Att göra en reportageresa i Italien mitt i sommaren är en växlingsrik upplevelse: vissa turistmål är översållade av turister från hela världen (inte minst från Kina har ökningen varit stark) men generellt råder trots allt måttlig trängsel – eller rättare sagt: ingen trängsel alls.
Cinque terres romantiska små kustbyar, juli månad 2017: bilism är numera förbjuden, men gator och gränder är istället så igenproppade av turister att jag knappt tar mig fram. I kuststäderna norr och söder om denna nationalpark möter däremot ett lugnt, klassiskt badortsliv, dominerat av italienare.
Denna resa inledde jag med Milano, Italiens näst största stad, dit det numera går billiga direktflyg. Efter att ha installerat mig på femstjärniga Gallia (terrassrestauranger och barer med utsikt över piazzan vid centralstationen, överdådig frukostbuffé, påkostad spaavdelning m.m.) fortsatte jag till den enorma gotiska katedralen; byggd på 1300-talet och en av världens största. Den bländvita kyrkan rymmer 45 000 människor; det motsvarar nästan fyra fullsatta Scandiavium.
Därefter vidare till Teattro alla Scala; ett av världens mest prestigefyllda operahus – men också ett av de största: den vackra salongen rymmer 3 000 åhörare. Här brukar folk köa till och med för att få en ståplats.
Här gavs denna kväll en historicerande, påkostad och atmosfärrik La boheme – därtill med en orkester som under Evelino Pidos ledning återigen visade att den verkligen ligger i världstopp. Sett till dynamik, precision och samspelthet ligger La Scala-orkestern högt i den internationella elitligan. Israeliske tenoren Fabio Sartori som Rodolfo och unga amerikanska stjärnskottet Ailyn Perez (som på senare år mötts av jubel på en rad europeiska operahus) som Mimi sjöng med en innerlighet som renderade publika ovationer.
Västerut i Piemonte, där det böljande bergslandskapet påminner om Toscana, hann jag med ett besök på Villa la Madonna; en italiensk vingård från 1600-talet som efter omfattande renoveringar under svenskt ägarskap nu blivit ett exklusivt, småskaligt hotell där gästerna kan dricka egenproducerat vin, luncha på långbord ute bland vinfälten, ägna sig åt yoga, cykla eller vandra i de undersköna omgivningarna, eller följa med på ridturer, tryffeljakt etc. Vill man helt sonika ägna sig åt den italienska konsten ”att göra ingenting” kan man koppla av kring poolen eller i den överlag sofistikerade miljön. Villa la Madonna, mitt i Piemontes sydlig bergstrakter, ter sig som rena inkarnation av drömmen om det goda livet i… Toscana.
Det är lätt och billigt att resa med tåg i Italien och linjenätet är förvånansvärt finmaskigt. Tågen kommer punktligt och standarden har under senare år överlag förbättrats.
Via hamnstaden Genua, med sina lite bedagade, mycket vackra 1800-talskvarter mellan centralstationen och hamnen, for jag vidare söderut till den kuststaden Levanto. Denna föga omskrivna lilla badort, med medeltida stadskärna, borg, stadsmur och vackra 1200-talskyrkor, känns långt mer genuin än de Unesco-skyddade byarna i nationalparken Cinque terr några kilometer söderut. Massturismen har ännu knappt snuddat vid Levanto. Att komma hit är som att vakna upp i en romantisk vision à la Birger Sjöbergs Längtan till Italien. (Apropå diktning: i Levanto, i en ståtlig villa strax ovanför hamnen, bodde lyrikern och nobelpristagaren Eugenio Montale.)
Sent en kväll passerade jag i stadskärnans gytter en piazza där det gavs opera. På lägenhetsbalkongerna satt de boende och spanande, och själva torget var överfullt av en hängiven publik i alla åldrar. Som alltid i Italien: om kvällarna umgås man utomhus.
Levanto, som ligger vindskyddat längst in i en bukt och omges av skyhöga, frodigt gröna berg, är ett utmärkt val för den som vill uppleva autentiskt småstadsliv – men också ha nära till Cinque terre-byarna. Med tåg kan man dessutom lätt göra dagsturer till städer som Genua, Lucca och Florens.
På senare år har en mängd igenvuxna stigar mellan bergsbyar och vinfält röjts och markerats. Med Levanto som utgångspunkt kan man smidigt kombinera vandringar, båtturer och strandliv i denna lite gammalmodiga idyll (den som söker häftigt nattliv har hamnat lite fel).
Två hotelltips: Välj antingen trestjärniga, familjeägda hotell Palace nära stranden, byggt i välbevarad jugendstil och med en enkel men ändå gedigen komfort. Här levs klassiskt pensionatsliv så till den grad att det känns som att stiga in i en Fellini-film från 60-talet. Vill man bo lyxigt, i en internationell, sober miljö (som inkluderar dagsfärska tidningar) rekommenderas femstjärniga Hotel Park Argento, högt beläget men med en shuttlebuss som bekvämt tar gästerna ner till järnvägsstationen eller stranden. Pool- och wellnessområde, och terrasser med magnifik utsikt mot bergen och de små byarna högre upp i bergssluttningarna. Att härifrån titta ner mot stan där tågen pilar av och an och där kyrkklockorna ringer från olika väderstreck är som att blicka ner i en prydlig dockskåpsidyll.
Lilla Levanto (5 000 inv.) är som skapat för en avstressande semester. Stranden är enastående, de vackra gamla husen många, utflyktsmöjligheterna likaså. Man kan hyra cykel eller vandra genom en gammal tågtunnel 3 km norrut till idylliska småstaden Bonassola (här märks knappt ett spår av storskalig turism) eller vandra över bergen söderut till Monterosso. Stigen är smal och bitvis brant, man passerar gamla vingårdar, storvuxna lövskogar och bergiga, buskbevuxna partier på 300 meters höjd – varifrån man överblickar den kusten flera mil. Vandringen tar drygt tre timmar – men återresan med tåg tar endast tre minuter! För den som vill upptäcka byarna längs Cinque terre men även det vackra inlandet är vandringsmöjligheterna många. Man tar sig även smidigt runt med lokaltåg eller med båt.
Cinque terres nordligaste ort, Monterosso, är långsträckt och inte lika igenkorkad av turister som de övriga upphaussade världsarvsbyarna. Monterosso har ljuvliga stränder, fin gammal stadskärna och ljuvliga restauranger, både längs den nordliga och den sydliga stranden. Däremellan reser sig kraftfull resterna av en medeltida borg.
Prova exempelvis Nuovo Eden; en funkisrestaurang från 50-talet, byggd på pålar alldeles vid vattnet.
För den som vill bo flott rekommenderas San Michele-aktiga lyxhotellet Porto Roca, byggt 1963 av en modeskapare från Milano som blev så förälskad i Monterosso att han köpte ett stort markområde och bestämde sig för att bygga en semestervilla här bland vinbergen. Knappt hade bygget kommit igång förrän han insåg att stället var så unikt att fler borde få njuta av det. Den tänkta villan blev till slut ett överdådigt hotell.
Taxiresan mellan jänrvägsstationen och Porto Roca tedde sig nästan parodiskt italiensk: chauffören spelade italiensk 60-talspop (Nomadi) på högsta volym och sjöng med för full hals medan han energiskt värjde mellan människohoparna på strandgatan och sedan i full fart rattade vidare längs den trådsmala bergsvägen upp till hotellet (på en klippa ovanför stranden och även försett med ett smakfullt designat poolområde).
Cinque terres övriga byar: Vernazza (beskrivet som en ”oexploaterad pärla”) är onekligen oerhört vackert-romantiskt – men här tedde sig de återstående bofasta som statister inneslutna i en storskalig invasion: jäktade turister från hela världen med selfiepinnar och vattenflaskor drog fram genom gränderna i en aldrig sinande ström. För Cinque terre gäller: Välj för- eller eftersäsong om ni vill uppleva något annat än trängsel!
En bokstavligt talat nästan himmelsk upplevelse: att från Manarola ta buss upp till den lilla bergsbyn Volastra (med grå, medeltida stenhus) och att därifrån vandra den smala stigen till Corneglia: tre timmars magnifik skönhet. Många av de terrasserade vinfälten brukas ännu på traditionellt vis, men de små, branta fälten är krävande arbetsplatser och alltfler vinberg lämnas för fäfot.
Från Cinque terre fortsatte jag med tåg söderut. I Carrara finns mängder av stenhuggerier där den världsberömda vita marmorn från bergen strax österut skärs till. I den klassiska badorten Viareggio lite längre söderut möter Carrara-marmorn redan vid järnvägsstationen: både stationshuset och gångtunnlarna är byggda av denna sedan antiken så eftertraktade marmor.
Viareggio kom på modet som badort redan i mitten av 1800-talet och har sedan dess etablerat sig som en av Italiens mest mondäna sommarstäder och attraherade förr en societetspublik från hela Europa. Här, i Italiens motsvarighet till Nice och Cannes, utbreder sig kilometerlånga, breda sandstränder och en magnifik strandpromenad, modellerad efter franska Promenade des Anglaise. Längs strandlinjen tronar storvulna 1800-talshotell från la belle epoque. Några har förfallit – andra har rustats och återfått sin forna glans, såsom Piemonte hotell, som erbjuder lyx där man å ena sidan förnimmer atmosfären från den tid då Puccini och många andra kändisar bodde här, å andra sidan kan njuta av en uppdaterat modern miljö riktad till 2000-talets publik. Viareggio – känt för sin karneval och för sina musikfestivaler – ger en fascinerande inblick i en badortskultur som på senare decennier ändrat karaktär men som ändå alltså fortlever.
20 minuters tågresa öster om Viareggio ligger Lucca, en av Toscanas vackraste städer och med en mycket välbevarad stadskärna innanför den 4 km långa stadsmur från 1500-talet som kringgärdar staden och som dessutom passar fint för en orienterande promenad. Missa heller inte att gå de 300 trappstegen upp i ett av stans klocktorn, där man belönas av en mångmilautsikt och dessutom kan få lite svalka under takterrassens lövträd (!).
Andra sevärdheter är Puccini-museet (där står förresten ännu hans Steinwayflygel, där han satt och komponerade – när han inte var ute på träskmarkerna och sköt änder!). Ta även en titt på Piazza dell’ Anfiteatro, omgiven av färgmättade 1400-talshus och byggd kring en tidigare romersk amfiteater. Väl värd ett besök är även den fantastiska bokhandeln nära järnvägsstationen, med café och bohemisk-cool atmosfär. Emellanåt arrangeras poesi- och musikevenemang.
Apropå musik: i Lucca bjuds både på operafestival och de flesta kvällar arrangeras dessutom Puccini- och Verdi-konserter – året om.
Florens i juli attraherar mängder av turister. Den som vill uppleva de största attraktionerna, som Domen och Uffizierna, måste bereda sig på långa köer. Ett nytt inslag i stadsbilden är militärfordon och soldater med dragna k-pistar. Ännu har inga stora terrordåd drabbat Italien. Kanske är det bara en tidsfråga.
Florens kan sommartid vara betydligt varmare än kustområdet. Men uthärdar man italiensk värme är det en sann njutning att om kvällarna strosa runt och njuta av all skönhet – och inte minst av all gatumusik. Många artister samlas på Ponte Vecchio, byggd 1345 och den enda överbyggda bro som överlevde andra världskriget – enligt myten därför att Hitler personligen gav order om att den skulle skonas. Ett av många konsertställen är det f.d. Medici-palatset Palazzo Riccardo, där Orchestra di Toscana ger ljuvliga konserter – i en aristrokratmiljö där man kan känna sig slungad tillbaka till de dagar då Florens var en blomstrande stadsstat och Renässansen föddes.
En av Florens vackraste sevärdheter, nyligen öppnad för allmänheten och hittills rätt okänd (köfritt!) är den tidigare privata parken Giardino Bardini, med bl.a. en terrass varifrån man ser hela Florens och bakomliggande berg. Vid mitt besök där spelade ett litet jazzkapell riffig Djungo Reinhardt-musik (hade Woody Allen varit på plats hade han säkerligen insett att han borde spela in en ny film i denna miljö). Missa heller inte det utsökta konstmuseet (endast cirka 500 meter från Ponte Vecchio).
Sugen på en middag av det oförglömliga slaget – dessutom i en av Florens äldsta byggnader? Besök Santa Elisabetta restaurant i Byzantine Pagliazza tower. Byggnaden har tidigare använts som bl.a. kvinnofängelse men utgör numera en del av exklusiva hotell Brunelleschi. I köket huserar den trestjärnigt Michelin-belönade stjärnkocken Rocco de Santis från södra Italien. I det stenbyggda tornrummet, med plats för endast sju bord, ställs fram rätt efter rätt; alltsammans kulinariska sensationer.
Vill man bo stilfullt i Florens, lite i stil med filmen Utsikt från ett fönster, men än mer luxuöst, för att inte säga överdådigt, rekommenderas hotell Continentale alldeles vid Ponte Vecchios östra brofäste. I ett medeltida torn har stora, hyperdesignade rum iordningställts. Överst en terrass med bar – en mer sofistikerad miljö får man leta efter.
Eller leta och leta: redan på andra sidan gatan ligger ett minst lika luxuöst hotell: Art gallery hotel. Den ”arty” atmosfär som genomsyrar hotellet möter redan i foajén, med en rad Andy Warhool-verk på väggarna. Och salen intill är både frukostsal (med låga, kuddbeklädda soffor) och bibliotek. Hotellet är ritat av en av Florens mest kända arkitekter, som här skapat stans första riktiga boutiquehotell. Vill man uppleva rena överdådet gräver man djupt i plånboken och bokar det högst belägna, mycket spatiösa rummet, med 15 meters takhöjd och en väldig terrass varifrån man blickar ut över hela Florens och halva Toscana.
Vid ett besök i Toscana rekommenderas också minst en dags rundresa i Chianti-distriktet strax söder om stan. Hyr en bil och följ någon ”Strada del vino”; ringlande småvägar genom ett underskönt landskap och där man kan stanna på vingårdar och provsmaka de mest fantastiska viner.
Många av Toscanas befästa bergsstäder grundades redan av etruskerna; ett folk som gåtfullt försvann redan innan romarrikets tid. En av de etrusk-grundade städerna är Volterra, dit man kommer efter en timmes färd genom ett böljande landskap med vinodlingar, knastertorra åkrar och kilometervida gula fält, fyllda av flera meter höga solrosor, alla med sina huvuden höjda mot solen.
D H Lawrence blev så förtjust i Volterra att han bosatte sig i stan och skrev boken Resa i etruskernas land, där han fördjupar sig i just den etruskiska kulturen – som han såg som en ofördärvad, vital kultur i kontrast till det mussolinska Italien han vid denna tid mötte. I Volterra (500 m ö h) kan man besöka många verkstäder som tillverkar föremål i alabaster – Volterras signum.
Några mil österut ligger den minst lika sevärda berggstaden San Giminiano (7 000 invånare) som med sina mängder av höga gamla försvars- och bostadstorn även kallats ”Italiens Manhattan”. 1100-talskatedralen La Collegiata har underbara väggmålningar, liksom den romanska katedralen från samma tid. Utsikten över det omgivande landskapet är bedövande vacker. Här finns även konstmuseer och ett museum med föremål från den etruskiska tiden.
Från universitetsstaden Pisa, belägen mellan Florens och Viareggio, finns direktflyg åter till Sverige – men innan jag motvilligt lämnar detta soldränkta, operaälskande land hinner jag konstatera att lutande tornet lutar ungefär lika starkt som 1975. Jag hinner även uppleva de medeltida, charmiga kvarteren i centrum.
Var tillbringa sista kvällen innan återresan till Sverige? Väl restaurangen/baren ”Argini e Margini”, på floden Arnos södra strand och med solnedgångshimmel över kompakt ålderdomlig bebyggelse. Här samlas alla, för att ta farväl av ännu en dag: intellektuella, konstnärer, barn, åldringar… – allt som oftast till ackompanjemang av någon liten orkester: här ordnas ofta musik- och poesikvällar. Kulturlivet är – som så ofta i Italien – häpnadsväckande vitalt.
I bussen till Pisa flygplats önskar jag att jag nyss hade landat och istället var på väg i motsatt riktning.
