Lugnt i Kenya? Inte med en gepardunge på motorhuven och dess ömma gepardmamma stadigt med tassarna på jeepens reservdäck och huvudet innanför taköppningen. Men de gula ögonen verkar se rakt genom oss, bort genom grässavannen.

Men som sagt en gepard kan man ha i backspegeln, men ogärna på backspegeln.

Trolig orsak är att gräset vuxit sig så högt att geparden, som vädrat lejonparets närvaro några hundra meter bort är orolig för sina, om än halvvuxna ungar. Men lejonparet är fullt upptagna, av varandra. Det är parningstid. Dessemellan gäspar de stort, efter nattens jakt. Men savannen är inte stor nog åt dem bägge. Så dagen som nu gryr är gepardens och natten är lejonens.

Efter många års kamp är tjuvjakten dessutom i stort sett borta. Liksom all annan jakt. Masaifolket, envist hängande kvar vid sina uråldriga traditioner, vinner också de terräng i ett mer medvetet samhälle, där vilda djur aldrig dödats för mat (men väl lejon i en manlighetsrit som inte är helt lätt att utrota).

Men låt oss först rikta kylaren mot Mount Kenya; Afrikas högsta berg på 5199 m ö h. På dess behagligt svala bergssidor, utan mygg och ormar, ligger t ex Serena Mountain Lodge där allt är uppbyggt kring ett litet vattenhål dit djuren söker sig för att slicka i sig mineraler. Belysning gör att du kan se elefantflocken med många ungar söka sig in i nattens ljud av cikador och du kan se skådespelet från din egen balkong med en närande gin och tonic i handen. Vulgärt? Nej, betydligt bättre än om jägare låg bakom siktet i samma position. Turismen är värdefullare för Kenya än jakten och borde kunna bli så även för Sverige, med tillräckligt mycket björn, varg och älg förstås.

Här kan du också gå på ”walking safari”, men inte främst för att se djur, utan för att lära om naturens växande under.

– Sex dagar vilse i skogen är inget problem för den som vet, säger viltguiden Vincent och visar på näringsrika buskar och blad. En deltagare bränner sig på brännässlor, som enligt Vincent brukar ge sina kliande symptom i tre dagar. Själv bryter han bara en stjälk liknande vår björnloka och gnider på av växtsaft. Klåda och rodnad försvinner ögonblickligen.

– På senare år har t ex läkemedelsindustrin börjat söka sig hit för att lära, säger han. Tänk att vi i regnskogen utrotar växter varje dag. Här kan finns läkemedel som botar såväl aids som cancer, fast vi inte kanske hinner rädda dem.

För folk som är härifrån; tja såväl tandvärk, som tandborstning, andedräkt och toalettpapper har sina viltväxande ersättare. För den som vet.

Men vem vill bli lämnad ensam här och uppäten av lejon, tänker vi och tittar på den beväpnade vakt som följer oss i vår gröna djungel av kvistar, , snår och rasslet av nyfikna apor och fåglar högt i kronorna ovan.

– Myror kan döda, säger vi när Vincent stannar och pekar mot en konstig utväxt i en död trädtopp. Där bor cocktailmyrorna.

Vi ler åt denna osannolika händelse.

Tyvärr har vi stannat på en myrstig, och några minuter senare har ilskna stora myror nått upp under våra byxor. De bits, aggressivt. Det blir en sann krigsdans, även lite försiktigt från Vincent. Vi börjar ana. Sova på marken någon?

Vår beväpnade eskort spanar inte heller främst efter lejon. Farligast i skogen och på savannen är två icke köttätare. Främst är det den afrikanska buffeln, den lätt kolika med krumma horn. En hanne utstött ur gruppen och utan hona lider av ständigt hävdelsebegär att stångas till döds. Han är skogens dödshot nummer ett.

Mount Kenya är en avsomnad vulkan. Dess jord näringsrik och bördig i ett land med stora landarealer som inte lämpar sig för odling. Det är runt här de stora, närmast oändliga, farmerna, tidigare mest ägda av vita, ligger. Inte så många vita är kvar. Men här har skiftet skett fredligt och inte som i Zimbabwe. Men man kan tänka att om inte turismen fanns, skulle säkert fler försök till uppodling eller skogsbruk gjorts och betydligt mindre vilt funnits kvar att beskåda.

I det böljande och grönskande Semburu finns såväl berg som slingrande floder, det är vilt men nästan parklikt fagert med praktfulla fåglar. Här finns den vackra nätgiraffen, den vackraste av dem alla som fridsamt lunkar kring och betar av akacieträden. Här vadar elefanterna över floden. Här vilar lejonen middag inför nattens jakt.

Här är gott om antilop, bl a gerenuken den enda som kan beta stående på bakbenen. Det här är en av Kenyas naturfagraste nationalparker.

Helt annorlunda är Lake Nakuro. Kring saltsjön finns gott om flamingo och pelikaner, men det rosa molnet av tidigare två miljoner flamingos har dragit vidare till andra sjöar. De är beroende av salthalten och den har sjunkit till följd av stort tillskott regn de senaste åren. Men här finns också många svarta noshörningar, förvånansvärt snabbt rör de sina två ton mellan horder av zebror. Här finns omkring 400 fågelarter.

Människan kan också flyga mellan nationalparkerna, oftast dock via Nairobi.

Men då missar man också folklivet i och utsikten över Great Rift Valley. Kenya är ett av få länder i Europa som tycks ha valt en framkomlig väg in i framtiden. 75 procent av befolkningen kan läsa och skriva. Man satsar på att få fler kvinnor att utbilda sig färdigt och jobba. Men det är inte lätt. Med en befolkning där 60 procent är under 40 år och arbetslösheten är uppemot 40 procent är det inte förvånande att inkomsten är så låg som en dollar om dagen för enklare arbeten. Den som drygar ut det genom att cykla ofattbart tunga lass virke till staden; ett omänskligt slit och virtuost balansnummer, kan tjäna upp till tre. Men u-hjälp är ingen lösning. Kenya satsar på sitt kaffe, sitt te och 500 000 är anställda inom blomsterodling, främst rosor. Kenya är på väg att forma ett afrikanskt EU och gränsen mot Tanzania har öppnats. Ändå har Kenya förmått jämna ut klan- och stammotsättningar, ett måste på väg mot en gryning liknande den Asien fått. Dessutom härbärgerar Kenya många tiotusentals flyktningar från Sudan, Uganda, Rwanda, utan att umbäranden gått till utlänningsfientliga angrepp som i Sydafrika. Kenya har en lång och liberala tradition, jämförelsevis en idyll jämfört med de flesta andra stater på denna kontinent som härjas av epidemier och motsättningar som knappast längre kan skyllas på kolonialtiden. Men Kenya har ett mått nationell stolthet och en god portion humor och glädje i attityden, nog så viktigt i kryddblandningen för att skapa ett stabilt afrikanskt samhälle. Trots lugnet lider man ännu av de oroligheter som var i samband med presidentvalet. Ingen stannade kvar för att rapportera om lugnet. Korrespondenterna sitter i det mer oroliga och händelserika Sydafrika. Men vill du stödja Kenyas väg; skänk ingen slant, köp rosor. Sydafrika har investerat för att rusta upp den förfallna koloniala järnvägen. En lång rad vägbyggen pågår. Geotermisk energi ur jorden ska minska oljeberoendet och står snart för 20 procent av energin. Vattenbrist och klimatförändringen gör sig dock påmind även här.

Lejonen kan alltså lugnt gäspa sig vidare genom dagen i Masai Mara, Kenyas vidaste savann och mest besökta safariparker. Fast så här i maj är det ännu lågsäsong i väntan på juli då migrationen av miljoner zebror och gnuer lockar nästan lika många turister. Gnun är den relativt svagsynta zebrans ögon, därför håller de ihop. Zebraungen använder dock synen för att känna igen mamma. För tro det eller ej, alla zebror har en unik teckning. Nåja, lite hjälp har de också av att den närmaste släkten har ett egna läten.

Simma inte i floden. Krokodilerna utgör inte det största hotet. Det gör de vegetariska monstren på tre-fyra ton; flodhästarna. De är extremt revirkänsliga och deras dolda kindtänder är som att malas mellan två elefantbetar. Visst ser de fridsamma ut i sin” hippopool”, men de vandrar också iväg 40 kilometer från sina våta revir.

Så ser vi den då i korvträdet! Bland de gurklika vita korvarna dinglar en som är gul och svart. Leopardens svans. Efter att den fjärde safaribilen anlänt tycker leoparden dessutom att det är dags att gå ned. Av de ”stora fem”; lejon, elefant, noshörning, buffel och leopard, är den senare den svåraste att få se. Den jagar lömskt om natten och sträcker längre än lejonen i sin jakt på föda. Den når därför även bebodda trakter och är inte att leka med för människor heller, även om vi egentligen inte är på menyn.

Från Serana Mara Lodge på 1625 m ö h har man en strålande utsikt över elefanter på väg mot vattenhål och solen som stiger blodröd- fast då bör man inte vara här, utan redan ute på safari eller uppe i en av 16 ballonger som gör turer över Masi Mara; en dyr, men stor upplevelse vi ska berätta mer om i nästa artikel.

Än plattare blir det i Amboseli. Här dallrar hägringarna över den forntida sjöbotten. Men Kilimanjaro ,straxt innanför gränsen till Tanzania, är ingen hägring. Men det är snart snön på dess topp; de sju glaciärer som snart bara är historia. Mäktig är synen med de stora elefantflockarna i förgrunden. Ett lejon försöker förgäves jaga ett piggsvin. Det är dömt att göra för ont i tassen.

Men man kommer inte bara hit för att räkna djur och njuta logernas lyxiga värld av mjuka sängar, mörka träslag och underbar mat, färska frukter, juicer och Kenyas underbara dessertostar! En ödla i chockrosa och blått ilar efter insekter på trädgårdsmuren. Att fundera vid den stora sprakande och knastrande eldens lågor och blåkolglöd Ett träd knäcks av en elefant. Ett lejon ryter över en fångad gasell. Safarilivet är mer kontemplativt än så, om man inte blir för många safaribilar. Skräckhistorier går om 35 bilar runt ett lejon. Nu är det lågsäsong.

Det är dofterna; av daggdroppar, av rök från avlägsna gräsbränder, av spillning, sött från blomsternektar, av grönska. Det är alla de där ljuden; cikadorna som plötsligt tystnar, en kvist som bryts, ett gnisslande, viskande i moll,, flöjtande toner i tur, klarinettkvintetter, kadriljer, kastanjetter och drillar, nästan skrattlika toner som höjs och sänks eller helt enkelt flyger förbi på vingar i ett blåslöjat morgondis, en bleknande fullmåne högst upp, några rosa strimmor och så det bländande klotet som stiger.

Det är verkligen lätt att förstå att de äldsta fynden av människa återfunnits här; om Edens Lustgård legat någonstans borde det varit här!