Route 66 börjar här och går ända till Los Angeles.

Kalla vintrar och heta somrar gör vår och höst till bra besökstider. Hösten 2007 blev remarkabel, med det ena värmerekordet efter det andra. I ett av alla dessa magasin och vad som händer i staden gjordes reklam för Chicago Marathon under rubriken Hot News. Då anade man inte hur ”hett” det skulle bli. Denna dag en bit in i oktober var det över 30 grader varmt. 300 människor fick föras till sjukhus med värmeslag och en dog. Loppet avbröts. Det outgrundliga vädret gjorde att höstfärgerna aldrig ville blossa ut och flyttfåglarna stannade. I slutet av oktober virvlade tornados in över Illinois och stora hagelstormar. Ett historiskt väder, i en stad som är van vid att det blåser.

Chicago är europeiskt lättillgänglig, vänlig, ren och tilltalar alla generationer. Här finns mycket att göra inom en koncentrerad yta.

Flygplatsen O`Hare är en av världens största, men mycket effektiv. Ett tåg kan ta dig till stan för bara två dollar.

– Visst är allt billigare, säger Anders Persson försäljnings- och marknadschef på Swanson`s, Sveriges största researrangör av USA-resor. Alla ska till New York, Kalifornien och Florida. Men vi ser också Chicago som inkörsport till mellanvästern, det riktiga USA.

Det goda Amerika

– De var kända för fyra saker; bra arbetare, fysiskt starka, studerade gärna och var trogna sin religion.

Det låter som ett gammaldags sätt att beskriva en folkgrupp, smått rasistiskt nästan. Men det handlar om svenska invandrare till USA.

– Om du inte är svart här, så är du en svensk eller svensk wannabe. Idag när svenska emigranter nästan fallit i glömska är ”svensk” på väg att bli på modet i USA. Men med språket är det sämre. Men även här finns ett gryende intresse för gamla traditioner, midsommarfirande, Lucia och andra rötter. Så svenska turister kan räkna med ett varmt välkomnande, fast de är få och ofta äldre.

33% har ännu svenska rötter i Rockford, Illinois- bara någon timme från Chicago- men de bor i en annan värld. Här börjar mellanvästern, de ändlösa majsfältens land. Det goda Amerika?

Här dräller inte av sevärdheter. Men det är våra rötter, stor gästfrihet, nyfikenhet. Det är människorna man kommer hit för att möta.

Rockford blev rik på sin möbelindustri. Särskilt sedan stora delar av Chicago brunnit ned och skulle återuppbyggas. Många möbelsnickare var svenskar. Men de byggde också upp verkstads- och textilindustri. Rockford blev känt som ”the screw capital”, vilket inte bör missförstås. Tubsockan föddes här. Bara det.

John C Nelsons familj kommer från Borgholm, Öland. Han är ordförande i Rockfords Historiska Sällskap och bär blågul jacka, Han berättar gärna om Fish Hassel. ”the Viking with Wings” som gjorde ett djärvt försök att flyga Rockford-Stockholm i en blågul enmotorig Stinson 1928, men sopptorsk tvingade honom till kraschlandning på Grönland. Istället blev det en annan svenskättling, Charles Lindbergh som blev den förste att korsa Atlanten non-stop med landflygplan Hassel och hans andrepilot överlevde mirakulöst efter att planlöst irrat omkring på isen och hittats av eskimåer efter femton dagar. Planet bärgades många år senare och står där och skiner i Rockford. En spännande historia, nästan okänd i Sverige.

Här finns Erlander Home, byggt 1871, ideellt bevarat hus efter en gammal svensk släkt. Idag en historia om donationer och frivilligt arbete. På restaurang Stockholm Inn serveras 500 000 pannkakor, badande i smör, varje år. Ägaren vill bygga ut, men erkänner att han tvingats skaffa sig en italiensk partner, Gästerna är många, men medelåldern hög. Precis som i det ideella arbetet. John C Nelson är pensionär sedan länge.

Det goda Amerika måhända, men inte det moderna.

Folk flyttar fortfarande ut från den lilla innerstad som finns, till ett enormt utspritt nät av lummiga villagator. Bil behövs till allt, för var och en.

John Andersson har byggt en enorm japansk trädgård intill sin. Farfar kom från Sverige och familjen blev rika på en förpackningsindustri. John Anderson Japanese Gardens är öppen för allmänheten och anses som en av de finaste i världen. En annan turist, som ofta varit i Japan, kommenterar; visst fint, men så här stora brukar de inte vara. En amerikansk-japansk trädgård med andra ord.

Den fantastiska biografen Coronado Theatre har blivit kvar. Den byggdes 1927, ett biografpalats i ordets rätta bemärkelse. Byggt som en bröllopstårta i turkisk-morisk stil i kubik, så groteskt överdekorerad att den är ljuvligt skön.. Antagligen finns den kvar bara för att markpriserna i centrum snarare fallit än stigit. Den är som tagen ur en scen ur Fantomen på Stora Operan. 2300 platser och även med renoverad biograforgel. Och direktörens våning ovanpå i ”art decostil”, top of the art 1927. Idag används den för konserter och ”guidad föreställning”.

För turistchefen är den en av de magneter som ska visa att innerstan faktiskt finns och locka folk att bo där igen.

– Vi vill skapa nya tillfällen att träffas i innerstan, den ska lysas upp, glittra igen. Idag träffas man på klubbhuset i golfklubben, i kyrkorna eller Cherry Vale shoppingcenter med god spridning över stadens stora ytor. Högt på hans önskelista står också tåg till Chicago. Spår finns, men bara sådana som tar godståg. Ett snabbt pendeltåg skulle ta 50 minuter. Bil kan ta en timme, men kan ta tre i rusning. Rockford behöver bättre kommunikationer för att folk ska kunna pendla. Då har han antagligen inte ens tänkt på miljön och framtida bensinpriser. Ändå en framsynt man, som jobbat i Kalifornien, på Hawaii, i Chicago och nu kommit till Rockford med sina 150 000 invånare.

– En mindre stad ger mer sammanhållning, åter till traditionella värden. Lättare att få något gjort. Här kan jag prata direkt med borgmästaren när jag vill. Fin miljö för barnen att växa upp i. Mer homogent, folk ställer upp.

Det goda Amerika. Men ju mer han pratar om de traditionella värdena alla delar här, desto mer blir det ju också en norm. Han är medlem av mormonkyrkan och talar gärna om individuell välgörenhet.

På Burpee Museum finns inte bara ett av världens mest välbevarade dinosaurie-skelett; Jane från Montana. Där finns också ett väldigt fint barnmuseum av Tom Tits typ, där frivilliga vill lära barnen de traditionella vetenskapliga värderingarna, om Darwin såväl som NASA:s rymdresor, med hjälp av experiment och lek. Det låter nästan på de anställda som de ibland får försvara detta ”framstegens USA” mot traditionellt andliga bakåtsträvare.

I en blå gryning över lojt slingrande Rock River ger vi oss dagen efter ut i världen. Precis som de 1,3 miljoner svenskar som faktiskt under 1800-talet och fram till 1920-talet emigrerade till ett Amerika med bättre framtidsutsikter för ögonen. 300 000 återvände igen. Många 10 000-tals fick namnlösa gravar i krig och dysenteri. Men många arbetade idogt, många just här på slätten. Vi kommer till Bishop Hills mitt i lönnlövens gnistrande höstshow.

De första svenskarna kom hit samma årstid 1846, under ledning av sin karismatiske pastor; Erik Jansson från Biskopskulle i Uppland. Så döptes platsen till Bishop Hills. En naturskön trakt i ett Skånelandskap då täckt av lövskog. Skogen finns kvar i och kring byn, resten har röjts för majsfält. Man bodde i jordkulor och många dukade under de första två stränga vintrarna, av svält och bristsjukdomar. Men redan efter ett par år var flera av de stora paradbyggnaderna som ännu står klara; stadshuset som byggdes som hotell, men blev bostadshus eftersom så många nya svenskar kom till. Pastor Janssons tid som ledare för den jansonitiska läran, som ansåg att vanligt folk väl kunde bekänna tro och tolka sin bibel utan präst, blev kort. En av kolonisterna, John Root, hade gift sig med Janssons kusin. Med henne hade Root flyttat ut, undan Janssons stränga disciplin. Hustrun längtade däremot tillbaka till gemenskapen och rymde tillbaks upprepade gånger. Då byborna tog hennes parti, sökte Root upp Jansson i grannstadens rådhus, där han försvarade en kolonist inför domstolen. Root sköt Jansson inför sittande rätt. En journalist på besök frågade en dam innan mordet; Is Erik Jansson your God? No, but he is as god as God, svarade damen. Sekten löstes upp, efter mordet, men Bishop Hills fortsatte vara en hårt arbetande jordbruksby med som mest kanske 900 invånare och än idag Olsson Street och Christina Street. På en veranda står en jättestor Dalahäst, med något lång nos. Erik Janssons mycket tillbyggda hus bebos idag av Einar Olsen, 95 och barnbarn. Han har varit tre gånger hemma i Sverige. Han pekar ut över majsfälten och säger att han aldrig upplevt en så bra skörd som 2007, tre gånger så mycket som vanligt. Hotellet från 1860 finns kvar som museum, med originalinredning. Vi brukar säga att USA inte har så många riktigt historiska byggnader. Men hur många hotell, järnvägsstationer eller teatrar från 1860 eller 1927 i originalskick har vi?

Mike Wendel är passionerad guide i Bishop Hills. Han är inte svenskättling, utan flyttade hit från Chicago för att hitta de traditionella värderingarna och en historisk plats, så han också kan ägna sig åt sin hobby; att spela soldat i amerikanska inbördeskriget på olika historiedagar.

Bishop Hills har ont om svenskättlingar, även om flaggorna är många.

– Vi är 143, ökade med en baby i fjol och två hus är till salu, så vi hoppas på barnfamiljer, säger damen som visar Janssons kyrka.

Från Bishop Hills är det inte långt till Moline och delstaten Ohio. Här grundade svenskar 400 företag. Det var ett av de stora svenskstäderna intill den redan mäktiga Mississippifloden som här befinner sig oändligt långt från utloppet i New Orleans. Men här har svenskminnena bleknat, men glädjande nog tycks den verkliga ursprungsbefolkningen Black Hawkindianerna, få ett förnyat intresse. Moline är också en universitetsstad.

Den som kommer hit i februari kan få en mäktig syn, då hundratals white eagles, USA:s nationalsymbol, rastar här under flyttning och fiskar i floden, som är öppen p g a att dammarna släpper vatten.

Vi är långt bort och långt in i USA:s trygga famn och väldigt många här har inte varit i Europa, eller mer utomlands än på kryssning i Västindien på sin höjd.

Vad vet de om världen? Och hur många av oss vet att Ohios huvudstad är Columbus. Illinois då? Chicago, tror jag. Men det är Springfield, med ett alldeles nyinvigt bibliotek över Abraham Lincolns skrifter som främsta sevärdhet. Ja och namnet på Homer Simpsons hemstad också. Om du kommer hit får du se USA.