Litauen

Utvecklingen idag är extremt snabb

Litauen

Att flyga från Stockholm till Vilnius i Litauen innebär inte bara att man reser en timma tillbaka i tiden: när man kommit fram kan det kännas som om man rest flera decennier tillbaka; här och var finns kvarlevande stämningar som påminner mig om hur det var att resa i öststaterna innan järnridån föll.

Men utvecklingen idag är extremt snabb. Litauen satsar hårt på att bli en del av den europeiska gemenskapen. Turismen ökar – inte minst från Sverige. Litauen är ännu ett nytt, lite exotiskt resmål för många, prisnivån är bland den lägsta i hela Europa, och huvudstaden Vilnius har blivit allt mer omtalad för sitt kultur- och nöjesliv. Precis som i Polen och Tyskland finns här också en mängd spahotell och vackra badorter längs Östersjökusten. En veckas spahotell med helpension och behandlingar kan kosta mindre än hälften än motsvarande i Sverige.

Att Litauen blivit en integrerad del av västvärlden är ett faktum som tydliggörs redan vid ankomsten till flygplatsen i Vilnius: en rad US Air force-flygplan står uppradade nära ankomstterminalen.

Under bussfärden in till centrum syns stora områden med slitna hyreskaserner i gammal öststatsstil – men inne i stan har moderniseringen kommit långt och de flesta hus är rustade och nymålade.

Må vara att Litauen är ett av Europas fattigaste länder, med en genomsnittsinkomst på motsvarande 7 000 kronor i månaden, men den ekonomiska utvecklingen har på sistone varit exceptionell. Resultatet syns inte minst i huvudstaden, där boutiquer, trendiga restauranger och flotta hotell förstärker intrycket av ett land som i snabb takt moderniseras.

Litauen (där man talar ett av Europas äldsta språk!) har idag 3 miljoner invånare. Men många litauer flyttar utomlands, västerut i Europa, och befolkningen minskar: mellan 1991 och 2014 sjönk antalet invånare från 3,7 till 2,9 miljoner… Födelsetalen har varit negativa alltsedan 1994. Därtill råder en viss spänning mellan den i huvudsak rysktalande befolkningen i östra Litauen och den litauiska befolkningen – men parallellerna till exempelvis östra Ukraina bör på intet sätt överdrivas.

Huvudstaden Vilnius – ungefär i Göteborgs storlek – ligger långt österut i landet, nära gränsen till Vitryssland. Samma dag jag anländer är det något slags ”folklorens dag” och mängder av musiker och dansare i färgstarka folkdräkter underhåller på gator och torg. Den stora uppslutningen och mängden publik antyder att känslan för traditioner går hand i hand med en vilja att manifestera den nationella känslan efter frigörelsen (ungefär som i Finland och Norge för ungefär hundra år sedan).

Bo Sjosten

Foto: Bo Sjosten

Den välbevarade gamla stan – numera upptagen på Unescos världsarvslista – täcker en stor del av Vilnius och är i sig en sevärdhet. En stor del av byggnaderna – många av dem renoverade och nymålade – är från barocktiden, och ett trettiotal kyrkor sträcker sina torn mot himlen. Det är lätt att associera till Prag eller Rom. Lite senare läser jag att Vilnius förr faktiskt kallades ”lilla Rom”… Vill man ha en bra överblick över innerstan har man en bra utsiktsplats överst på klocktornet inne på universitetsområdet. Här, på ett av Europas äldsta universitet, grundat på 1500-talet, finns en serie vackra innergårdar i italiensk stil.

Vilnius var fram till andra världskriget en av Europas mest kosmopolitiska städer med många befolkningsgrupper, bland annat fanns här 60 000 judar; efter kriget återstod bara något tusental. De många kyrkorna bär ännu vittnesbörd om den mångkulturella kultur som här frodades.

Kulturlivet är rikt och mångfacetterat, med opera, dansteater, Vilnius filharmoniker… (Konsert- och kulturhus finns f.ö. i varje större stad i landet. Och vad gäller dansteater: kompaniet Aura i Kaunas, grundat 1982, anses vara landets ledande institution för modern dans. Sedan 1989 anordnar teatern årligen en internationell dansfestival.)

Bland det mest spännande i Vilnius är den lite romantiskt förfallna stadsdelen Uzupis – som faktiskt utropat sig till en självständig republik! Den bebos till stor del av konstnärer och kallas ”Vilnius Montmartre”. Denna ”autonoma” stadsdel, vars konstitution finns affischerad på tjugo språk längs en av stadsmurarna, har till och med ett eget utrikesdepartement. Förhållandet till den litauiska omgivningen tycks dock vara mycket gott och inte alls lika konfrontativt som i exempelvis danska Christiania. Kommer man till Vilnius bör man absolut inte missa ett besök i Uzupis: avslappnad, mysig stämning och bohemiska restauranger.

Den romersk-katolska kyrkan i Litauen har stärkt sin ställning efter att under åren under rysk ockupation ha förföljts. Precis som i exempelvis Östtyskland och Tjeckoslovakien fungerade tidigare kyrkan som centrum för oppositionella krafter; här i Litauen bl.a. genom den officiellt förbjudna tidskriften ”Den litauiska katolska kyrkans krönika”.

 

Att den katolska kyrkan är en mäktig kraft i landet blir klart om inte förr om man besöker ”Korskullen”: ett välkänt både vallfarts- och turistmål. Hit kommer troende från hela Europa. På en cirka femtio meter hög kulle mitt ute på slättlandet finns hundratusentals träkors uppsatta…

När jag går omkring på de små stigarna mellan kors och små plaketter ser jag ett pilgrimståg närma sig borta över åkrarna: ett hundratal skolungdomar med vajande flaggor i spetsen. Vid infarten till Korskullen sitter en 90-årig kvinna vars båda döttrar förklarar att mormodern ville komma hit en sista gång för att be.

Historien bakom denna kultplats är följande: enligt legenden gick en man med dödssjuk dotter hit sedan han i drömmen tillsagts att placera ett kors överst på kullen. När han hade gjort det kom han hem till gården och fann flickan frisk… Under den sovjetiska tiden restes det också kors här – även av politiska skäl: till minne av det litauiska upproret mot Tsarryssland 1863. Emellanåt brukade ryssarna komma hit med bulldozers och jämna alla kors med marken. Men folk i närheten smög fram och satte nya kors i jorden – och så där höll det på…

Ett för svenskar mer närbeläget resmål i Litauen är Klaipeda; en hamnstad vid Östersjökusten, ursprungligen grundad av Tyska orden under 1200-talet; staden hette då Memel. Det finns ännu några korsvirkeshus kvar från den tyska tiden. Om somrarna arrangeras en hel del kulturevenemang i staden, som även är en bra utgångspunkt för den som vill sommarsemestra i kusttrakterna.

Memel, som faktiskt tillhörde Sverige under åren 1629—1635, förstördes nästan helt under andra världskriget. Av den tyska befolkningen återstår idag ett femtiotal äldre personer.

För extraordinära naturupplevelser rekommenderas Kuriska näset. Man tar sig dit från Klaipeda, via en färja över floden Vilnia. Fram till 1990 var det flera mil långa Kuriska näset till större delen avspärrat av militären. Under senare år har halvön alltmer återfått den karaktär av semesterparadis som det hade innan andra världskriget, då flera mondäna badorter lockade inte minst konstnärer och författare (Thomas Mann lät till och med bygga ett hus i Nida; det är nu museum). När Jean Paul Sartre var på besök sa han: ”Det känns som att stå vid paradisets portar.”

Kuriska näset, som finns med på Unescos världsarvslista, är flera mil långt och som mest en halvmil brett. Det karga klittlandskapet med böljande kullar och kritvita sandstränder är unikt och ljuset ytterst speciellt; faktiskt påminner det en hel del om Skagen och norra Jylland. På taken till de låga husen ser man ofta storkar.

Utanför den lilla staden Nida, som delvis är en pittoresk fiskeby, delvis präglas av byggnader från den sovjetiska staden (stadshuset ser verkligen ut som en arkitektonisk maktmanifestation), bjuds fantastiska panoraman från en höjd som förr var hednisk offerplats. Härifrån ser man också långt in i Ryssland: gränsen till den ryska enklaven Kaliningrad går bara några kilometer bort. Den höga kullen är ett välbesökt turistmål och många kringboende passar på att sälja bärnsten – som finns i rik mängd i vattnen häromkring. (Senare såg jag några män stå med håvar och fiska upp bärnsten från en pir ut i vattnet.)

Om man inte reser hit en sommar för havsbad finns möjligheten att få uppleva härliga bad även vintertid: i Litauen har spakulturen mycket gamla traditioner. Här finns mängder av spahotell och kurorter, oftast uppbyggda kring naturliga vattenkällor. En av de populäraste kurorterna är Druskinkai, med sju mineralvattenkällor och med omtalade behandlingar mot en rad sjukliga tillstånd. På Kuriska näset ligger välrenommerade badorten Neringa. I badorten Palanga, vid ett vackert kustavsnitt norr om Klaipeda, finns också många spahotell. Här möter en lite gammeldags, rofylld miljö – därtill kryddat med en uppsjö av restauranger, caféer och nöjeslokaler. Jag bodde spacentret ”Palanga”: femstjärnigt och på alla sätt underbart. Hotellets spaavdelning måste betecknas som närmast magnifik.

Text: Björn Gustavsson

 

Dela artikeln:

Lämna en kommentar

Det går inte att kommentera detta inlägg.