september 21, 2026

Xijiang, byn som får betalt för att se ut som sig själv

Bo Sjösten

Tusen trähus uppstaplade på en bergssluttning i Guizhou, en gryning som aldrig kom, och de arton procenten av biljettpriset som håller taken uppe.

Klockan sex på morgonen satt jag vid fönstret och väntade på dimman. Den kom aldrig. Men det var ändå fönstret som gjorde de två dagarna i Xijiang, inte utsiktsplatsen alla andra trängdes på.

DiDi-bilen från Kaili till Xijiang kostade 70 yuan, och efter Zhenyuan väntade jag mig att den skulle stanna vid en tullstation och att chauffören skulle vända sig om och be om mer. Den här gången tog hon en annan väg och undvek tullen helt. Det blev en vacker tur genom bergen på smala vägar, och jag hade ingen brådska.

För att komma in i byn betalar man inträde. Biljetten kostar 110 yuan, gäller i fyra dagar och inkluderar alla bussturer inne i området.

Byn ligger på ena sidan dalen, hotellen och utsiktsplatsen på den andra. Jag hade bokat ett hotell precis intill utsiktsplatsen, så från fönstret tittade jag rakt ned på det jag hade rest dit för att se. Det visade sig spela större roll än väntat.

Det fanns lite ljus kvar när jag kom fram, så innan middagen gick jag bort till utsiktsplattformen tillsammans med några hundra kinesiska turister och tog bilder. Sedan ner till floden och den långa affärsgatan, från ena änden till den andra och tillbaka. Silver, broderier, risvin, trummor, kvinnor i full dräkt utklädda för fotografering, grillspett, ja allt man kan tänka sig på en turistgata och mer därtill.

Tusen hushåll

Qianhu betyder tusen hushåll. I dag är det ungefär fjortonhundra, med drygt femtusen invånare, och det är den största miaobyn som finns.

Alla bor på samma sluttning. Husen är stylthus, diaojiaolou: en stengrund huggen in i berget, och ovanpå den en trästomme som sticker ut över stupet på pelare, så att den nedre halvan av huset står på ben. Gran, tapp och slits, inga spikar i stommen. Bottenvåningen för förråd och djur, mellanvåningen att bo i, och längs balkongen ett långt svängt räcke där kvinnorna förr satt och broderade.

Sluttningen är så brant att taket på ett hus ligger ungefär i golvhöjd med nästa. Från andra sidan dalen ser det ut som en enda sammanhängande massa av mörkt trä.

Jag fotograferade den första kvällen när lamporna tändes. Det är standardbilden, och det finns ett skäl till att alla tar den.

Sex på morgonen

Den bild jag ville ha var samma sluttning med dimma i dalen under tillsammans med eldar för frukostmatlagningen.

Jag ställde väckarklockan på sex. Utsiktsplatsen var mitt fönster, så jag behövde inte gå någonstans, vilket var lika bra. Himlen var platt och grå utan en enda kant. Ingen dimma, inget ljus med riktning, hela sluttningen i en och samma ton. Det finns inget att göra av detta.

Jag väntade en timme ifall det skulle spricka upp. Det gjorde det inte. Att misslyckas vid ett fönster kostar en väckarklocka och inget annat. Jag kunde ligga under täcket och vänta på en bra bild som aldrig kom.

Uppe bland husen

Under förmiddagen gick jag över till andra sidan dalen och upp, in bland husen i stället för längs gatan.

Butikerna tar slut efter några hundra meters klättring. Ovanför smalnar gränderna av till ungefär en persons bredd och lite till, tillräckligt för att mötas men inte mer. De är av sten, de går mellan husen snarare än framför dem, och det är brant hela vägen.

Det jag lade märke till där uppe var underhållet. Nya granplankor insatta i gamla väggar. Takpannor staplade och väntande. Virke som torkade mot en gavel. Det pågick på många ställen samtidigt, på många hus, i en by där vartenda hus är bebott.

Miao, hmong och varför orden inte är utbytbara

Har du vandrat bland bergsbyarna i norra Thailand eller Laos har du troligen mött hmong. Då har du träffat släktingar till folket i Xijiang, och samtidigt en annan grupp.

Läs mer

Miao är en officiell kinesisk kategori, en av de femtiosex etniska grupper som staten erkänner. Det är ett stort paraply. Språken under det är besläktade och hör till den hmongiska språkfamiljen, men de är ofta ömsesidigt obegripliga, och grupperna har olika dräkter, seder och historia. Folkräkningen 2020 räknade omkring 11,07 miljoner miao i Kina. Guizhou har 48,1 procent av dem, Hunan ytterligare 21,5.

Det finns fyra huvudgrenar. Hmu i sydöstra Guizhou, vilket är Xijiang. A-Hmao i västra Guizhou och nordöstra Yunnan. Xong i västra Hunan. Och hmong i södra och östra Yunnan, södra Sichuan och västra Guizhou. Ungefär en tredjedel av Kinas miao är hmong.

Från 1700-talet och framåt flyttade grupper söderut ut ur Kina till det som i dag är Vietnam, Laos, Thailand och Myanmar, och det var nästan uteslutande hmong som gick. Efter kommunisternas seger i Laos 1975 flydde många hmong vidare och slog sig ner i USA, Frankrike och Australien. Det är därför hmong är namnet resten av världen känner till och miao namnet Kina använder.

Förhållandet är alltså att det ena ryms i det andra, inte att de är samma sak. Varje hmong är miao enligt den kinesiska indelningen. De flesta miao är inte hmong. Folket vars hus jag gick emellan är hmu och skulle inte förstå ett samtal på hmong.

Ordet har dessutom en egen historia. Miao fick en nedsättande klang under Mingdynastin, närmare barbar än ett neutralt namn, och en del hmong utomlands undviker det av det skälet. Inne i Kina är det vanligt språkbruk och uppfattas i allmänhet inte som en förolämpning. Paraplyet tvingades inte heller bara på dem. När indelningen gjordes i början av 1950-talet argumenterade miaointellektuella själva för en enda stor kategori, med motiveringen att en erkänd grupp på miljoner väger tyngre än ett dussin små.

Vem betalar taken

Xijiang hade 75 000 besökare 2006. År 2008 höll provinsen sin turismkonferens här och satsade över 300 miljoner yuan på vägar, vatten och el. År 2018 var siffran 8,54 miljoner besökare om året.

Under det finns en mindre ordning, och det är den som förklarar virket. Arton procent av biljettintäkterna går tillbaka till byborna, inte som lön och inte som en klumpsumma till bykommittén, utan som en årlig utbetalning per hushåll som kallas ersättning för skydd av etnisk kultur. Hushållen bedöms och graderas. Bedömningen gäller om huset har behållits i traditionell form, trä i stället för betong, det gamla taket, den gamla stommen, och om hushållet håller seder och bruk vid liv. För en vanlig familj blir det omkring 10 000 yuan om året.

Sluttningen är alltså av trä delvis för att trä lönar sig. Inte bara därför. Folk bor i sina farföräldrars hus i alla länder, och det finns ingen anledning att tro att Xijiang annars hade gjutit om sig i betong. Men här är drivkraften nedskriven, graderad och utbetald en gång om året, och det är något annat än känslor.

Hur Kinas förhållande till sina minoriteter hamnade här

Steget från att klassificera människor till att betala dem tog ungefär sjuttio år, och Xijiang ligger nära slutet av den resan snarare än att vara typisk för den.

Läs mer

De femtiosex etniska grupperna är ingen uråldrig lista. De kommer från klassificeringsprojektet på 1950-talet, när lag av lingvister och etnografer gav sig ut i fält för att reda ut vem som var vem. Flera hundra grupper ansökte om erkännande. Femtiosex kom ut på andra sidan, och allt sedan dess är organiserat kring den listan.

Den strukturella lösningen blev regionalt etniskt självstyre. Områden med koncentrerad minoritetsbefolkning utsågs till autonoma, på region-, prefektur- och häradsnivå, med gruppens namn i titeln. Xijiang ligger i Qiandongnans autonoma prefektur för miao och dong, och namnet är inte bara dekoration. Det följer administrativa ordningar med det och krav på lokal representation.

Bredvid det kom förmånsbehandling. Extrapoäng på gaokao, det nationella högskoleprovet. Undantag från de barnbegränsningar som gällde hanmajoriteten. Riktade utvecklingspengar. I årtionden var det så förhållandet syntes: erkännande, representation och en uppsättning fördelar knutna till klassificeringen.

Tyngdpunkten flyttade med resten av landet. Reformåren gjorde ekonomisk utveckling till det överordnade målet, och de senaste två decennierna gjorde fattigdomen på landsbygden till det konkreta målet. Guizhou var ett av de viktigaste föremålen för den satsningen, en av Kinas fattigaste provinser, och pengarna gick till vägar, snabbtåg, vatten och el i en skala som är svår att överdriva när man tittar på resultatet från en bergssluttning.

Turism är vad satsningen blev i sydväst, eftersom sydvästs fördel är landskap och kulturell särart, och inget av dem kräver att någon flyttar till en fabrik. I en by som Xijiang är förhållandet därför i hög grad ekonomiskt. Minoritetskulturen är en tillgång med en intäktsström, bevarandet finansieras av biljettintäkterna, och ett hushåll som behåller sitt hus i gammal form får betalt för det.

Det finns två ärliga sätt att se på det, och båda stämmer. Det ena är att en levande kultur görs om till en produkt, och att en by vars tak underhålls efter en graderingsmall är kuraterad. Det andra är att det fungerar. Husen står kvar, befolkningen har inte runnit iväg till fabrikerna i Guangdong, och ett hushåll i en avlägsen by i Guizhou har en inkomst det inte hade 2006. Vilket som väger tyngst är inget en besökare på två nätter får avgöra.

När mörkret faller

Kvällsljuset gjorde det morgonljuset inte hade gjort. Jag satt vid fönstret innan solen gick ner och stod ute på utsiktsplatsen timmen efter, som är när det händer. Sluttningen blir en siluett, sedan börjar fönstren lysa, och inom ungefär en kvart är hela berget upplyst inifrån och speglat i floden nedanför.

Sedan ner till middag igen, och maten var god båda kvällarna. Det finns allt från matstånd till fina restauranger. Jag valde gatumaten, som lagas framför dina ögon och där du själv pekar på exakt vad du vill ha.

Två nätter är rätt. En ger ett enda försök med ljuset, och det är en ren chansning. Tre och man har slut på saker att göra.

Tusen trähus, hållna i trä av de människor som kommer för att fotografera dem. Det ena betalar det andra. Det är en märkligare ordning än den ser ut, och den fungerar.

Xijiang, bra att veta

Kaili är porten. Snabbtågen stannar i Kaili Syd, de vanliga tågen vid Kailis station i stan, och Xijiang ligger ungefär en timme bort med buss eller DiDi. Mitt DiDi-pris var 70 yuan. Vägtull kan tillkomma och betalas då kontant till chauffören, det hände mig på vägen till Zhenyuan. Se appens pris som ett golv.
Inträdet är 110 yuan. Biljetten gäller i fyra dagar och alla bussturer i området ingår. Publicerade uppgifter säger fortfarande 100.
Boka ett rum med utsikt över dalen. Det är ett bättre råd än att bara bo på utsiktsplatsens sida. Byn fotograferas från andra sluttningen, och med utsikten i fönstret behöver du aldrig gå ut för att se vad ljuset gör.
Bussen till utsiktsplatsen går 07.00 till 01.00. Själva byn är öppen dygnet runt.
Skymningen är bilden, inte gryningen. Lamporna tänds en kvart efter solnedgången och efter en halvtimme är hela sluttningen upplyst. Gryningsdimman är den berömda bilden, men den är ett lotteri, och mulet väder ger ingenting alls.
Gå uppåt, förbi butikerna. Affärsgatan nere vid floden är samma gata som överallt. Gränderna ovanför är skälet att komma.
Gränderna är av sten och branta. Inget tekniskt, men det är klättring, och det bästa är den del som klättrar.
Ät sur fisksoppa. Guizhous rätt framför andra, och bättre här än där du kommer att äta den senare.
Två nätter räcker. Två försök med ljuset och en ordentlig promenad uppåt. Tre är en för mycket.

Kina 2026

1. Shanghajad
2. Tre dagar i Shanghai
3. Xi’an, där Sidenvägen börjar
4. Chengdu, pandornas stad
5. Chongqing, världens största stad?
6. Zhenyuan, den andra Sidenvägen
7. Xijiang, byn som får betalt för att se ut som sig själv