Att ta över Alitalias marknad har länge varit en våt dröm för Lufthansa. Nu kan den förverkligas. Men är det ett klokt beslut?
Aldrig vinstgivande och med lågt servicerykte har Alitalia kämpat på och gärna tagit emot friargåvor, från Air France, från Etihad, men aldrig rättat sig i ledet. Alitalia är istället den sista dronten i Europa och förlorar en miljon euro, per dag. Hälftenägaren Etihad inser att de gjort en dålig affär och tänker nu backa ur. De lade en sista plan. 2000 jobb bort och 30-35 procent lägre lön för piloter och kabin, samt 20 flygplan ur Europaflottan bort. Facket sade blanknej. Ny plan, smärtsam men sista chansen, som Alitalias CEO sade, var åtta procent lägre lön och 1700 jobb bort. Samtidigt skulle en miljard euro sparas in och lönsamhet uppnås 2019, då även långdistanstrafiken skulle utökas, med nya modernare flygplan. En piska och en morot således. Det har hänt andra flygbolag förr och till sist har personalen givet med sig. Inte Alitalias. 70 procent röstade nej. Facket räknar iskallt på att italienska staten ska rädda dem igen. Och visst. De går in med ett nödlån, för Alitalia kommer annars att stängas ned inom några veckor p g a total ebb i kassaflödet. Även om staten betonar att det är ett korttidslån är det ingen som tror pinan för skattebetalarna är över ännu, eller att Alitalia någonsin kommer betala tillbaka.
Italien huvudsakligen en lågprismarknad
Etihad kommer att backa ur och vill sälja till Lufthansa, i ett liknande upplägg man gjort med Air Berlin. Det kommer att innebära att Alitalias Europaflotta sysselsätts med att flyga åt Eurowings och sannolikt även att långdistanstrafiken från Italien i sinom tid integreras i Eurowings. Så hoppas Etihad. Men Lufthansa förnekar allt intresse. På goda grunder.
Italiens hemmamarknad är på 61 miljoner invånare. Illavarslande är att Italiens största flygbolag i sålda biljetter är Ryanair, följt av ett Alitalia i rullstol och tätt följt av easyJet. Lufthansa har redan en god del av den italienska ”folk med pengar”-marknaden som via egna matarflygbolaget Air Dolomiti flygs in till navet München, främst från Norditalien och står för en icke föraktlig del av Münchens växande långdistanstrafik med Lufthansa. Det vill man säkert fortsätta med. Kvar är en lågkostnadsmarknad och turister.
Men när Lufthansas rival Air Berlin nu tvingas flyga för Lufthansa med dotterbolag kan Lufthansa lita på att det hela fungerar, med servicenivå och utan allt för många problem.
Här ÄR personalen ett problem
Om det vore så att Alitalia varit uruselt enbart p g a dålig ledning så skulle det också gå bra, med nytt management. Den nitlotten har såväl Air France som Etihad gått på. Men den som följer passagerarkommentarer på Skytrax kan snabbt finna att det inte bara handlar om toppledningen eller mellanchefer eller maten eller planen. Det handlar om ett flygbolag inpyrt av rigida fackföreningar och en politisk ryggborstarkultur som håller personalen för en flygande elit som inte ska syssla med något så lågt som service. Dem vill ingen resenär flyga med i Eurowings ens. När det gäller Italien gäller det dessutom för Eurowings, mer än på något annat håll, ha kostnaderna under kontroll, pressade som de blir av två mästare i grenen.
Så vad som måste ske är att alla trötta och uppnästa icke-servicegivare måste avskedas. De är en hel del, men givetvis långt ifrån alla. Men det är oroande att det senaste grälet handlade om att facket avvisade Etihadchefers krav på att flygvärdinnorna skulle städa toaletterna oftare på långflygningar, åtminstone fylla på med toapapper och tvål. De vägrade. Och kommentarerna på Skytrax handlar ofta just om att ingen hjälper till, ingen anvisar plats, hjälper till med handbagage, ler vänligt eller ens ser passagerarna. Maten kan vara slut, eller serviceprogrammet följs inte, bagage försvinner och ingen vill hjälpa till.
Eller slutar det med konkurs?
Sanningen är att Alitalia borde lagts ned för tio år sedan. Om Lufthansa tar över i det skick det är så är det hybris och en garanterat dålig affär. Så det gör de nog inte. Istället blir det de italienska skattebetalarna, som likt tidigare bl a i Grekland, får ta smällen med överflödig personal och nedlagda baser och överflödig materiel. Om Lufthansa inte begär ett rent vitt papper är de galna. En gissning är att personalen inte går lottlös, men borde accepterat 1700 permitteringar. Av de drygt 10 000 som jobbar idag är det fler än 1700 som inte vill eller tänker jobba i den moderna serviceindustrin. Så de borde inte ens komma ifråga. Alitalia har inte ens ett varumärkesvärde att bevara, även om det nog kommer att sitta kvar på långlinjerna ännu en tid. Men vem tar smällen?
Om Lufthansa hoppar av eller förhandlingarna inte går i lås då kan det bli konkurs, en av de största i Flyg-Europa i sådana fall, sedan Sabena drog in Swissair i konkurs för ett par decennier sedan. Alitalia har som grupp nära 15 000 anställda och drygt 100 flygplan, 78 för Europatrafik är A-319/320/321 och 25 är för långdistans av typerna A-330 och Boeing 777-200. Fler finns i regionala dotterbolag.
Situationens allvar understryks dessutom av att Malaysia Airlines säger sig villigt att leasa åtta av Alitalias långdistansflygplan, som leasingbolagen redan tycks söka säkra för fortsatt verksamhet hos andra flygbolag. Lufthansa kan säkert tänka sig att leasa en del av Europaflygplanen. Till Eurowings. Kanske t o m med anställda, men från noll och på andra villkor.
Vad än händer, vem som än tar över marknad betyder föga. Inom ett par år lär ett nytt nationellt flygbolag spira i Italien, vad än Ryanair eller Lufthansa må tycka. Det är mer eller mindre en naturlag.
