Varför Vitryssland på din semester? Kanske för gästfrihet och vänlighet, för naturen, kulturen och för att resa en bit bakåt i tiden.
Om ni hör till dem som inte står ut med en vit fläck på kartan, i synnerhet inte nära dig, så utövar Vitryssland stor lockelse. Landet räknar stolt sina rötter till Ragnvald, till Tor och till Helga-sveavikingar som kring år 860 grundade städer som Polotsk och Vitebsk och det första vitryska riket, byggt på rik handel med pälsverk, slavar och ejderdun åt ena hållet för vilket sveavikingarna kunde föra förmögenheter i mynt mot Sverige längs Daugava eller Dvina, som då var rena silverfloden för drakskeppen. Här har man inte glömt och blodsbanden finns där säkert än.
Konst och kultur är frihet i Vitryssland. I en totalitär stat, med en isolerad ekonomi, är ofta konst och kultur det eftersträvade andningshålet. Det speglas i en rik folklore; körsång, folkdans, levande tradition kring mycket vackra folkdräkter, sånger på vitryska, hantverk och utveckling av traditionell form mot modernare. Kring detta samlas man och vill visa upp. I ett land med 10 miljoner invånare och knappt 60 000 turister på ett år kan du ana äkta nyfikenhet, värme och vänlighet i viljan att visa, att få kontakt. Men även traditionellt sägs vitryssar ha haft en mjuk, gästfri framtoning i högre grad än i flera omgivande grannländer. Kanske är det till en del propaganda. Men den är märkbar och lätt att ta till sig. Det vore också naturligt, med tanke på isoleringen. Besökare får bryta konstfulla brödstycken för vänskap, gives friska äpplen och gyllengul honung och skålar i friskaste björksav. Låt oss återkomma till tidsresan.
Polotsk var huvudstad i det första vikingariket. Sofiakatedralen har en del framtagna interiörer från den tiden. Orgeln är en av de klangfullaste i Europa och brusar åter stolt. Efrosiniaklostret från 1100-talet är väl värt ett besök och nunnorna berättar gärna klostrets historia, om ikonernas mysterium och om den klara och rena ortodoxa tro som är stark i detta land.
Lika stark måhända hos den utsände katolske polske präst som i sin lantkyrka hoppas på mer bidrag att t ex lägga golv. De mjölvita väggarna härrör från kommunisterna som använde den till mjölmagasin och då, som en ödets ironi, bidrog till dess bevarande utan underhåll.
Vikingastaden Vitebsk blev i sinom tid en av Europas främsta intellektuella och konstnärliga inspirationskällor. Den som sett Marc Chagalls verk kan få en déjà vu. Vitebsk är hans födelsestad, hans främsta motiv och inspirationskälla. Mångkulturella Vitebsk med 84% judisk befolkning som fick järnvägsförbindelse med St Petersburg redan 1834, pulserande i Europas mitt. Isadora Duncan dansade och bodde här, skapelsens rytmiska stad. Nedbränt, förstört.120 000 registrerade judar var plötsligt 119. 30 gånger har staden brunnit. Ur svält och ruiner var den första byggnad som reste sig efter andra världskriget; teatern. På konstskolan lever Chagalls ande; ja svävar bokstavligen. Som jude som lämnade ”systemet” var det tyst om honom under den ”historiska parentesen”. Hans barndomshem står kvar. Grannarna ursäktar hålen i gatan, förfallna fasader. Asch, här borde rustas upp. Välkommen. På många håll visas ung konst. Skulptören Valerij Moguchij vrider det nya ur det klassiska i marmor och brons; etablerad, erkänd ja t o m tillåten att vara kritisk med varsam hand. Vitebsk har skaparkraften i jorden eller ur silverfloden kanske. Chagalls ande kliar varje barn i kalufsen på elit-konstskolan alla vill gå på. Vitebsk kan inte dö.
Det ansåg amerikanska experter efter kriget däremot att Minsk skulle göra. Till 90% förstört. En av fyra vitryssar dog i kriget. Ruinerna skulle jämnas med marken och staden flyttas.
Idag har Minsk 2 miljoner invånare och rykte för att vara ful. Om kvällen är den sagolikt vacker, flödande av fasadbelysningar på teatrar och pampiga partipalats, liksom på cirkus och opera. En liten del av gamla stan har åter sin kullerstenskaraktär, närmast mytisk i höstdimma. Intill ligger Tårarnas ö, ett av 7000 krigsmonument i landet. Gripande skönhet har Tårarnas ö, även för den som tröttnat på monument. Detta speglar mödrarnas sorg över de döda i Afghanistankriget, inte så många men just därför så onödigt i ett land som lidit nog kan tyckas.
De flesta äger sin lägenhet. De delades ut som kuponger. Många bytte dem i oförstånd mot vodka. Nu kostar en lägenhet åtminstone 6000-8000 SEK per kvadratmeter. Mycket för mycket för många. De statliga pensionsfonder många hade smälte från förmögenhet till priset av en limpa med nya valutan och inflation. De nyrika, oligarkerna, köpte i samma veva egendom billigt och bad om uppskov på typ sex månader med betalningen. För dem fick hyperinflationen motsatt verkan. Den som hade valuta i dollar kunde köpa ett stålverk för en limpa.
Minsk är en säker stad för turister, försäkrar guiden när vi kör förbi McDonalds, där gärna unga män bjuder sin första flickvän på mat för att visa att de har råd med västerländsk statusmat.
– Här finns inga rånare på gatorna, vi har bara kontraktsmördare och så berättar han en av de eviga ”sovjethistorierna” som här ännu florerar med sin underfundiga humor.
Två kontraktsmördare väntar på en rik affärsman. Och väntar. Tiden går. Den ene mördaren säger oroligt till sin kollega
– Jag hoppas verkligen att det inte hänt honom något.
Det nya nationalbiblioteket är det största i Europa och byggt i form av en skimrande diamant. I samma del av staden finns en modelljärnväg i naturlig, men krympt skala, där barn kör och driver tågen, unikt i sig.
Men Vitrysslands stora turisttillgång är orörd natur, sjöar och vattendrag. I nationalparken Braslav nära lettiska gränsen vid Silene finns kullriga fält och skogar fyllda av svamp och bär och djur och fisk i vassrika sjöar med hedniska namn och lökkupoler i fjärran. Får man vandra och täta fritt. Den entusiastiska unga parkledningen tittar lite ovant på varandra; visst får ni det, bara ni betalar avgiften. Men om vi vandrar runt hur ska ni hitta oss för att få betalt då? Nu kommer svaret mer invant. Var inte oroliga, vi hittar er.
Vitryska arrangörer ordnar jaktresor, lönsamt för landet. Märkligt nog för vapen tas med in i landet. Här finns björn, lo, varg, älg, visenter, bäver, vildsvin- ja det mest i riklig mängd. Allt har sitt pris, nybyggda jaktloger finns t o m med helikopterplatta. Men jakt är ändå för en liten, om än penningmedförande grupp. Naturturism i form av vandring, fågelskådning (190 arter i den nämnda parken), kanot m m har en stor framtid. Det finns redan färder med häst och vagn. Man skulle önska att Silverfloden och andra floder fick fler flytetyg; för rafting, varför inte vikingaskeppskopior mellan platser med lägereldar och viltmat i ett landskap så oförändrat och rikt, liksom mer ridning.
Tidsresan finns där hela tiden. Här finns de kvar, i Moskva ser du inga ryska bilar, lastbilar och traktorer. Kolchosbyarna lever, kåltäpporna och potatislandet har kanske kompletterats med mer blommor än förr, men är ännu en nödvändighet. Äppelträden dignar. Björksaven skördas. Svampen syras. Grusvägar dammar och det står fortfarande Folkets Seger på en byggnad i Minsk i röd neon. Vägar med få bilar. Gamla industribyggnader och kolchoser ännu i verksamhet. Är det ändå inte en mycket viktigare resa än till museernas döda rike av iordningställa tablåer med dockor och föremål tagna ur sitt sammanhang? Är det inte viktigare att resa genom levande livet som det en gång var, fast det här ännu är, men som vi alla förstår inte kommer att förbli. Vitryssarna vill gärna träffa dig och numera verkar det även som om staten Vitryssland tänker tillåta det. Passa på.
Men kom ihåg historien om amerikanen som möter Ivan. Amerikanen säger stolt; Jag kan stå utanför Vita Huset och kritisera min president utan att det händer mig något. Ha, säger Ivan. Jag kan också stå utanför presidentpalatset i Minsk och kritisera er president utan att det händer mig något.
Den historien är viktig för den rymmer ju också den förtystade sanningen. Det är ingen slump att Vitryssland varit försatt i handelsblockad från EU.
Ett svenskt SIDA projekt Panorama Dvina Daugava med Arne Ellefors som projektledare jobbar med att öka det turistiska utbytet med kultur och den gemensamma vikingabakgrunden som verktyg.
De gammeltroende
Silverfloden Daugava rinner även genom Lettland; från Daugavpils längst i öst och ut genom sandstrandsfamnen väst om Riga hamn.
Här finns ett 50 hektar stort område för fästningen- stor som en stad och ännu delvis bebodd. Byggd i rysk imperiestil efter Napoleons härjningar 1812, nu rätt nedgånget och med förhoppning om ny användning över mäktiga plankgolv, portaler och kolonner, park med stillnad vattenkonst och förfallet orkesterhus. Tyskarna höll 30 000 judar i fukt och kyla här, innan de sköts i skogen 1941. Eldsjälen Farida Zaletilo vill gärna ha museum över bygdens son den amerikanske konstnären Mark Rothko här. Men medel saknas. Hon har byggt ett fantastiskt museum ändå i staden, på donationer och extremt välgjorda kopior och med familjens välsignelse. Men som hon säger;
– En tavla kan gå för 25 miljoner dollar. Det är mer än Daugavpils hela årsbudget. Det hade varit bra om hans barndomshem stått kvar. Men det brann i kriget. Där står idag en bensinstation.
– En potentiell sponsor kanske, säger hon ironiskt med humorn hos den som aldrig ger upp.
Slutishki är en liten grå by vid floden. Här bor de gammaltroende, en religiös inriktning som bibehållit sina grå enkla hus och täppor genom historiens stormar. 1986 skulle allt bort och floden dämmas i det som idag är en naturpark. Vattnet skulle stigit 10 meter. De gammaltroende vägrade flytta. Idag är bara en familj kvar. Byn har blivit museum. Men vattenkraftsivrarna har en ny plan att dränka byn och dess historiska skärva.
Vägen mellan här och Riga går i ett öppet och vackert landskap längs floden. En måltid på ett vägmatsfik kan kosta kanske 13-14 kronor. Också här finns en tidsresa och natur som har framtiden för sig. Om den inte dämms upp förstås.
Billigt flyg till Vitryssland
“Billigt flyg till Vitryssland” är väl en lite missvisande rubrik. Något lågprisflyg finns inte hit. Här kan det mer vara fråga om att alls komma hit. Air Baltic flyger dock Riga-Minsk och Riga-Gomel med Fokker 50. Vitrysslands eget flygbolag Belavia använder numera Boeing 737-500 i sin Europatrafik.
Till Vitryssland: med bil längs Daugava från Riga på bra vägar. Asfalterat genom Vitryssland, men tvåfiligt. Småvägar ofta grus. Visum fås i Sverige, tyvärr ännu mycket att fylla i. Gränspassager underlättas, men vid kö kan det bli irriterande.
