Folkgrupp söker land. Det är rätt vanligt i världen. Men ett land som söker sitt folk är en mer ovanlig källa till konflikt.

Ett extra kryddmått ironi är det dessutom att detta sker i det land, där EU ska verka för ett mer gemensamt Europa. Runt om EU parlamentet ligger Belgien, men av några belgare ser man inga spår.

Belgien bildades så sent som 1830, inte som en nation, utan som en buffertzon mellan tyskar och fransmän.

Långt senare fick man ett nationellt museum. Byggnadens historia är också bakvänd; byggd som ett lyxhotell för förbipasserande, blev därefter slott för kung Leopold III och hans omåttligt populära svenska drottning Astrid och så blev den museum; Belvue, Paleizenplan 7 på slottskvarterens kulle.

– Museet behövs för att belgarna ska kunna hitta sin nationella identitet, säger museets An Lavens. Vi fick börja med att leta efter en kung. Leopold var tysk.

Den andre i ordningen blev en seglivad skamfläck; Leopold II drev Kongo som en privat förläning på brutalast tänkbara slaveri, sinnebilden av grym feodalherre flera sekler försent. Seglivad var han också.

Redan när Belgien bildades skämtades det friskt genom dåtidens elaka satirteckningar. Och se. Belgien är än idag stolt över sina serietecknare, inkluderat Tintins skapare Georges Remi, alias Hergé 1907-1983. Kanske är hela Belgien ett skämt.

Så besökarna är inte så många. Ironiskt nog trycker historien sig på underifrån. Museet har blivit nedgång till stadens ”katakomber” av gator och byggnader. Ett besök för fem euro rekommenderas i ”staden under” som aldrig hört till det Belgien som museet ovanför vill lära besökarna vara stolta över. Gångar, gator, kloster och prång eggar fantasin. Hallå Hemliga armén!

Det här låter ju nästan som jag avråder från ett besök i Belgien. Men nej tvärtom. Belgien är en av mina personliga europeiska favoriter. Ett av Europas hemligaste turistländer. Låt inte EU-byråkraterna få mysa här ifred. Belgien är inte så fyllt av nationell stolthet att det, som många andra, snubblar på sina egna fötter när näsan sätts för högt i vädret (som ett sydligt grannland). Belgien är med sina tillkortakommanden, som folk är mest och här kan man konsten att njuta av Europas bästa mat och dryck.

Med en miljon invånare är Bryssel rätt behändig som Europas huvudstad. En fjärdedel av invånarna är utlänningar och nära 60 000 äter för dina skattepengar i EU.

Somliga förorter har upp till 65% muslimer, främst från Marocko och Turkiet och framförallt de från Marocko har svårt med integreringen. Dessutom har dessa två grupper lite svårt för varandra. Muslimer måhända, men inte samma slags.

En annan invandrargrupp som inte vill integreras alls är; de EU-anställda. De lever ett helt eget liv och åker från egna förorter till egna arbetsenklaver; de absolut fulaste och ruggigaste kvarteren i Bryssel; EU-byggnaderna, brutala sår av 60-talism i en annars hyggligt fin borgerlig regionalhåla.

Stan har dessutom, trots sin ansamling av professionella politiker, eller kanske just därför, Belgiens högsta arbetslöshet. Många kockar. Fast de som håller sig till restaurangerna är det hög klass på.

Vilka är då belgarna?

I norr har vi flamländarna. Förr de utsugna och fattiga bönderna och fiskarna. De talar nederländska.

I söder har vi vallonerna, som inte har ”den intellektuella kapaciteten” att lära sig nederländska. Denna nedsättande kommentar fälldes av de flamländska kristdemokraternas ledare Yves Leterme sommaren 2007 när han just valts till Belgiens premiärminister. På grund av att hans anhängare på segermötet viftade med flamländska, inte belgiska flaggor och för just detta saftiga uttalande har han, trots valsegern, inte kunnat tillträda under hela 2007.Detta trots att ingen kunnat skylla på soffliggare. I Belgien råder valplikt. Belgien har, trots det, stått utan regering mer än ett halvår. Fast vad gör det. Belgien har utvecklats från den tänkta enhetsstaten till en federation med starka delstatsparlament. Vallonien har dessutom två parlament; ett för ”hårdvara”; skatter, rättsväsende o dy och ett för ”mjukvara”, som kultur. Valloniens premiärminister tillhör dessutom den stora italienska minoriteten här och talar italienska hemma! På gränsen mot Tyskland finns dessutom en tysktalande region av Belgien, som sänder sina parlamentsledamöter, inte till flamländska parlamentet, utan till fransktalande Vallonien.

Många i de flamländska delarna håller med Yves Leterme. Trots att Belgien grundades så sent som 1830 har konflikten historiska rötter. Det visas av en gammal skämthistoria; Hur kan man veta att i den okände soldatens grav ligger en flamländare och inte en vallon? Jo, därför att det är en soldat och de var alla flamländare, medan vallonerna var officerare. Vallonien var rikt på kol och stål. Tills de drabbades av omstruktureringsvågen och förlorade alltihop. Nu lever de på bidrag. Som vi är trötta på att betala, tycker många flamländare. Men varför söker då vallonerna inte jobb i Frankrike? Jo, där ses de lite som den fattige kusinen från landet. De talar franska, visst, men med brytning. Men eftersom Belgien är tvåspråkigt, får de väl börja med att lära sig landets andra språk, tycker flamländarna, som ersatt fattiga täppor och tuvor med it-industri, bioteknik och annat som satt dem på grön kvist.

Många tror att Leterme regim blir slutet för Belgien som stat.

I norra Belgien finns en ren skämtillustration till förhållandena. Här ligger kommunen Baarle-Hertog, som består av samhällena Baarle-Hertog i Belgien och Baarle-Nassau i Nederländerna. Egentligen är det en by som delades på 1100-talet mellan baronen i Breda och hertigen av Brabant. Tvisten började när Belgien bildades 1830 och frågan löstes i internationell domstol först 1959, i belgisk favör. Därför hamnade 20 enklaver av belgiska Baarle-Hertog i Nederländerna, som små fläckar. Det finns pubar där biljardbordets ena del står i Belgien och den andra i Nederländerna. Det finns gator där husen har växelvis nederländsk eller belgisk flagg beroende på om de hör till Baarle-Hertog eller Baarle-Nassau. Lantmätarna skyr trakten, eftersom ägarbyten kan bli mycket komplicerade. Ytterdörrar flyttas dock ofta, eftersom ytterdörrens läge ofta avgör husets nationstillhörighet och därmed skattesats! –Jag har ringt snickaren älskling, vi ska flytta till Holland.

Dårhus. Men ändå ytterst uppmuntrande för Europa. På just fastigheten Belgiens mycket ostädade bakgård fortgår allt detta medan meningslösa politiker talar sig blå för Europas enande. Belgarna bråkar, men än så länge rätt civiliserat. Allt slutar oftast i ”The Belgian Solution”; något som mycket starkt påminner om en svensk världsgren; kompromissen.

Såtillvida borde Belgien vara uppmuntrande för bosnier, kaliningradbor, basker och syditalienare. Man behöver inte vara ense. Måste man ha en ”gemensam värdegrund”, för att tala med politisk mumbo-jumbotunga? Fråga alla Bryssels svarta från Kongo och alla vietnameser. De får vara individualister i den Europeiska gemensamma värdegrundens huvudstad; Bryssel. Därför är också Bryssel Europas spegel. Allt i skärvor. En skrattspegel.

En enda stor bistro

Här finns allt; fult och fagert. Bryssel är inte insmickrande. Men lär du dig hitta och stan är mycket flanörvänlig, är innerstadens begränsade storlek en tillgång. Allt är nära.

Rivningsraseriet har härjat. Men fasadismen räddar nu en del. Äldre fasader får stå kvar och får nytt inkråm.
Konkurrensen mellan Bryssels krogar är enorm. Kanske är vi EU tack skyldiga. Vill du hänga kvar måste du ha hög kvalité och rimlig prisnivå.

Grand Place är, sommar såväl som vinter, en lika lugn som grandios oas, i flanerande. Måhända något överprissatt, men var kan en lambic, trappistöl eller kriek smaka bättre? Den första i alla fall. Jag är i Bryssel! Det är en inspirerande plats. I huset där Neuhaus bjuder ut förförisk choklad idag, satt Victor Hugo och skrev Les Miserables bl a. I huset med den vita svanen skrev Karl Marx sitt Manifestet. På torget finns ett hotell; Saint-Michel, som inte ens hör till de dyraste, men är fullbokat halvårsvis i förväg. Av de forna paradvåningarna finns idag bara en kvar; tillhörig en adelsman som mer vistas på sitt slott. Grand Place är idag en kuliss.

Inte långt härifrån kan du se Manneken Pis; världens minsta, mest kända staty t o m mindre än den lilla sjöjungfrun i Köpenhamn. Den lille pojken ska ha räddat staden genom att släcka luntan på en bomb genom att, ja du förstår… Ibland får han kläder på sig för olika festivaler och jippon.

Åt motsatt håll ligger Royal St Hubert arkaderna från 1846 med många av Bryssels specialbutiker. Från dess mitt går Rue des Bouchers, Slaktargatan, som med tvärgator bildar en ideal promenad för den som vill öka aptiten. Bryssel är matens mecka och nästan alltid i den hemtrevliga, stamkundsbetonade, gästvänliga och avspända brasseriestilen som mestadels gått förlorad i Paris.

Här dukas skaldjur, humrar, ostron och fiskar förföriskt upp på isbädd, brasorna sprakar muntert innanför de medeltida buteljglasfönstren, neonslingorna ormar sig längs fasaderna och inkastarna bjuder dig till bords. Låt dig gärna frestas, men med undantag av två krogar är Slaktargatan rena turistfällan. Bli hungrig här, ät någon annanstans.

Undantagen är desto bättre; Chez Léon (1893), Rue des Bouchers 18, special är musslor och de små kusträkorna och mittemot Aux Armes de Bruxelles(1921), Rus des Bouchers 13 i art noveaustil för fisk och skaldjur. Kvarteren runt Place Ste Catherine, det forna fisktorget, dit kanalerna förr gick in precis som i Amsterdam, hyser rader av fisk- och skaldjurskrogar. Le Rugbyman n 2 (1969) Quai aux Briques 12 på Baksteenkai (om än inget vatten längre synes) är känd för sin goda hummer. Francois är både dyrast och bäst. Och är du trött på tradition prova i alla fall en drink och tapas på El Palacio Latino tvärsöver. Le Pré Salé på Rué de Flandre i samma kvarter lockar med vilt, musslor i ölsås och andra läckerheter.

I Bryssel finns allt och ofta säsongvis. Ostron, hummer, räkor är i toppklass under säsong. Vilt på hösten. Precis som i Frankrike kan menyerna vara ett kap. 25 euro för fisksoppa, sex ostron, alternativt fasan, därpå vildsvin, ljuvligt anrättad torsk eller kalvbräss samt därefter en perfekt creme caramel med spröd yta är inte dåligt (Bij den Boer i Ste Catherinedistriktet) Annars går förrätterna på drygt 150 och huvudrätter på 18- 37 euro, men då talar vi gourmetklass också.

I Bryssels asiatiska kvarter kommer du undan billigare och i toppklass på t ex Bambo Fleur och grannen Rèves Dàsia.

Inte långt från fisktorget ligger Cémiere de Linkebeek, Rue du Vieux Marché aux Grains 4, en av Bryssels bästa, kanske den bästa, ostaffären. Du säger fransk ost. Visst. Men Belgien 75 egna sorter, varav t ex chimay och duvalost är just gjord med klosteröl och trivs bäst med den drycken också, liksom den rätt salta brussels cheese.

Öl är ett särskilt kapitel. Minst 250 sorters inhemskt finnes. Du bör hinna med att prova några kategorier i alla fall; t ex ett trappistöl,(det finns bara sex stycken som ännu bryggs i kloster), ett mörkt, en lambic som sockrade faro och något udda läskande som kriek (körsbärsöl). De finns att smaka, förutom vid grand place, på ljuvligt överlastade brasserier som Le Cirio (1886), Au Bon Vieux Temps (1695) Le Falstaff (1903),, La Mort Subite (Den plötsliga döden, som dock anspelar på ett sällskapsspel) byggt 1900, Au pot Carré (1820) A la Bécasse (1877) särskilt med lambic och kriek, A l`lmaige Nostre Dam (1900) Ja, alla dessa ställen har en historia värd en roman. Stämningen sitter s a s i väggarna och till miljön bidrar att alla dessa öl har sina egna glas att serveras i och det gör varenda ölställe till ett klirrande kristallpalats.

Choklad är Bryssel. Specialbutikerna är många. Neuhaus hör till de mer kända varumärkena. Men Corniér och framförallt Gallér, som levererar till det belgiska hovet, kan ge dig en pralinchock som sitter i, de är t o m värda sitt hårresande pris. Stor chokladask 57 euro. Men den är värd det!

Victor Horta var en känd art noveau-arkitekt. 20Rue des Sables som innehåller ”museet för serieteckningar” och Musical Instrument museum på 2 Rue Montagne de la Cour som är museet för musikinstrument är väl sevärda även bara från utsidan. I den senare finns en magnifik gjutjärnspaviljong som café högst upp , som för tankarna till Eiffels torn i Paris, inte bara för utsiktens skull.

Bryssel har runt 350 byggnader i art deco eller art noveaustil.

Sedan har vi förstås alla andra specialaffärer, för pärlhalsband, brysselspetsar, modelltåg, studentmössor karameller, kaffebönor, hattar, handskar, glasögonbågar, oljefärger för konstnärer osv osv.

Det finns ett gryende modedistrikt för Belgiens unga designers; allt runt kvarteren kring där förr knappt polisen vågade gå.

Och det finns ett mycket musikaliskt nattliv kretsande kring öl; Delirium Café, Belga Queen; nattklubbar och syndens nästen samlade i en broschyr My guide to the night.

Bryssel har en t-bana och spårvagn och ett utmärkt flygplatståg på 20 minuter, billigt och bra.