När holländarna på 1600-talet införlivade Aruba i sitt snabbt växande kolonialvälde, döptes den lilla ön i Karibiska havet till ”Nya Holland”. Men någon egentlig ekonomisk betydelse fick aldrig Aruba, beläget 800 mil från Amsterdam. Klimatet var för torrt för att framgångsrikt kunna ha några större plantager (några kokosplantager fanns dock kvar ända fram till 1970-talet); det var först när ett oljeraffinaderi byggdes här, på 1920-talet, som Aruba fick ett ekonomiskt uppsving. Raffinaderiet producerade större delen av de allierades behov av olja och bensin under andra världskriget. Tyskarna försökte förgäves förstöra anläggningen – men lyckades aldrig uppbåda tillräcklig militär kraft för att helt slå ut den.

Raffinaderiets tusentals arbetare, som genom åren kommit hit från nästan hela världen, stod utan arbete när alltsammans lades ner i slutet av 1980-talet. Aruba inledde då genast en storskalig satsning på turism. Vid denna tid fanns bara ett fåtal hotell på ön – men därefter har det byggts mycket och idag, när soltörstande människor strömmar hit som aldrig förr, svarar turismen för 75 % av Arubas BNP. De flesta kommer från USA (ön har för amerikanarna blivit vad Kanarieöarna blivit för oss nordbor) och Europa (flest från Nederländerna).

-Å, lyckliga du, som får åka till paradiset! säger en holländare jag möter på Amsterdams flygplats.

Och det är just bilden av karibisk paradisö, men med europeisk standard, som de turistansvariga gärna spinner på. Och knappt hinner jag landa och mötas av den enastående värmen och det starka ljuset förrän jag inser att det ligger mycket av sanning i ryktena. Här möter vykortsvackra sandstränder med kritvit sand och vajande palmer i rad mot ett turkosblått hav… Och klimatet är stabilt soligt och varmt: cirka 30 grader i luften och 25 i havet – året om…

Ett sjuttiotal nationaliteter bor idag på denna tre mil långa och en mil breda ö. En tredjedel av de drygt 100 000 invånarna finns i huvudstaden Oranjestad.  Språket på Aruba, papiamento, baseras på spanska, holländska, engelska och västafrikanska dialekter. Det officiella språket är dock holländska. Fram till nyligen fick skolbarn tillsägelser om de pratade papiamento under skoltid!

Trots ett med tiden stort mått av självständighet tillhör Aruba ännu 2017 Nederländerna. Medborgarna är alltså holländska medborgare, med holländska pass. Skol- och sjukvårdssystem är desamma som i moderlandet, på andra sidan Atlanten. Vissa utvecklingsprojekt har t.o.m. fått EU-bidrag! De holländska högtiderna firas på samma sätt som i hemlandet.  När exempelvis den nederländske kungen fyller år strömmar befolkning ut på gator och torg för att fira Wilhelm Alexander – som alltså är statsöverhuvud på den lilla karibiska ön…

Vid en folkomröstning 1972 röstade en majoritet av invånarna för full självständighet, men senare beslutade myndigheterna att frågan skulle skjutas på framtiden – och idag tycks de flesta på ön acceptera Nederländernas fortsatta överhöghet.

Det är frapperande hur modernt och samtida Oranjestad ter sig. I närheten av kajen där enorma kryssningsfartyg dagligen lägger till finns mängder av märkesbutiker med lyxartiklar. I det stora hela upplever jag Aruba som ett slags mini-Nederländerna, men i karibisk klädnad…

Många holländare bor i de lite finare, norra stadsdelarna. En holländare jag möter pekar på en av krogarna i området och säger att det nästan bara är holländare som brukar samlas där.

Lyxiga hotell kantar stränder med sockervit sand av finaste slag. Sandkornen är så små att det aldrig blir brännhett att gå barfota här. Arubas stränder rankas för övrigt som bland de bästa i världen.

Och det är just strandlivet som är öns huvudattraktion. Man kan följa med på segelbåtsturer (ofta får man då se både delfiner och flygfisk – och i mangroveträdens kronor syns pelikaner i sina bon), eller paddla kajak, vindsurfa och snorkla i kristallklart vatten. Här finns även fantastiska korallrev. Och solnedgångskvällar på någon av öns alla barer och restauranger (med hela världens matkultur representerad) blir minnen för livet.

Sent en kväll sitter jag hemma hos en arkitekt, som just byggt en haciendaliknande lyxvilla strax intill den stora nationalparken. Vi grillar under stjärnhimlen, med månen och Venus i zenit, och i fjärran glänser månskenet i havet. Min värd talar om den otroligt snabbt växande turismen sedan slutet av 1900-talet.

Aruba är en extremt mångkulturell ö, med ett myller av skilda nationaliteter, något som avspeglas också när det gäller restauranger. Man kan äta sig igenom stora delar av världens skilda matkulturer på denna lilla ö.

Vingresor har satt in direktflyg till Aruba, men man kan också flyga med holländska KLM, via Amsterdam (och då själv boka sitt boende). Jag rekommenderar starkt att man under en resa till Aruba passar på att besöka även de närbelägna öarna Curacao och Bonaire, som också hör till Holland. De är mindre turistifierade. Standarden är kanske inte lika hög, men i gengäld möter ett mer genuint folkliv.

Ögruppen kallas ibland ABC-öarna, ibland även Holländska Karibien.

Själv valde jag att bo på fyrstjärniga Manchebo, ett spahotell beläget mitt på Arubas längsta sandstrand, strax norr om Oranjestads centrum, och där man från rummet har bara ett femtiotal meter över den lena sanden ner till strandlinjen. På kvällarna bjuds livemusik och högklassiga middagar intill polen, och med himlen pastellaktigt solnedgångsgul mellan palmerna. Om dagarna bjuds yoga, massage och en rad hälsobehandlingar.

Egentligen kändes hela Aruba-vistelsen som en hälsobehandling. Det stadiga klimatet, med uppemot 30 grader dygnet om, året om, och den oftast ostliga passad-brisen, känns som en ren nåd för en nordbo van vid kyla och snabba väderomslag. Värt att notera är också att ön ligger utanför det s.k. orkanbältet. Dock märks klimatförändringarna även här. Den genomsnittliga havstemperaturen har under senare år stigit till 27—28 grader, korallreven har börjat blekna och dö, och nederbörden har sjunkit till ett minimum.

Bästa Aruba-minnena: Att tidigt om morgonen gå längs den öde stranden, se fiskebåtarnas ljus glimma neråt Venezuelas kust, och senare pelikanernas störtsnabba dykningar i vattnet. Vad mer? Att paddla längs stränder med kvarvarande mangroveskogar, stanna till i sandiga bukter och äta lunch, bada och snorkla i korallrev, följa med segelbåtar på dagsturer, njuta av havets dofter och den oerhört starka solen, cykla från Oranjestad upp till fyrtornet Californian lighthouse, med sanddyner påminnande om Skagen på norra Jylland, besöka ”Island yoga”, där svenskan Rachel Bråthen skapat ett yogacentrum som attraherar folk från hela världen, aloe-verafabriken där man kan följa hudprodukters väg från odlingen utanför fabriken och genom hela tillverkningskedjan fram till de åtråvärda burkarna med aloe vera-kräm etc.

Fler soliga minnen: besöket på lite ruffiga men charmiga ”sjörövarrestaurangen” Zeerover, där fiskebåtarna landar fisk precis vid bryggan, och middagen på lyxiga Papiamento, med en pool i mitten. Även besöket i nationalparken Arikok, som täcker 20 % av öns yta, var en stor upplevelse. Halvöknen, med höga kaktusar och enstaka rancher, påminde om rena vildavästernlandskap. 

Min guide, parkvakten Julio Beajon, berättar att man fått EU-bidrag för att ställa iordning nationalparken (ett närmast absurt faktum).

-Det är få här på Aruba som idag kämpar för självständighet. Hur skulle vi klara oss?

Julio Beajon visar en grotta med tusen år gamla målningar som indianerna gjorde innan de utrotades eller tvångskristnades av de vita. Men mest av allt talar han om de oroväckande snabba klimatförändringarna.

Världen runt märks idag att klimatet är i obalans. På Aruba har myndigheterna nyligen deklarerat en radikalt ny energipolitik. Målet är att om bara några år helt och hållet ha gått över till förnyelsebara energikällor, med sol, vind och vågkraft – i hopp om en framtid där växthusgaserna minskat och världens klimat börjat stabiliseras.

    (  F A K T A R U T A :  )

Vad? Aruba: en 3 mil lång och 1 mil bred ö, kantad av gyllene sandstränder. Drygt 100 000 invånare, varav en tredjedel i huvudstaden Oranjestad. Passa även på att besöka de närliggande öarna Bonaire och Curacao (mindre exploaterade). De tre öarna kallas omväxlande ABC-öarna och ”Holländska Karibien” och tillhör alla Nederländerna.

Var? I Karibiska havet några mil norr om Venezuela.

När? Högsommarvärme året om. Något fler regndagar november—februari, men i regel ändå många soltimmar.

Hur? Charter med Vingresor oktober—mars; även kombinationsresor Aruba/Curacao. Direktflyg Stockholm—Aruba: 11 timmar. Annars reguljärflyg med exempelvis KLM, via Amsterdam.

Kostnadsläge, m.m.: Ungefär som i Sverige, men t.ex. drycker något billigare. Enkel måltid ca 100 kr, trerättersmiddag ca 250 kr. Stor starköl 45 kr, cappucino 25 kr. Solen är brännhet: viktigt med solskydd! Kranvattnet utmärkt (avsaltningsanläggningar svarar för fint dricksvatten). Läs mer på se.aruba.com